Nummer 45

Så kallade noaord används för elaka väsen och farliga djur när man inte vill uttala det riktiga namnet.  Gråben istället för varg är ett exempel.  I sitt senaste mejl skriver mitt kusinbarn, som bor i Kalifornien, inte om Donald Trump utan om #45. Hon och hennes vänner gör vad de kan för att protestera mot honom. Att leva i USA med #45 som president är som att åka bil med en berusad förare, skriver min släkting.

 

Nummer 45 lever farligt och det kan sluta illa. Hans främsta personlighetsdrag är  brist på impulskontroll och hostility, lättväckt aggressivitet. Hos den som är lättirriterad, cynisk och kommer i affekt för ingenting höjs blodtrycket på ett oroväckande sätt. Hostilitet är en stark riskfaktor för hjärtsjukdom och för tidig död. 

Hur kunde #45 vinna presidentposten? För det första hade han hur mycket pengar som helst att spendera på sin kampanj. För det andra hade han ingen riktigt stark motståndare. För det tredje bär många lågbetalda och arbetslösa amerikanare på en stark ilska mot etablissemanget; dessa väljare kände igen sin egen vrede hos #45 och röstade utan att tänka efter.

Förlorad i rymden

Varken filmbolag eller konstgallerier använder alltid svenska titlar numera. Varför ska den nya utställningen på Bonniers konsthall heta "Lost in space"? Låter det mer spännande så? Lockar det fler till konsthallen? Jag undrar det.

Den nya utställningen är ett verk av Susan Philipsz från Skottland, verksam i Berlin. Inför sin medverkan som gästkonstnär på Bonniers konsthall skickade man henne flera idéer att arbeta med och hon fastnade för Harry Martinsons och Karl-Birger Blomdahls verk "Aniara".  Susan Philipsz, som är ljudkonstnär, har gjort en installation som spelats in i Sverige. Kameran har åkt i en bana runt en ensam violinist som spelar första violinstämman ur "Aniara" ton för ton. Där de andra instrumenten skulle ha spelat, blir det avbrott för tystnad. Tonerna, står det i utställningskatalogen, "blir som en morsekod genom rymden från en nödställd astronaut".

Det var många besökare på vernissagen i går kväll och installationen kom inte till sin rätt. Jag får gå tillbaka till konsthallen  och lyssna på  den nya versionen av "Aniara" samt de andra ingående ljudverken en stillsam eftermiddag.



Sara Arrhenius har arbetat i 10 år som chef för Bonniers konsthall. Detta är hennes sista utställning där, sedan tar hon över som chef för Kungl. Konsthögskolan. Sara Arrhenius efterträds av Magnus af Petersen som tillträder 1 april.

Peter Wolodarski om Trump

Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter, gör en utomordentlig resumé av Trumps senaste  vecka i dag. Lika bra att vi inser att kris och kaos och tumult och lögner kommer att känneteckna varje vecka så länge Trump sitter kvar. Jag har vänner i USA sedan jag bodde där några år på 60-talet. Jag har även släktingar i landet. Jag önskar dem och alla andra amerikanare något bättre än detta.

Bäst att vända blicken för ett tag åt ett annat håll. Till sin rabatt till exempel. Där står julrosen full med lovande knoppar.












Eller gå och titta på Vikingarännet som går i dag. Här är två glada deltagare som kommit i mål i Sigtuna. 

Trump kommer inte att bli kvar

Kommer Donald Trump att sitta kvar som president om ett år? Jag tror inte det. Pressen vågar inte  spekulera i hans psykiska hälsa -- möjligen skriver tidningarna om presidentens starka narcissistiska drag -- sedan den gången en tidning ifrågasatte Barry Goldwater som stämde tidningen och vann ett stort skadestånd.

Men det står klart att Trump är en man som kallar regn för sol, och vitt för svart, som ljuger lika lätt som han andas in, som känner sig svårt kränkt av varje uns av kritik och måste hämnas varje upplevd oförrätt. Till slut får USA nog av att styras av en oberäknelig person som alltid går ut med motsägande budskap och aldrig lyssnar på goda råd. Trump är inte van att bli emotsagd. Men det kommer han att bli -- mer och mer för varje vecka.

