tisdag 31 maj 2011
Grindvakter
Figurer utsågade ur brädor användes förr som dekorativa, roande element i parker runt slott och herrgårdar. Man spatserade runt ett hörn i den engelska parken och möttes av en leende herdinna eller riddare. En annan typ av träfigurer, som användes inomhus, föreställde tjänare eller soldater på vakt.
Bilden visar en grind vid Malmgatan i Sigtuna. Min tro är att stenstolparna med ett klot överst, som man ser lite överallt, är illusionsfigurer och föreställer grindvakter. Förr hade de besuttna vakter som hårdgranskade alla som ville passera in. När vakterna drogs in, av ekonomiska skäl och/eller för att det blev fredligare tider, ersattes de av stenstolpar.
måndag 30 maj 2011
En bioroman
Bioromanen är på modet. Man tar biografiska fakta om en känd person och lägger till påhittade saker. Så har du en bok som säljer på grund av huvudpersonens kändisskap. Per-Olof Enquist har skrivit flera bioromaner och jag är kluven till alla. Läsaren får aldrig veta vad som är sant och vad som är sprunget ur författarens fantasi. Blonde av Joyce Carol Oates är en bioroman om Marilyn Monroe. Jag har mer nöje av en regelrätt biografi om filmstjärnan.
Jenny Diskis bok Till den skrivande kvinnans försvar har Marie de Gournay (1565 - 1645) som huvudperson. Hon har verkligen funnits och hennes stora idol Michel de Montaigne har också funnits. Hon en lite överspänd adelsdam, han en godsägare, politiker och skribent. Hon var inte vacker – Diski beskriver henne som tafatt och klumpig med ett utseende som en häpen liten apa – och inte rik. Hon ville inte gifta sig, hon ville skriva och få stipendium från kungen. Detta stipendium fick hon aldrig men hon skrev några böcker och kom att förvalta Montaignes litterära kvarlåtenskap efter hans död.
När Marie 20 år gammal får läsa Montaignes Essäer svimmar hon, blir sängliggande och måste behandlas med tinkturer på prustrot för att få förståndet tillbaka. Behandling med prustrot blir en flera gånger återkommande behandling av Marie, enligt Diski. Prustrot kallar vi numera julros och jag läser på nätet att det inte var förrän omkring 1850 som man slutade behandla sinnessjuka med julros.
Marie de Gournay, med tankar som låg långt före sin tid, var bestämt en intressantare person än det våp som Jenny Diski gör henne till. Läs Montaignes Essäer istället. Finns att låna på ditt bibliotek. Ingen svimningsrisk.
Jenny Diskis bok Till den skrivande kvinnans försvar har Marie de Gournay (1565 - 1645) som huvudperson. Hon har verkligen funnits och hennes stora idol Michel de Montaigne har också funnits. Hon en lite överspänd adelsdam, han en godsägare, politiker och skribent. Hon var inte vacker – Diski beskriver henne som tafatt och klumpig med ett utseende som en häpen liten apa – och inte rik. Hon ville inte gifta sig, hon ville skriva och få stipendium från kungen. Detta stipendium fick hon aldrig men hon skrev några böcker och kom att förvalta Montaignes litterära kvarlåtenskap efter hans död.
När Marie 20 år gammal får läsa Montaignes Essäer svimmar hon, blir sängliggande och måste behandlas med tinkturer på prustrot för att få förståndet tillbaka. Behandling med prustrot blir en flera gånger återkommande behandling av Marie, enligt Diski. Prustrot kallar vi numera julros och jag läser på nätet att det inte var förrän omkring 1850 som man slutade behandla sinnessjuka med julros.
Marie de Gournay, med tankar som låg långt före sin tid, var bestämt en intressantare person än det våp som Jenny Diski gör henne till. Läs Montaignes Essäer istället. Finns att låna på ditt bibliotek. Ingen svimningsrisk.
fredag 27 maj 2011
Lyckad ympning
Den här tiden går alla som ympade sina träd förra månaden omkring och spanar. Har det tagit sig? Finns det liv i ymparna? En hälsning till Rune som brukar läsa bloggen: Den gren du gav mig, delade G till fyra ympar. Alla har tagit sig. G är stolt och jag är själaglad.
torsdag 26 maj 2011
Idlaflickorna
Vad handlar Idlaflickorna egentligen om? Jag har läst några recensioner och kritikerna verkar stå lika frågande som jag. Men alla är övertygade om att Kristina Lugns pjäs är oerhört bra och jag håller med. Idlaflickorna har ett stort underhållningsvärde samtidigt som den ger allvarliga saker att begrunda.
Systrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad (till förväxling lika) spelar de två kvinnorna som, under semester vid Gardasjön, talar om sin man Herman, talar om döden och talar om moderskap. Bland mycket annat. Jag tolkar de två kvinnorna som två sidor av den kvinna som varit Hermans hustru och, när hon överväger sitt liv, anser sig ha kommit till korta som hustru och mor. Nu ser hon döden närma sig.
En mening ur pjäsen: ”Det finns ingen modersroll som är liten nog att passa hennes format.” Bilden kommer från Dramatens hemsida. Fotograf Sören Vilks.
Systrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad (till förväxling lika) spelar de två kvinnorna som, under semester vid Gardasjön, talar om sin man Herman, talar om döden och talar om moderskap. Bland mycket annat. Jag tolkar de två kvinnorna som två sidor av den kvinna som varit Hermans hustru och, när hon överväger sitt liv, anser sig ha kommit till korta som hustru och mor. Nu ser hon döden närma sig.
En mening ur pjäsen: ”Det finns ingen modersroll som är liten nog att passa hennes format.” Bilden kommer från Dramatens hemsida. Fotograf Sören Vilks.
onsdag 25 maj 2011
Sigtuna, syrenernas stad
Kupongtjuven, en sann historia
Om jag måste välja mellan en skönlitterär bok och en sann berättelse, väljer jag den sanna berättelsen. Varje gång. Det påhittade är sällan så intressant som det som faktiskt har hänt. Ett exempel på den senare sortens bok är Christinas Kellbergs nyutkomna bok Kupongtjuven, Min mormors förlorade heder.
Först ska sägas att jag är bekant med författaren som har nära 40 år som journalist på Dagens Nyheter bakom sig. Jag träffade Christina i det svenska författarhuset i Kavalla i Grekland för fem år sedan och hon berättade då att hon börjat skriva en bok om sin mormor som stal ransoneringskort, hamnade i fängelse och sedan tog sitt liv med cyankalium.
Men Kupongtjuven handlar inte bara om ett brott och dess följder, den handlar om livet för tre generationer kvinnor under 1900-talet. En oerhört välskriven bok som berör läsaren på djupet. Läs den. En given Augustpriskandidat till hösten.
Först ska sägas att jag är bekant med författaren som har nära 40 år som journalist på Dagens Nyheter bakom sig. Jag träffade Christina i det svenska författarhuset i Kavalla i Grekland för fem år sedan och hon berättade då att hon börjat skriva en bok om sin mormor som stal ransoneringskort, hamnade i fängelse och sedan tog sitt liv med cyankalium.
Men Kupongtjuven handlar inte bara om ett brott och dess följder, den handlar om livet för tre generationer kvinnor under 1900-talet. En oerhört välskriven bok som berör läsaren på djupet. Läs den. En given Augustpriskandidat till hösten.
tisdag 24 maj 2011
Ramslök i blom
Näst kärlek är vänskap är människors största gåva till varandra. Och var går egentligen gränsen mellan kärlek och vänskap? Så mycket det betyder att ha vänner och att få vara en vän.
En vän i Uppsala gav oss en planta ramslök, så användbar i matlagningen med sin goda vitlökssmak. De liljekonvaljliknande bladen tynar bort på sommaren. Den första sommaren med ramslök trodde jag att plantan försvann för gott. På våren återvände den som om ingenting hade hänt.
