Jean-Claude Arnault, 71 år, är gift med Katarina Frostenson, ledamot i Svenska Akademien. Han har i många år arrangerat kulturprogram i en ruffig källare vid Sigtunagatan i Stockholm.
Jean-Claude Arnault kommer från Marseille. Första gången jag hörde talas om honom var i början av 90-talet. En bekant från Frankrike bosatt i Stockholm berättade om mannen som kallades Jean-Kladd.
Källarlokalen vid Sigtunagatan är stängd nu. Den kommer att förbli stängd.
lördag 25 november 2017
torsdag 23 november 2017
Casablanca fyller 75 år
Den här dagen för 75 år sedan visades Casablanca för första gången. Ni vet, filmen där Ingrid Bergman säger "Play it once, Sam, for old time´s sake".
Förra månaden, den 20 oktober, spelade Kristian Saag i P2-programmet Rendezvous "As time goes by". Varför inte söka upp det programmet nu på 75-årsdagen och sjunga med? Här är texten:
Förra månaden, den 20 oktober, spelade Kristian Saag i P2-programmet Rendezvous "As time goes by". Varför inte söka upp det programmet nu på 75-årsdagen och sjunga med? Här är texten:
This day
and age we are living in
is past all
comprehension
with speed
and new invention
and things
like third dimension
Yes, we get
a trifle weary
with Mr
Einstein´s theory
so we must
get down to earth at times
we must
relieve the tension
No matter what
the progress
or what may
have been proved
the simple
facts of life are such
they cannot
be removed
You must
remember this
a kiss is
still a kiss
a sigh is
just a sigh
the
fundamental things apply
as time
goes by
and when
two lovers woe
they still
say ”I love you”
On that you
can rely
No matter
what the future brings
as time
goes by
Moonlight
and lovesongs
are never out of date
are never out of date
a world of
passion, jealousy and hate
woman needs
man
and man
must have his mate
that no one
can deny
It´s still
the same old story,
a fight for
love and glory
a case of
do or die,
the world
will always welcome lovers
as time
goes by
Skämtteckning från The New Yorker 16 oktober 2017:
Slutscenen i filmen Casablanca. De två huvudpersonerna står på flygplatsen. Rick, d v s Bogart, säger till sin stora kärlek Ilse Lund:
-- If you don´t get on that plane .... there´s also the 5:43, then the 9:27 , but that´s got a layover in Atlanta, then ....
Skämtteckning från The New Yorker 16 oktober 2017:
Slutscenen i filmen Casablanca. De två huvudpersonerna står på flygplatsen. Rick, d v s Bogart, säger till sin stora kärlek Ilse Lund:
-- If you don´t get on that plane .... there´s also the 5:43, then the 9:27 , but that´s got a layover in Atlanta, then ....
söndag 19 november 2017
Också jag
Metoo-rörelsen kom inte en dag för tidigt. Kvinnor på område efter område berättar om vidriga saker de utsatts för av män i maktposition. Makt som handlat om att angriparen har en chefsposition eller mer kroppsstyrka eller inflytande på något område eller en drog att hälla i det vinglas han bjuder på.
Jag hör den danske filmmannen Peter Aelbaek Jensen bli tillfrågad om det stämmer att han tagit en viss kvinna på brösten och gett henne smisk på stjärten. "Ja, det stämmer, sådan är jag", svarade dansken. Nog hör man fortsättningen fast den inte uttalas : "... och sådan har jag rätt att vara".
Män kommer i och med #metoo inte att sluta bära sig förfärligt åt mot kvinnor men i fortsättningen blir det omöjligt för chefer att inte ta kvinnors anmälningar om sextrakasserier på allvar och se till att det blir konsekvenser.
Har jag själv varit med om något svårt? Nej, jag har varit förskonad. Men jag minns från min tid som journalist den där chefredaktören som såg mig komma i korridoren och påpekade att min gylf var öppen varefter han raskt drog upp mitt blixtlås. Jag måste ha sett bestört ut för han försökte inte tafsa någon fler gång. Jag minns också den gången redaktionen skulle åka till ett pensionat på tvådagarskonferens. En manlig kollega (den fria kärlekens förespråkare, gift, med barn, nu död) kom med idén att män och kvinnor skulle dela rum och satte sig att para ihop folk. Kamraterna verkade gå med på alltihop men jag blev utvald som mannens rumskamrat och så roligt skulle han verkligen inte ha. På något sätt kom jag över ett enkelrum att stänga in mig i.