En liten pall är bra att ha

Genomgick en koloskopi nyss. Blod i toalettstolen kan indikera något allvarligt men doktorn gav grönt ljus. Tarmen ser bra ut, sa han och satte namn på mitt problem: förstoppningstarm. Har man det, får man hitta sätt att göra det lättare för sig.

Läste någonstans att det hjälper att sätta fötterna på en pall, det ger en rakare passage. Kan intyga att det blir stor skillnad, så pröva alla ni som också har förstoppningstarm. Mitt andra knep är yoghurt med vetekli varje dag och mycket frukt; det ger fibrer och bidrar till en bra tarmflora.

användbar liten pall av finsk böjträmodell

Svenska Dagbladet har en fin artikel i dag om mat, tarmflora och vårt psyke -- alla tre sakerna hänger ihop på ett intrikat sätt -- av Henrik Ennart.  Jag har tidigare skrivit om behandling med avföringsimplantation. I dag fick jag lära mig att man ska se upp med från vem avföringen kommer. Psykisk ohälsa hos en donator kan nämligen överföras till mottagaren, tror man. I alla fall har man sett det i djurförsök.

En annan sak: när vi blir äldre får vi en ensidigare tarmflora som hänger ihop med vad som kallas "inflammationsåldrande".  I framtiden, spår experten John Cryan, kommer unga människor att kunna sätta in sin avföring på en bank för att sedan plantera in det i tarmen -- som en föryngringskur -- på gamla dagar. Dagens 20-åringar kan väl lägga små paket i frysen....

Full av tillförsikt

I Råd och Rön nr 10 från 2016  läser jag om Martina. Hennes nya mobil började krångla efter knappt ett år. Martina krävde att butiken skulle låta laga den eller ge henne en ny, men fick veta att problemen berodde på att hon tappat mobilen eller skadat den på annat sätt och då gäller inte garantin.

Allmänna reklamationsnämnden, ARN, kom till slutsatsen att försäljaren ska låta laga den trasiga mobilen utan kostnad för Martina. Säljaren har nämligen inte gjort sannolikt att felen på mobilen beror på en olyckshändelse.

Jag är ganska säker nu. Jag kommer att vinna i konflikten med Rajala Pro Shop som säger att jag har utsatt min kamera för en fuktskada, medan jag hävdar att kameran var skadad redan när jag köpte den i somras.

ARN har meddelat att nämndens beslut i mitt ärende kommer inom 90 dagar. 

Först till kassan

Den ena dagen är den andra lik, eller hur? Det sker inte mycket. Sova, äta, arbeta lite, läsa lite, se "På spåret" och då ha överseende med sig själv för att man aldrig fattar vart resan går och för att man alltid ligger långt under de tävlandes kunskapsnivå (men jubla stort när man någon gång råkar kunna det som lagen går bet på).

Den bästa dagen är när det inte händer något särskilt, sa min gamla klasskamrat från folkskolan och jag, när vi pratade i telefon nyss. Men ibland är det ändå välkommet med lite spänning. I boken  "När ingenting särskilt händer" av etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren läser jag att människor ofta är med i små hemliga tävlingar som bara de vet om. Det gäller mig med.

Kvinnan i den bruna dunkappan och vit halsduk anar inget, men hon och jag tävlar. Vi ställde oss samtidigt i varsin kö och nu vill jag komma först till kassan. Jag valde bort kön med den överlastade kundvagnen men vad det går långsamt, nu är det en kund som vill lämna tillbaka något och en annan som har något att fråga kassörskan om och som tvekar med kortbetalningen. Dunkappan vinner stort.

I den förträffliga tidningen Råd och Rön får läsaren handfasta råd. I nr 10 2016 hittade jag rubriken "Så väljer du snabbaste kön".  Jag får veta att konsumenttidningen Which? har gjort en undersökning. Att scanna varor går fort. Att scanna 15 varor går lika fort som en kassabetalning. En kort kö med färre personer men med fler varor är därför generellt snabbare än en längre kö med färre varor per person. Självskanningskassor är att föredra om alternativet ges.

På ett annat ställe i tidningen svarar människor på frågan om de har en strategi i butiken. Ja, svarar två personer, de väljer en kö med många yngre människor. De yngre är snabba, de står redo med kortet och vet hur man gör. Nästa gång väljer jag rätt kö.