Eva Moberg har dött
Eva Moberg dog i söndags 79 år gammal. Det är inte många månader sedan hon fick veta att hon drabbats av svår cancer. Ett tag såg det hoppfullt ut, men icke. I dag kommer jag att ta fram Evas avhandling om Colette och minnas när jag träffade henne på en julfest på tidningen Vi där hon medverkade som krönikör i början av 1970-talet. Hon var en berömd skribent, jag var ung och nyanställd. En stark röst för könens jämställdhet och mot kärnkraft har tystnat.
måndag 23 maj 2011
Fel och åter fel
”Slutligen var han framme vid Vermeertavlan; för hans minne stod den mera lysande, mer olik allt han kände till, men tack vare kritikerns artikel lade hade han för första gången märke till några små figurer i blått, sandens rosafärgade nyans och slutligen den kostbara materien i den lilla gula murytan. Hans yrsel ökade; likt ett barn som vill gripa efter en gul fjäril fäste han blicken på den dyrbara murytan. ”Så borde jag ha skrivit”, sa han.”
Det är Marcel Proust som berättar det här i På spaning efter den tid som flytt (femte delen, översättning av Gunnel Vallquist) om författaren Bergotte som vid åsynen av den vackra tavlan förstår att hans egna verk kommer till korta. När han står inför Johannes Vermeers tavla från 1600-talet mår han illa, tror att det är potatisen han åt till lunch som ger besvär och faller död ned i en hjärtattack.
Vermeertavlan i fråga finns verkligen -- Utsikt över Delft är titeln, se bilden ovan -- och man vet att Proust såg den på en utställning med holländsk konst i Paris 1921. Men tavlan innehåller ingen gul muryta, däremot ett gult tak. Så vad menade Proust med att skriva så här? Rader av litteraturvetare har debatterat frågan. Den troliga förklaringen -- att Proust som alla vi andra kunde minnas fel -- kommer inte på fråga, nej, det måste finnas en djupare orsak.
En understreckare av Kristian Fredén i SvD (17 maj 2011) behandlar en ny bok med titeln Being wrong. Adventures in the margin of error av Kathryn Schulz. Det är inte säkert att Prousts felskrivning finns med i boken som exempel på litterär felaktighet. Allas vår erfarenhet är att böcker ofta innehåller faktafel och Schulz har haft många exempel att välja på.
Schulzs bok behandlar alla slags fel, från synvillor till felaktiga domslut, medicinska diagnoser, profetior med mera. Världen skulle gå under i lördags den 21 maj, hade en amerikansk domedagsprofet förutspått. Nu vet vi att han hade fel.
Pär Lagerkvist föddes denna dag 1891.
fredag 20 maj 2011
Läsefrukter -- Marcel Proust
Men så snart jag kommit in på landsvägen greps jag av hänförelse. På samma ställe där jag med min mormor i augusti hade sett endast äppelträdens lövverk och själva växtplats, där stod de nu i full blom så långt ögat nåde, höljda i en otrolig lyx, iklädda balklänning och med fötterna i gyttjan, utan fruktan att förstöra det underbaraste rosafärgade siden som någonsin skimrat i solens strålar. Havets fjärran horisont förlänade äppelträden en bakgrund som på ett japanskt träsnitt; jag böjde huvudet bakåt för att beskåda himlen, vars ånyo obrutna, nästan våldsamma azurfärg skymtade mellan blommorna, som tycktes vika åt sidan för att visa hela djupet av detta paradis. Under det blå valvet skälvde de rodnande blommorna lätt för en svag men kylig bris. En flock blåmesar slog sig ned på grenarna och hoppade mellan de överseende blommorna; det var som om någon amatör, förälskad i allt exotiskt och färgrikt, artificiellt hade skapat denna levande skönhet. Men den rörde en till tårar, ty hur långt den än gick i raffinerade effekter kände man att den var naturlig, och att dessa äppelträd de där de stod var lika hemma vid denna breda franska landsväg som en skara bönder. Plötsligt efterträddes solstrålarna av regndroppar; horisonten strimmades av ett grått nät som omslöt hela raden av äppelträd. Men dessa fortfor att resa sin blommande rosafärgade skönhet i vinden som blivit iskall i ösregnet: det var en vårdag.
