Mantet, en sort att älska

Just nu kan man köpa äppelsorten Mantet för en hundralapp på Plantagen, ser jag i ett reklamblad som kom förra veckan. Om du önskar sätta en tidig äppelsort, slå till. (När jag besökte kedjans butik i Märsta samma dag fanns där dock inga Mantet-träd och ingen visste om det skulle komma in några). Mantet är ett ljuvligt gott och vackert sommaräpple (bild) som jag har själv. Men man ska inte bo där det är mycket fuktigt, då drabbas sorten av skorv och fruktmögel.

Trädet får gärna ett lustigt, krokigt utseende -- när man beskär en gren, gör den nya utväxande grenen en kraftig böj. Du kan se Mantet i det senaste numret av PRO-tidningen. Det är Ulla Hasselmark som skrivit och fotat och hon har ingen del i att sorten kallas Manet i bildtexten. Ulla, som är en duktig, trädgårdskunnig journalist, skulle aldrig göra ett sådant misstag. Tryckfelstomten har varit framme.

Sveriges Pomologiska Sällskap har fått årets guldäpple i Kivik.

Tio doktorer

Hade besök av TV4 Nyhetsmorgon i går morse som spelade in två slottar (tevespråk för inslag) i min äppelträdgård. Det var råkallt så tidigt på morgonen när solen just hade gått upp, träden hade tyvärr tappat mycket frukt under natten, tekniken fungerade inte som den skulle och jag stod i svart skugga en del av tiden. Beundrade reportern Lennart Modig för att han obesvärat hanterade redaktionens anvisningar i öronsnäckan samtidigt som han höll igång ett samtal framför kameran.

Eftersom alla inte har tid att titta på morgonteve upprepar jag Lennarts skämt från Blandaren: ”Ett äpple om dagen håller doktorn borta. Tio äpplen om dagen håller tio doktorer borta”.

Unikt

En av skämtteckningarna i paret Berglins nya bok Någon ser dig när du petar näsan visar människor som upphetsat säger till varandra: ”Titta, där går hon som inte är med på Facebok, inte har läst Stieg Larsson, aldrig varit i Thailand, inte gått på krogen med ett tjejgäng, har inga som helst tatueringar och har aldrig snuddat vid en spikmatta.”

Kanske ska vi bilda en klubb. För jag kan väl inte vara den enda?

Twintervju

Twintervju är intervju via Twitter. Frågor och svar på max 140 tecken. Den vackra kon hittade jag vid vägen nära Stjärnhov i Sörmland.

Vackert bibliotek

Domkyrkan, slottet och Villa Asea i all ära men det hus i Västerås som fångade mig var biblioteket ritat av Sven Ahlbom 1956.

Erik XIV:s sarkofag

Erik XIV, död på Örbyhus slott 1577, låg i en anspråkslös grav under golvet i Västerås domkyrka tills Gustav III flyttade honom till den här sarkofagen av italiensk marmor.

Det startade med ett turbinhus

Turbinhuset är en liten tegelbyggnad intill slottsbron i Västerås. Man ser det terrakottafärgade slottet i bakgrunden. Asea -- Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget -- började i detta lilla hus byggt 1891. Aseas symbol var en swastika i början. Den plockade man bort på 1930-talet.

Rundel med kors

Stenläggning utanför Västerås stadshus byggt nära det kloster som fanns i staden en gång.

Västerås recess

Har varit i Västerås under en dag och tittat på historiska platser och byggnader. Stensättningen ovan är grunden till ett dominikanerkloster. Just här ska Västerås recess ha ägt rum, det vill säga på denna plats beslöt man 1527 att klosterväsendet skulle upphöra och kyrkans egendom skulle dras in till staten. Västerås stadshus ritat av Sven Ahlbom 1963 i bakgrunden.

Hyllad

Svenska Dagbladets kulturbilaga sidan 2 i dag visar en bild av ett rött äpple och där står: ”Mats-Eric Nilsson njuter av svenska äpplen och hyllar boken som har kartlagt landets äppelsorter.” Jag bläddrar ivrigt fram till sidan 29. Ja, det handlar om Svenska äpplen.

