Möte på pendeltåg

I dag är kvinnodagen. Jag tänker på ett möte på pendeltåget förra veckan. Det var i Ulriksdal som två unga kvinnor slog sig ned mitt emot mig. Den ena, hon som talade mest, hade kortklippt hår, ett fräscht omålat ansikte och ett livligt minspel. Den andra, som lyssnade småleende, visade en välmålad mun under en stor svart basker med djärv sned placering på det mörka håret. Hon kom mig att tänka på en stumfilmsstjärna. De talar ett språk som jag inte förstår. Är de systrar? Nej, de är för olika. Måste vara väninnor. Det är oartigt att stirra på sina medpassagerare så jag försöker låta bli.

Jag gör mina ärenden i Stockholm och går på tåget för att åka hem. Jag har bara öppnat min bok (De nya flodhästarna som jag just fått i present av författaren Lena Landström) när två unga kvinnor sätter sig på sätet mitt emot. Mina reskamrater från Ulriksdal! Vi ler som man gör vid oväntade möten.

De är från Iran. Känner jag till Iran? Nej, får jag tillstå.
--Vi har fyra årstider, säger svarta baskern som bara har varit några månader i Sverige och talar engelska med mig.
-- Har ni fyra årstider?
-- Ja, och vi har berg och hav. Det är vackert i Iran.
Varför lämnade hon sitt land?
-- Vi har en dålig regim, jag vill leva i en fri stat, säger hon.
Nu läser hon svenska för att sedan söka ett jobb.
--Trevligt att träffas! Säger den unga kvinnan på svenska när tåget anländer till Ulriksdal.

När jag kommer hem slår jag upp min gamla kartbok. Där är Iran. Persiska viken i söder, Kaspiska havet i norr. Jag hoppas att de två unga kvinnorna är så tuffa som de ser ut. Jag hoppas att det ska gå bra för dem, att de får ett lyckligt liv i Sverige.