På julafton 1888 fann polisen i Arles en ung konstnär halvt medvetslös i ett hus kallat Gula Huset. Det var van Gogh som låg där blödande med ett bandage runt huvudet. Bara några timmar tidigare hade han slagit in sitt ena öra och gett det till Rachel, hans favorit bland stadens prostituerade. Hela örat eller bara en bit av örsnibben? Ingen vet. Rachel svimmade när hon fick julklappen.
Målaren Paul Gaugin delade Gula Huset med van Gogh. Gaugin, som förhördes av polisen, uppgav att van Gogh måste själv ha skurit av sig sitt öra. Sedan skickade han telegram till Theo, van Goghs bror, och lämnade därefter staden det fortaste han kunde. Han återvände aldrig utan flyttade till Söderhavet.
Van Gogh var svår att leva med -- han drack mycket och pratade jämt -- men så var Gaugin. Hans försonande drag var skicklighet i köket och van Gogh skrev vid ett tillfälle till Theo att han hoppades kunna lära sig laga mat av Gaugin.
Julafton 1888 verkar de två målarna ha grälat. Gaugin stormar ut ur huset med van Gogh efter. Två tyska konstvetare hävdar i en bok som kom förra året (Van Goghs Ohr: Paul Gaugin und der Pakt des Schweigens) att van Gogh hotade sin vän med en rakkniv. Denne försvarade sig med värja -- Gaugin var inte bara en god kock utan också en god fäktare -- och råkar skära av örat på sin antagonist. Sedan kom de två överens om att hålla tyst om saken.
De två tyska författarna lägger fram tunga indicier som pekar mot Gaugin. Som till exempel att människor aldrig brukar skära sig själva i örat. Människor kan skära sig på armar, ben, bröst och andra ställen på kroppen men inte i öronen. Och varför flydde han Arles?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar