Min storfamilj i världen

Vi är alla släkt, långt tillbaka. Jag tänker att den där mannen mittemot mig på pendeltåget, han som bresar med benen och gäspar stort, är min släkting om än på långt avstånd. Kanske det rentav är en okänd, nära släkting. Begreppet nära släkting har en ny innebörd för mig sedan ett par dagar.

Det kom en lista med namn från företaget som undersökt mitt mitokondrie-DNA (som ärvs från mor till barn och därefter på kvinnosidan). De här, skrev företaget, är dina nära släktingar, ni har allihop samma anmoder som levde för kanske 1000 år sedan.

Tänk, en lång rad hittills okända, sprillans nya släktingar på min mammas sida i Sverige, Finland, Polen, Ukraina, Tyskland, Österrike och Texas. Och en av dem har redan kontaktat mig. Om jag kunde resa runt och träffa alla, vilka berättelser det skulle bli.

Jag måste ha hundratusentals kära släktingar därute i världen. De kommer att dyka upp när fler nyfikna har skickat in sitt DNA för analys. Nu får jag ta reda på vad som är god ton vad gäller nya, nära släktingar. Kanske väntar sig Bert, Annabelle, Markku och de andra en hälsning till jul....

Expertkunskap för sticknördar

Om någon skulle lägga fram ett personligt frågeformulär, så skulle jag på frågan "Finns det något alls du är bra på? " tveklöst svara: "Slätstickning. Ingen slår mig i slätstickning. Visa mig en slätare stickning och jag ska ge dig den nyutkomna boken  Sticka. Detaljer som gör skillnad av Ulla Engquist".

Tänk att det finns någon som kan så oerhört mycket om stickning. Ulla Engquist berättar om olika sätt att skarva och fästa garn, lägga upp maskor (11 sätt att lägga upp maskor!), sticka kantmaskor, göra avmaskningar, sticka resår, sy ihop stickade stycken och mycket mycket mer. Det är helt enkelt en djup källa till all möjlig expertkunskap som jag kanske inte kommer att kunna använda mig av  -- jag blir aldrig annat än slätstickare -- men jag är glad att den finns.

Detta  ska bli en poncho, en klassiker som aldrig går ut ut modet:

Nattligt besök

Jag vill inte bli känd för att skryta, men jag måste få säga som det är: jag såg en räv i förrgår. Där jag stod vid hållplatsen kl 6 på morgonen och väntade på bussen som skulle ta mig till tågstationen såg jag en livs levande räv springa över vägen upp i backen. G har sett den tidigare när han hämtat in tidningen på morgonen -- vi är gammalmodiga, vi har papperstidning -- och han kunde betrakta samma räv igen i morse där den satt på grannens tomt. 

I mitten av bilden kan man urskilja grävlingen med sitt randiga huvud

G tar en tupplur just nu, han är trött efter sitt lilla äventyr i natt: vid ett-tiden tittade han ut genom fönstret bara för att se en grävling stå på gräsmattan och äta utspillt fågelfrö (pilfinkarna har inga fasoner). G tog på sig och gick ut med mobiltelefonen för att ta en bild. Den blev mörk, men med god vilja ser man att nattens konung är på besök.

Så här långt har våren hunnit i Sigtuna. Glad påsk!

Fem dagar senare

Blommor och hälsningar till offren för terrorattacken i Stockholm

I går, fem dagar efter terrordådet på Drottninggatan, var jag vid Sergels Torg i Stockholm och såg alla blommor och hälsningar som lagts där för att hedra offren för terrorattacken. Hela tiden fortsatte besökande att lämna vackra blommor, stå en stund med tårade ögon och tänka på förövarens alla offer: de döda, de sårade och deras anhöriga. Ett barn, en elvaårig flicka, var ett av offren. Det känns som om jag aldrig kan bli genuint glad igen.

Sverige är ett land i sorg. Och sanningen är att inget alls kan skydda oss från att attackeras igen.  Ändå måste vi försöka göra det bästa möjliga av varje dag.

Budskapet är: Kärleken vinner alltid.

Ett barn har textat "Tillsammans starka!".

