Varje psykolog undrar hur det har gått. Hur har det gått för den invandrade kvinnan som gick i korttidsterapi? Hur har det gått för den aidssjuka patienten på sjukhuset? För tvåbarnspappan som sökte akut? Psykologen får inte veta om personen ifråga inte själv hör av sig.
Alla som läst min bok Borderline personlighetsstörning (Natur och Kultur, 1998) vet att där ingår en intervju med en ung kvinna kallad Helena (heter i verkligheten något annat) som också bidrar med två starka bilder i boken. Hon kom direkt från sjukhuset där hon var inlagd för självmordsförsök när jag intervjuade henne och hade ett stort vitt bandage på handleden efter att nyss ha bränt sig själv svårt med cigaretter. Det var en tunn, ärrad gestalt som satt liten och hopkrupen på min soffa. Helena, som berättade om en svår uppväxt, hade många självmordsförsök, många långa sjukhusvistelser och många händelser med självmisshandel bakom sig. Därhemma fanns två barn och en man som ville skiljas. Helena uttalar i intervjun att hennes önskan är att få utbilda sig och arbeta med barn som har emotionella problem och kommunikationssvårigheter. Kanske har läsarna inte varit säkra på att detta skulle förverkligas.
Häromdagen fick jag brev från Helena. Hon har i dag den utbildning hon ville ha och hon har det arbete hon drömde om. Med hjälp av terapi kunde hon så småningom bryta sitt destruktiva mönster. Tack Helena för att du hörde av dig! Så underbart att få dina goda nyheter. Jag hoppas att det har gått bra även för de andra intervjupersonerna i min bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar