Den svenska matsvampens historia

Vad är kommissarie Maigrets förnamn? Slår vad om att du inte heller visste det. Han heter Jules, läste jag i går kväll i Maigret och sheriffen. Värdelös kunskap som kan komma till nytta någon gång.


Vad jag gillar när en eldsjäl dyker ned i ett område och gör en rejäl kartläggning. Anders Hirell heter en bibliotekarie tillika svampkonsulent som skrivit Den svenska matsvampens historia. Nedslag och utvikningar från 1600-tal till nutid. Hirell berättar i sin tjocka, intressanta bok (utgiven förra året av Carlssons förlag) om hur det gick till när den föraktade kosoppen nådde matbordet hos vanliga svenskar. I mitt område fick vi ett efterlängtat regn i går. Förhoppningsvis leder det till att vi får se lite svamp i skogarna.

Kanske blir många av oss lättsinnigare på sommaren? Mitt midjemått står i alla fall kvar på 76 cm. Nu får jag ta nya tag.

Hur ska jag gå?

Hettan är överväldigande. Asfalten blöder. Omöjligt att hålla huvudet kallt och kunna tänka. Jag badar varje morgon i ljummet Mälarvatten. En god sak för värmen med sig, myggen har försvunnit. För jobbigt att flyga runt när det är 30 grader.

Var på biblioteket i går. Köpte "Rätt och vett i trafiken" från 2005 som låg där bland utgallrade böcker. Nu skulle jag äntligen få veta hur jag ska bete mig på gångvägen som leder till badet.

Slår upp kapitlet "Om gångtrafik" och tittar under rubriken Var ska man gå? Gående ska använda gångbana eller vägren om det finns, annars cykelbana eller körbana. På körbana ska man gå längst till vänster i färdriktningen.

Men hur ska man gå på gångbanan? Inte ett ord om det. Min frisör sa att man ska gå som man kör bil, det vill säga till höger på gångbanan. Men när jag prövade det, stötte jag ihop med människor. Valde den andra sidan bara att för att stöta ihop med folk då också. Finns det verkligen inga regler för gångbanetrafik i vårt välstrukturerade land? Hur gör ni andra?

Om jag för en dag fick vara Den Som Beslutar skulle min första åtgärd bli att bestämma att på gångbana går alla till vänster i färdriktningen.  

På Island (4)

På många bilder i turistbroschyrer från Island ser man en regnbåge. Ett knep att locka resenärer med? Jag vet inte. Man ser faktiskt regnbågar ganska ofta på Island. Under den timme det tog för turistbussen att köra från Thingvellir till Reykjavik kunde jag njuta av fyra anmärkningsvärt vackra regnbågar.

I Reykjavik finns det nordiska huset med ett fint bibliotek och färska tidningar från alla nordiska länderna. Här är ett fönsterarrangemang i husets bistro.

Den här tavlan målad av Karl Kvaran visar en stadsbild. De isländska husen, som är inslagna i korrugerad plåt (bra skydd mot salta vindar och regn), målas ofta just så här i oväntat glada färger. Hur kommer det sig? Av samma anledning som fick mig att köpa en blus i Reykjavik, tror jag. Det var inte så att jag behövde blusen, men den var randig i många glada färger som piggade upp mig i det gråkalla vädret.

Här är några hus och ett par kommunala blomsterarrangemang på lyktstolpar som jag hittade i Reykjavik.

På Island (3)

 Islänningar är som vi, men lite eljest. Ta bara detta att man -- de flesta -- tror på älvor.  De isländska älvorna har sitt hem i stora stenar och det kan ställa till det. Om man vill bygga en väg eller ett hus just där en älvasten står, blir det konflikt. Försöker man flytta stenen går lyftkranen eller borren sönder direkt.

 Stenen på bilden står i en lekpark mitt i Reykjavik. Den stod i vägen för ett byggprojekt och man tillkallade en särskild kvinna, en pianolärare känd för att kunna tala med älvor. Hon förhandlade med stenens invånare och de gick med på att flytta om de fick en veckas respit och ett centralt läge i staden. Älvorna ville downtown. Så blev det och flyttningen gick utan mankemang.

På Island (2)

Vid det breda vattenfallet Gullfoss en kylig och blåsig julidag.  Dottefoss heter ett ännu mäktigare vattenfall men det ligger tyvärr så långt bort från Reykjavik att inga turistbussar går dit.

Det här är Strokkur, en geysir som med täta mellanrum skickar iväg 25-35 meter höga kaskader av hett vatten. Ordet geysir kommer av isländska "ad gjorsa" som betyder att eruptera.

Hurdana är islänningarna? Frågar man mig. Efter att ha besökt landet två gånger i år, vintertid och sommartid, har jag ett bestämt besked: islänningarna är precis som vi, bara lite annorlunda. Lite lättsinnigare kanske. Som man blir i ett land där man inte behöver bekymra sig för dyra uppvärmningskostnader (husen värms med vatten från heta källor), aldrig behöver slå efter mygg (finns inte på ön), det farligaste djuret är fåret (springer lösa och kan ställa till trafikolyckor) och man aldrig behöver gå vilse.

Vad gör man om man ändå skulle gå vilse? Man ställer sig bara upp, skojar guiden i utflyktsbussen. Skogarna på Island är av liten omfattning och består av små, kortvuxna björkar.

Islänningarna är  mer bekymmerslösa och ändå finns det saker som skulle kunna oroa en människa. Barlivet blomstrar i Reykjavik, man bygger lyxvåning efter lyxvåning och var och varannan kör en tung, blank Range Rover eller liknande storbil. Vi såg samma tecken före den ekonomiska krisen 2008, snart blir det en ny kris, sa man mig.

Så är det alla dessa jordbävningar och vulkanutbrott. Island har ett stort antal aktiva vulkaner och ingen vet när Hekla, Katla, Eyjafjallajökull eller någon av de andra tänker mullra igen. Dessutom, ön håller på att gå sönder i två delar som glider isär med en hastighet av 2 cm om året. En gång i framtiden kommer en del av Island att flyta ihop med USA och den andra delen kommer att haka på Norge. Men även det tar invånarna med lugn. Engelska är man redan bra på och norska kan man alltid lära sig.

På Island (1)

Hemkommen från två veckor på Island suger jag i mig den svenska sommarvärmen. G tog emot mig med en stor bukett blåklint och doftande gulmåra och det kom mig nästan att gråta, så otroligt vackert. Men det finns stiliga blommor på Island också; särskilt förtjust blev jag i stora rabatter med en sorts prästkrage blandad med ringblommor (se bild) runt en gräsmatta mitt i Reykjavik. Blå lupiner är annars den mest spridda vildväxande blomman.

Det var kallt, blåsigt och regnigt i Reykjavik, inte sedan Eddan skrevs hade man haft så dåligt juliväder. Varje dag var en dålig hårdag när mitt sommartid på gränsen till lockiga hår låg platt och rakt. Nej, där kan man verkligen inte bo. Men jag vill gärna komma tillbaka.

Det verkar som om att har man börjat åka till Island så är man fast, man vill dit igen. I en bokhandel i Reykjavik stötte jag till exempel på en svenska som sa att hon åker ofta till Island för att hon gillar landet och hon gillar islandshästar.

Vad är det som lockar? Man vill ha svar. Island är så vackert, hur kan det vara så vackert? Reykjavik är en stad rik på kultur, hur kan en nation med bara 320 000 invånare ha en så fantastisk huvudstad?  Islänningar äter saker som haj, val och föl -- hur är de skapta? Island är en gåta och man reser dit för att förstå lite mer.