Mats-Eric Nilsson -- journalisten som skrivit de bästsäljande böckerna Den hemliga kocken, Äkta vara och Döden i grytan -- gillar verkligen både mina texter och Ingrid af Sandebergs akvareller. Så underbart roligt. Han och familjen har suttit med boken för att ta reda på vad de egna elva äppelträden i trädgården kan heta. Mats-Eric har förstått syftet med boken: att väcka ett intresse för att odla egna äpplen. Det finns mängder av fina sorter att välja mellan och Sverige har det perfekta klimatet för att få fram äpplen av hög kvalitet.

Omläsning av klassiker

Sigtunastiftelsens bibliotek i Sigtuna är en skatt. Från sitt stora magasin, där man sympatiskt nog behåller volymer även de inte har lånats ut på decennier, hämtade man klassikern Ett år med min trädgård av den tjeckiske författaren Karel Capek från 1934. Det är länge sedan jag läste boken första gången. Nu ville jag se vilka högstämda tankar den kände författaren hade skrivit ner om sina fruktträd. Skulle jag få veta vilka äppelsorter han tyckte bäst om och varför? Jag läser det ena kapitlet efter det andra -- om kaktusar, om köksträdgården, om fröer, om gödsel, om regn, Capek är mycket upptagen av regn och det har ju heller aldrig hänt att det strilar i den takt och så ofta som trädgårdsvännen vill -- men inte en rad om frukt.

Capek har inte skrivit ett ord av pomologiskt intresse. Hör och häpna, han verkar inte ha haft några äppelträd. Ett kapitel är rubricerat "Om höstens behag" men tror någon att vi får läsa om frukt? Icke. Istället blommar författaren ut i en lovsång till tjeckiska sockerbetor. Skojar han med oss? Capek ser välordnade geometriska betpyramider och menar att de är sköna monument över jordens fruktbarhet. När lass efter lass med betor kommer körande är det, skriver Capek, en uppmarsch en masse, det är som en trupprevy.

Vad var nu detta för trädgårdsman. Som blir stum av beundran inför en jordig beta men inte ser en vacker, doftande, aromatisk frukt? Men jag ska inte vara hård. Capek kan ha varit äppelallergiker. Kanske var det hans stora sorg i livet att han inte kunde äta äpplen utan att få klåda i munnen. Kanske pallade han äpplen en gång för mycket som pojke och fick så hårda rapp att han bestämde sig för att aldrig komma i närheten av frukt igen. Kanske hade Capek en så liten trädgård att han inte rymde träd, bara blommor. Men blommor alla slag odlade han med förtjusning och han kunde berätta om det på ett roande sätt. Jag påminns om att det är hög tid att sätta lökar om jag vill se trädgården prunka i vår.

Blanche och Marie

Per-Olof Enquist har precis som Carin Svensson skrivit en bok om den polsk-franska forskaren Marie Curie. Hans bok Blanche och Marie kom 2004 på Norstedts förlag.

Det är en roman. Men får man skriva vad som helst i en roman som handlar om verkliga personer? Vad säger de efterlevande? Jag har svårt för Enquists sätt att blanda fakta med påhitt. Man vet aldrig när man står inför det ena eller det andra. I den här boken är det mesta påhittat.

Blanche Wittman har verkligen funnits och hon var, som Enquist skriver, patient hos den kände franske neurologen Jean Martin Charcot. Men han skriver också att hon därefter levde med Marie Curie, att hon var hennes assistent och att hon blev så svårt skadad av det farliga arbetet med radium att hon måste amputeras. ”Marie älskade henne, även sedan hon förvandlats till torso” skriver Enquist som också berättar att Blanche placerades i en trälåda som Marie lätt kunde skjuta mellan rummen. ”Blanche, det lilla amputerade monstret i trävagnen” står det i romanen. Jag gissar att många läsare har trott på det här.

Carin Svensson vet allt om Marie Curie. Hon säger att Blanche Wittman aldrig arbetade tillsammans med Marie Curie. Troligen kände de inte ens kände varandra.