Ur På Spaning efter den tid som flytt, fjärde delen, översättning Gunnel Vallquist
Att skriva är att leva på riktigt
Jonas Hassen Khemiri intervjuades i DN (17 maj 2011) apropå att han tilldelats det amerikanska Obie Award för sin pjäs ”Invasion!” Författaren säger i intervjun att han ser en koppling mellan sitt skrivande och sin ansiktsblindhet (prosopagnosi):
” ...... om jag skriver ned orden ger det en känsla av att leva på riktigt, att det är någonting beständigt, som fryser ett ögonblick. Det kommer från en känsla av att inte ha ett minne, eller i varje fall ett osäkert, fragmentariskt minne. Särskilt oförmåga att åtskilja ansikten. Därav min fascination för fotografi. Det händer något när det som sker blir möjligt att dokumentera.”
Sigrid Undset föddes denna dag 1882.
torsdag 19 maj 2011
Sabbad odling
Flera gånger under åren har jag plockat nyss avbitna skott från äppelträd på gräsmattan. Det är skottvecklaren som varit framme, har jag lärt av Maj-Lis Pettersson. Svårt att förstå vilket nöje eller nytta skottvecklaren får ut av att fara fram på detta vis. Finns det ett för insekten välgörande livselixir i saften från brottytan?
Jag hade satt sockerärtor i äggkartonger med fuktig jord på glasverandan och gratulerade mig till att vara så smart – nu skulle ärtorna gro bra i värmen på verandan och de skulle inte rubbas av vare sig sniglar eller fåglar. I går morse såg allt bra ut och jag övervägde att sätta ut de små gröna skotten under eftermiddagen.
Tre timmar senare är allting sabbat! Någon har kommit in på verandan och fällt topparna på samtliga plantor. Bara att börja om. Kanske finns det en särskild skottvecklare som går på ärtor?
onsdag 18 maj 2011
Elisabeth Mansén till Akademien
Dags för De Aderton att öppna nya fönster, skriver Björn Wiman i gårdagens DN. Han föreslår inval av till exempel en kvinnlig idéhistoriker och varför inte Karin Johannisson eller Eva Österberg.
Jag röstar också på en kvinnlig idéhistoriker efter Birgitta Trotzig men har ett annat förslag: Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Jag läste för flera år sedan hennes doktorsavhandling Konsten att förgylla vardagen. Thekla Knös och romantikens Uppsala (Nya Doxa 1993) som behandlade den litterära salongen i Uppsala under 1800-talet. Thekla Knös var den som bland annat översatte den välkända psalmen Det är en ros utsprungen till svenska. Manséns avhandling lärde mig mycket om Uppsala under 1800-talet.
Men Mansén är också expert på svenskt 1700-tal och författare till det femte bandet i Sveriges historia, 1721-1830, från Norstedts. Gustav III, Svenska Akademiens grundare, är en av hennes favoriter. Om någon skulle kunna verka för ökad mångfald inom Akademien i Gustav III:s anda så borde det vara Elisabeth Mansén.
tisdag 17 maj 2011
Konspirationer överallt
Konspirationstroende får aldrig någon ro. Nu har president Obama visat sin födelseattest men fortfarande finns det människor, så kallade Birthers, som tvivlar på att han föddes i USA. Det finns Truthers som inte godtar givna förklaringar till händelserna den 11 september 2001. Och det finns Proofers som hävdar att varför man inte publicerar foton av den döde bin Laden beror på att han inte alls är död.
IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn anklagas för försök till våldtäkt och frihetsberövande av en ung, afrikansk, ensamstående hotellstäderska. Ingen som känner den anklagade verkar vara riktigt förvånad för mannen är en notorisk kvinnojägare och nu vittnar kvinnor om tidigare överfall han gjort sig skyldig till.
Bakom anklagelsen ligger en konspiration för att få fast IMF-chefen, tror franska pressorgan. En man som kan bo på hotell för 20 000 kr natten kan också anlita de absolut skickligaste advokaterna – sharks som de kallas i USA -- och jag oroar mig för kvinnans chanser i rätten.
måndag 16 maj 2011
Önsketräd på Wanås
Yoko Ono är en av de konstnärer som Wanås slott i Skåne har engagerat denna säsong. Hon har skapat en skog av stegar -- ett verk kallat Skyladders -- och ett verk med trasigt porslin. Onos tredje installation på Wanås (som uttalas vannås) är Önsketräd, det vill säga två rader med äppelträd avsedda för besökare att hänga önskningar i.
