Min vän Lasse

Min vän Lasse dog i går eftermiddag. Jag grät när jag fick veta det och jag grät när jag vaknade i natt. Jag hade skrivit upp i min almanacka att jag skulle ringa honom i dag och nu kan jag inte det.

Jag kanske inte var en nära vän – jag vet inget om Lasses uppväxt eller om han hade syskon eller ens vad som var hans älsklingsmat – men det finns människor som man tycker om för att de har en särskild kvalitet och då räknar man sig som en god vän.

Jag önskar att jag hade tagit en bild av Lasse ibland sina äppelträd så hade jag haft den kvar nu. Lasse var själv en duktig fotograf. Han var också en begåvad musiker. Och, förstås, en hängiven trädgårdsmästare.

Lasse kom till trädgårdsmässan förra lördagen. Två gamla arbetskamrater körde upp honom från Småland. En ordentlig dos morfin höll smärtorna borta. Jag är bara skinn och ben, sa han, och så var det. Men han kom och jag kunde ge honom min nya bok. Jag tror att han var glad för att den hade blivit klar. Lasse var en av alla de som hjälpte mig på olika sätt under det flera år långa arbetet. Hade jag bara ringt honom för ett par dagar sedan hade jag fått hans synppunkter på boken.

Man ska inte skjuta på saker och ting. Man ska ta den där bilden när tillfälle ges. Man ska ringa det där samtalet istället för att låta det vänta. Jag vill försöka lära mig det.