Jag hör den danske filmmannen Peter Aelbaek Jensen bli tillfrågad om det stämmer att han tagit en viss kvinna på brösten och gett henne smisk på stjärten. "Ja, det stämmer, sådan är jag", svarade dansken. Nog hör man fortsättningen fast den inte uttalas : "... och sådan har jag rätt att vara".
Män kommer i och med #metoo inte att sluta bära sig förfärligt åt mot kvinnor men i fortsättningen blir det omöjligt för chefer att inte ta kvinnors anmälningar om sextrakasserier på allvar och se till att det blir konsekvenser.
Har jag själv varit med om något svårt? Nej, jag har varit förskonad. Men jag minns från min tid som journalist den där chefredaktören som såg mig komma i korridoren och påpekade att min gylf var öppen varefter han raskt drog upp mitt blixtlås. Jag måste ha sett bestört ut för han försökte inte tafsa någon fler gång. Jag minns också den gången redaktionen skulle åka till ett pensionat på tvådagarskonferens. En manlig kollega (den fria kärlekens förespråkare, gift, med barn, nu död) kom med idén att män och kvinnor skulle dela rum och satte sig att para ihop folk. Kamraterna verkade gå med på alltihop men jag blev utvald som mannens rumskamrat och så roligt skulle han verkligen inte ha. På något sätt kom jag över ett enkelrum att stänga in mig i.
tisdag 7 november 2017
Trött på Halloween
 |
| Lila morötter lika goda som de brandgula |
Majs får bli Musse Pigg-tänder och blomkål kan förstås kallas monsterhjärna. Broccoli får det nya namnet krokodiltår och palsternacka blir varulvsspenar. Här finns plats för ohämmad fantasi hos föräldrarna.
För övrigt anser jag att Halloween ska förpassas tillbaka till USA. Jag läser om trakasserier mot husägare. Jag ser hur man har krossat en glasvägg i min närmaste busskur. Likaså har någon slagit sönder en glasruta vid Stora Gatan inne i Sigtuna. Där har man också vräkt omkull en trafikskylt. Halloween verkar ha blivit en natt för vandaler.
söndag 5 november 2017
Dela med sig
Dorothy Wordsworth, syster till poeten William Wordsworth, tyckte om att resa med lätt bagage. Därför packade hon inga kläder när hon reste för att hälsa på någon utan litade på allt hon behövde fanns att låna i vännernas garderob: blusar, kjolar, jackor, underkläder m m.
Kan man göra så? Ja, varför inte. Härligt att inte behöva släpa med så mycket. Dela är det nya sättet att leva, var en rubrik i Dagens Nyheter nyss (23 oktober) och det är en alldeles utmärkt ordning. På biblioteket delar vi redan böcker med varandra och på hotellet bor vi i rum som andra har bott i före oss. Ett specialverktyg som sällan kommer i bruk kan användas av flera grannar och vi måste inte ha en egen flistugg.
Mina paltor av bomull och ylle tål att någon annan sliter på dem under några dagar (men jag kommer att göra det stränga förbehållet att det som kräver handtvätt -- en utomordentlig tråkig syssla -- lämnas tillbaka tvättat). Ett aber är förstås att vi endast kan besöka människor med samma klädstorlek och får en vänkrets med likartad kroppsform .....
Kan man göra så? Ja, varför inte. Härligt att inte behöva släpa med så mycket. Dela är det nya sättet att leva, var en rubrik i Dagens Nyheter nyss (23 oktober) och det är en alldeles utmärkt ordning. På biblioteket delar vi redan böcker med varandra och på hotellet bor vi i rum som andra har bott i före oss. Ett specialverktyg som sällan kommer i bruk kan användas av flera grannar och vi måste inte ha en egen flistugg.
Mina paltor av bomull och ylle tål att någon annan sliter på dem under några dagar (men jag kommer att göra det stränga förbehållet att det som kräver handtvätt -- en utomordentlig tråkig syssla -- lämnas tillbaka tvättat). Ett aber är förstås att vi endast kan besöka människor med samma klädstorlek och får en vänkrets med likartad kroppsform .....