Jag såg operan Valkyrian direktsänd från Met i New York till Gröna Ladan i Sigtuna i lördags. Fantastiska sångarprestationer med Bryn Terfel som guden Wotan. Men framtiden för Gröna Ladan är oviss. Kanske kommer den att stängas. En önskning som jag skulle hänga i ett äppelträd på Wanås, om jag vore där, är att Gröna Ladan fortsätter sin verksamhet så att vi Sigtunabor får se Met-opera även under nästa säsong. Nu hänger jag denna önskan i mitt Maglemerträd istället.
Bilden, tagen i går, visar ett skönblommande Summerred-träd vid Stora Gatan i Sigtuna.
onsdag 11 maj 2011
Ringa med Skype
Microsoft köper Skype för ofattbara 8,5 miljarder dollar, står det i dagens tidning. 2010 omsatte Skype 860 miljoner dollar och gjorde en förlust på 7 miljoner dollar. Jag, som nyss provade att ringa mina första två Skype-samtal, blir förvånad att förlusten inte var större.
Den som ringer med Skype till någon annan som också har installerat Skype betalar nämligen ingenting. Programmet är gratis, samtalen är gratis. Man ser varandra (den som sitter i pyjamas och papiljotter kan prata bildlöst om så önskas) och kan visa varandra allt möjligt roligt. Rune gick runt så jag kunde se hans vackra bibliotek på övervåningen och utsikten över trädgården. Ulla visade mig ett tyg som hon håller på att sy en sittvagnsklädsel av.
Bilden visar skulpturen ”Den första segelbåten” som står vid Strandpromenaden i Sigtuna. Konstnären är David Wretling.
tisdag 10 maj 2011
Det finns hopp
Min vän R, som rör sig mycket ute i världen, ringde i går. Han försäkrar mig att jag inte behöver vara orolig för framtida generationer trots den väntade stora befolkningsökningen. R har nyss träffat en tysk professor och befolkningsexpert som försäkrar att maten kommer att räcka om 1) alla går över till vegetarisk mat och 2) vi hittar bra sätt att transportera maten. Det måste nya, innovativa metoder till. Odla majs som blir bränsle går inte, majs behövs till mat. Kanske kan man göra biodiesel från alger, säger R.
Bilden visar växande sallad (stavas även sallat) på min veranda.
måndag 9 maj 2011
Behöver vi 245 äppelsorter?
Vid dagens början är ett program som P1 sänder tidigt på morgonen lördagar och söndagar. I lördags var det författaren Vibeke Olsson som svarade för programmet och som utgångspunkt tog hon min bok Svenska äpplen som presenterar 245 sorter. Behövs det så många? Frågade Vibeke Olsson och resonerade sedan kring begreppet mångfald.
Ja, vi behöver 245 äppelsorter och ja, vi behöver alla blommorna på ängen liksom vi behöver människorna omkring oss är Vibeke Olssons svar. Hon kom in på den kultur som skapades vid sågverken i Norrland av arbetare som hade flyttat dit från olika landskap men byggde upp en fungerande gemenskap under arbete och fritid. Jag läste alldeles nyss Vibeke Olssons bok Sågverksungen som är fiktion men gav mig värdefull kunskap om hur människorna kunde ha det i ett sågverksamhälle i Medelpad under slutet av 1800-talet. Sågverksungar kallades de barn som från sju års ålder arbetade i brädgården.
Vibeke Olssons program kan höras igen den 15 maj. Hon kallar mig hortonom och tänk om jag hade en sådan titel ändå. I själva verket har jag inte minsta formella utbildning på trädgårdsområdet.
Vid dagens början avslutades med Monica Zetterlund som sjöng Gröna små äpplen. Bilden visar bedårande rosa Deichzugsapfel som G och jag funnit i en gammal äppelplantering på Djurön tillhörigt Vibyholms slott där pomologen Olof Eneroth ympade in bland annat denna sort vid 1800-talets mitt. Jag har frågat den tyske pomologen Jan Baade vad Deichzugsapfel betyder. Han svarar att det inte betyder något alls, det är ett namn bara.
fredag 6 maj 2011
Oroande befolkningsökning
Mest anmärkningsvärda nyheten i dagens tidning: jordens befolkning växer lavinartat. I dag är vi 9 miljarder på jorden. Där, har man tidigare trott, skulle befolkningssiffran stabiliseras. En ny uppskattning från FN är att siffran istället stiger till 10 miljarder.