Dagen efter terrordådet

När jag kom med tåget till Älvsjö i går vid lunchtid för att arbeta i Pomologiska Sällskapets stånd fann jag att kön till Trädgårdsmässan började uppe vid pendeltågsstationen och rörde sig mycket långsamt framåt. Alla inpasserande visiterades av säkerhetskontrollanter vid mässingången, därav den långa kön. Det var färre besökare än vanligt på mässan -- många valde att stanna hemma med sin sorg över det hemska terrordådet.

Lastbilsattacken på Drottninggatan i Stockholm har givetvis konsekvenser. Alla vi som bor i stockholmsområdet kommer -- åtminstone för en tid -- att vara mer uppmärksamma på ovanliga beteenden, hastiga rörelser, höga ljud och annat som sticker ut som annorlunda. Vi blir självklart  vaksamma och rädda när något så fruktansvärt som det som hände i fredags har inträffat. Alla tänker: jag kunde själv ha gått där på Drottninggatan just då och blivit ett offer.

Men media rapporterar också hur fantastiska storstadsbor har hjälpt utsatta medmänniskor: gett husrum och mat till främmande personer som inte kunnat ta sig hem (eftersom allmänna kommunikationer från Stockholm stängdes av) och bistått människor med bilskjuts till Arlanda och andra platser.

Vi måste fortsätta att samarbeta och stödja varandra. Det är enda sättet att gå vidare.

Stjärnmagnolia  i ett stånd på Trädgårdsmässan

Vårberg på Söder

Varför stockholmsförorten Vårberg heter som den gör vet jag inte. Men häromdagen såg jag ett vackert, äkta vårberg. Mellan Erstagatan och Tjärhovsplan finns det berg som bär upp Stigbergsgatan och Fjällgatan. Här och där lyser klippväggen av blå  chionodoxa, även kallad vårstjärna, som låter det blå i himlen fortsätta ned över berget.

Tibast - vårbuske i lilarött

Man frågar mig: vad är en vårbuske? Jag bara:
- Tänk efter. När blommar vårblommorna? På våren. Det är likadant med vårbuskarna. De är modiga små buskar som blommar redan i mars, april i hopp om att det ska finnas lika modiga insekter -- humlor kanske, de är djärvast av alla -- där ute.


Tibasten är en underbar vårbuske som blommar nu med rödlila, små blommor på kala grenar.  Är blommorna kanske gredelina? Nej, den färgen innehåller mer blått. Rödvioletta blommor, står det i Nordisk flora.

Krokus kan dra åt gredelin, inte sant?  I en blågredelin krokus ser jag vårens första humla.

Gredelin är ett zombieord, har jag förstått: ett ord som lever kvar bara på grund av en enda sak. I det här fallet de tre damerna tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. Utan sagan hade ordet varit dött och borta i dag.

Susanne Vejdemo har skrivit en doktorsavhandling om ord för färger i svenska språket. Grönt har hetat grönt ända sedan fornsvenskarnas dagar. Men orden för lila och rosa har bytts ut flera gånger. Lila har hetat brun, sedan violett och därefter, ett kort tag i 1900-talets början, gredelin. I dag säger vi oftast lila.

Tibastblommorna blir till bär. Sex bär dödar en varg, menade Linné.

Susanne Vejdemo:

Triangulating perspectives on lexical replacement: from predictive statistical models to descriptive color linguistics 

Nog är väl detta lavendel?

Sjunga i livbåtarna

Det trista med livet är att det tar slut en dag. Det händer alla och regeringen gör inget.

Ska vi deppa? Nej, det ändrar ingenting. "Livet är en stor fartygskatastrof men vi måste komma ihåg att sjunga i livbåtarna" har Voltaire skrivit. Så bra sagt (fast för  flyktingarna i de livsfarliga båtarna på Medelhavet är uppmaningen svår att följa). 

Att sjunga i livbåtarna betyder att trots en motgång, trots en besvikelse, trots en obesvarad förälskelse eller en släckt förhoppning hitta något att glädjas åt -- att man är någorlunda frisk, att solen skiner som i dag (i alla fall här i Mellansverige),  att vårblommorna och vårbuskarna prunkar i trädgårdarna. 

Trollhassel, blommande roströd vårbuske mot falurött plank.