På Runmarö

Åter efter en vecka i en av Författarförbundets stugor på Runmarö. Där är verkligen fint. Större blåbär har jag aldrig sett! Lingonen jag fick med mig hem var också fina och blev till utmärkt sylt. Jag tänker på Maria Wine när jag äter lingonsylt. Hon skrev om "lingonsyltens röda glädje" i en dikt.

Jag hade hunnit vara i min stuga två timmar och njöt av den fullständiga friden på den härliga verandan när två kvinnor promenerade förbi skylten med texten ”Enskild tomt” bort mot vattnet. Efter en stund gick jag för att uppsöka kvinnorna på bryggan men där var ingen. Vart hade människorna tagit vägen? När de strök förbi min veranda för andra gången, på väg att lämna tomten, sa jag något om att detta är enskilt område.

På ön finns många vackra stigar att gå på om man vill se den intressanta naturen med rara fjärilar och blommor. Min författarkollega Katarina gick några dagar senare på en stig i skogen när hon hörde en skällande hund som kom efter henne. Ett ögonblick senare dök husse upp och förklarade att hunden skällde för att Katarina gick så nära hans hus. Ändå kunde hon inte ens skymta något hus.

Knepigt. Men de röda och de blå bären var goda.