Frankrike som nu rymmer 63 miljoner människor kommer 2100 att ha 80 miljoner invånare. I Sverige kommer vi också att bli fler eller nära 12 miljoner om 90 år. Totalt tror man dock att Europas befolkning ska sjunka från 738 miljoner till 675 miljoner år 2100.
Snabbast går folkökningen i Afrika. Enligt en prognos från FN kommer Afrikas befolkning att stiga från 1 miljard till ofattbara 3,6 miljarder om 90 år. Kenyas 40 miljoner invånare till exempel kommer att öka till 160 miljoner och Tanzanias befolkning väntas stiga från 45 till 316 miljoner.
Afrika är en fattig kontinent. Hur ska maten räcka?
Bilden visar stenskulpturen Paret av Margot Bo Larsson. Den står i parken Trekanten nära Stora Gatan i Sigtuna.
torsdag 5 maj 2011
Det odelbara projektet
En av många bra sidor hos G är att han inte har något emot att fråga om vägen när vi har kört vilse. Män i allmänhet tycker inte om att fråga om vägen. Det är inte jag som vädrar en fördom nu, det är ett faktum. Det finns icke ett land där männen gillar att be om hjälp att hitta. Kvinnor ber om hjälp att hitta, män kör hellre några mil extra och letar sig fram. Förmodligen fanns denna skillnad mellan könen redan på folkvandringstiden. Hur gjorde vikingarna? Vi ska till frankernas land men har tappat bort oss, åt vilket håll ska vi segla? Så sa vikingarna aldrig.
Jag har intervjuat några män. Varför vill man inte fråga om vägen? Därför att det är roligare att hitta själv, är det svar jag har fått. Detta, påstår jag, har att göra med DOP, Det Odelbara Projektet. Om projektet är att åka bil från Hisingen till Nyponvägen i Västervik så vill man klara det på egen hand.
Det är några år sedan jag hörde om det odelbara projektets betydelse för män. G är duktig på att laga mat. I början, innan jag förstod bättre, ville jag vara bussig och överraska genom att till exempel ha blandat till den pajdeg som jag visste att G skulle använda. Det har jag slutat med. Jag skulle ha varit tacksam, men G gör hellre alltsammans själv.
Jag känner O, en man som inte vill avbruten när han tittar på en rulle. Det är irriterande för vem som helst att bli störd just när det händer något spännande på duken men när än O blir avbruten med den enklaste kortaste fråga leder det till att han måste starta om filmen från början. Andra män jag känner vill se ett teveprogram från början, annars får det vara.
Vad ska då kvinnor tänka på? Att inte oombedd lägga sig i. Om han har börjat med ett korsord, vänta tills han ber om hjälp. Om han frågar om du vill ha en kvällssmörgås och du svarar nej, be honom sedan inte om en bit av hans macka. Han vill ha hela sin smörgås (hans projekt). Gå ut i köket och gör din egen.
Men när man har kört vilse och du inte vill bränna bensin i onödan eller du vill komma fram i tid, är det läge att agera. Be mannen stanna bilen vid en mack. Det finns alltid något skäl att stanna vid en mack. När du är klar med ditt ärende, fråga personalen om vägen.
Bilden visar fyllda vitsippor från min trädgård.
onsdag 4 maj 2011
Därför går tiden fortare
Bin Ladin är död och freden får en ökad chans. Men borde man inte ha gripit honom och ställt honom inför rätta?
Kan 11 september 2001 ligga snart 10 år tillbaka? Tiden går så hastigt när man blir äldre. Nu har jag kanske fått en förklaring till det. I en artikel i The New Yorker (25 april) intervjuas amerikanen David Eagleman som forskar i neurovetenskap. Han har mycket att säga om vår upplevelse av tiden. När vi är barn och allt som händer är nytt för oss, skriver hjärnan in alla små detaljer och det gör att vi upplever tiden som utsträckt. Våra sommarlov var mycket långa.
När vi blir gamla rusar tiden. Det, menar Eagleman, beror på att när allt omkring oss blir gammalt och vant, bryr sig inte hjärnan om att skriva in så många detaljer längre. Ju mindre information som vi lagrar omkring en händelse, desto fortare tycker vi att tiden går.
Kan 11 september 2001 ligga snart 10 år tillbaka? Tiden går så hastigt när man blir äldre. Nu har jag kanske fått en förklaring till det. I en artikel i The New Yorker (25 april) intervjuas amerikanen David Eagleman som forskar i neurovetenskap. Han har mycket att säga om vår upplevelse av tiden. När vi är barn och allt som händer är nytt för oss, skriver hjärnan in alla små detaljer och det gör att vi upplever tiden som utsträckt. Våra sommarlov var mycket långa.
När vi blir gamla rusar tiden. Det, menar Eagleman, beror på att när allt omkring oss blir gammalt och vant, bryr sig inte hjärnan om att skriva in så många detaljer längre. Ju mindre information som vi lagrar omkring en händelse, desto fortare tycker vi att tiden går.
tisdag 3 maj 2011
Ansiktsblind nobelpristagare
Trodde att jag skulle följa radioföljetongen Hetta av McEwan men efter två avsnitt började jag läsa en biografi över Samuel Johnson istället. I alla fall uppfattade jag att Hettas huvudperson nobelpristagaren Michael Beard, som har sina glansdagar som forskare och kvinnojägare bakom sig, är prosopagnostiker, dålig på att minnas ansikten. ”Beard hade alltid svårt att känna igen ansikten, särskilt när det gällde män, och länge kunde eller ville han inte skilja dem åt.”
Fredag förra veckan var jag med i TV4 Nyhetsmorgon för att tala om bedragare. Studiovärdinnan var en ung blond kvinna med hästsvans. Jag satt kvar i fikarummet en stund efter sändningen och när jag skulle gå var inte värdinnan där. Till slut frågade jag en ung kvinna om hon möjligen alldeles nyss hade haft hästsvans. Javisst, log hon och ledsagade mig ut. Om människor visste hur snabba byten av frisyr kan ställa till det för oss med dåligt ansiktsminne.
måndag 2 maj 2011
I fas
Så roligt att en gång få vara i fas. I SvD (30 april) läser jag att en rad kända kvinnor i toppen av den internationella modepyramiden har kastat sminkväskan och för det mesta går ut med sitt gamla vanliga ansikte, sans makeup. Kanske har de upptäckt att det spar massor av tid, massor av pengar.
I dagens SvD läser jag om kjol kontra långbyxor. Ska kvinnan bära långbyxor för att de ökar hennes frihet eller ska hon hålla fast vid kjolen och bejaka sin kvinnlighet? Man kan väl få klä sig efter humör och situation, tycker jag. Unga kvinnor i dag tillåter sig både och, de sätter en kort kjol ovanpå långbyxan.
Tidningen skriver också att nu kommer kjolar för män. I Sigtuna är man ännu inte så mondän men när jag åkte in till Stockholm på Långfredagen såg jag på Karlbergs station först en yngre man i svart kavaj och svart lång kjol -- snygg med mjukt veck bak -- och strax därpå, i ett annat sällskap, en medelålders man med kavaj, knäkort jeanskjol och ring i örat.
I dagens SvD läser jag om kjol kontra långbyxor. Ska kvinnan bära långbyxor för att de ökar hennes frihet eller ska hon hålla fast vid kjolen och bejaka sin kvinnlighet? Man kan väl få klä sig efter humör och situation, tycker jag. Unga kvinnor i dag tillåter sig både och, de sätter en kort kjol ovanpå långbyxan.
Tidningen skriver också att nu kommer kjolar för män. I Sigtuna är man ännu inte så mondän men när jag åkte in till Stockholm på Långfredagen såg jag på Karlbergs station först en yngre man i svart kavaj och svart lång kjol -- snygg med mjukt veck bak -- och strax därpå, i ett annat sällskap, en medelålders man med kavaj, knäkort jeanskjol och ring i örat.