Ny bok om Marie Curie

Har precis läst Carin Svenssons nyss utkomna bok Marie Curie, forskaren som sprängde gränser. Det är en behändig volym på 128 sidor från LL-Förlaget, förlaget som ger ut lättlästa böcker.

Carin Svensson har tidigare skrivit en oerhört bra bok om Charles Darwin utgiven på samma förlag. Hennes nya bok håller samma höga klass. Man får veta allt om Marie -- bakgrund, studier, äktenskap, barn och karriär -- presenterat på ett fint språk som är lättläst utan att vara det minsta torftigt. Jag får en god insyn i Marie Curies liv och forskargärning. En bra, icke-tråkig faktatext ska innehålla små guldkorn här och där. I Carins text finns många guldkorn som jag inte har läst någon annanstans. Som detta att Marie och maken Pierre gjorde en cykeltur när de hade gift sig och Marie, som älskade blommor, lindade en krans av rosor runt cykelstyret. Och när Pierre tragiskt omkom i en trafikolycka var det hans far som flyttade in och tog hand om barnen.

Jag hoppas på fler liknande verk och att de når ut till många. De här ytterligt välgjorda böckerna är som skrivna för alla upptagna människor som vill informera sig men inte har tid att läsa tjocka biografier.

Kråkflickan

Det var boksläpp på Sigtunas bibliotek förra veckan. Jag gick dit oerhört nyfiken och fann att bibliotekschefen Jerker Eriksson tillsammans med Håkan Axlander Sundquist (de två är gamla kamrater från Gävle) har skrivit en thriller med titeln Kråkflickan. Första delen i en trilogi, nästa del kommer redan till våren. Förläggare är Sigge Sigfridsson på Ordupplaget.

Har hunnit plöja omkring 100 sidor. Jag har inte läst så många svenska deckarförfattare -- är snart ensam om att inte ha läst Stieg Larsson -- men killarnas bok når säkert en stor publik. Detta kan bli nästa exportsuccé. Läsaren får dock inte rygga för våld och otäckheter.

För övrigt undrar jag över vilka konsekvenser som valresultatet ska ge. Läget är oroande.

Sanningen om apelsinjuice 2

Kaffet på Ronneby Brunn var inte gott och det var inte heller apelsinjuicen. Vad är det egentligen vi häller i oss när vi dricker apelsinjuice på hotell och konferensgårdar? Svaret fick jag på Öster-Malma som var nästa stopp på resan.

Öster-Malma är ett litet charmigt barockslott som ritades av Jean de la Vallée och byggdes 1668 vid sjön Malma i Sörmland. Intill slottet ligger en konferensanläggning och alltsammans ägs av Jägareförbundet (gästerna kan köpa vilt med sig hem från gårdsbutiken).

Personalen var supertrevlig och frukosten utmärkt med särskilt plus för gott, nybryggt kaffe, härlig osötad bäryoghurt (som köket blandar) samt möjlighet för gästerna att pressa sin egen apelsinjuice. Jag var den enda som pressade själv. De andra tryckte fram sin juice från en apparat (se ovan). Jag tog en klunk av den gula drycken som smakade vedervärdigt.

Apparaten med apelsinjuice, äppelmust, lingondricka och vatten kommer från Krogab, Lidingö. Jag fick titta på innehållsförteckningen: Vatten, apelsinjuicekoncentrat (66 %) konserveringsmedel E 202, sötningsmedel E 951 plus ett sötningsmedel till med ett E-nummer som inte gick att läsa, smakämne. Innehåller spår av phenylalanin.

Detta är inte apelsinjuice, det är ett surrogat. Om gästerna visste bättre, om de hade tillgång till innehållsförteckningen, skulle ingen dricka Krogabs blandning.Det är dags att gästerna får sann information.

Till och med smågodiset i min närmaste livsmedelsbutik är försett med innehållsförteckning. Den som köper skruvar, delfiner, colanappar, lakritsskallar, salmiakgrodor, bilar och hotlips kan inte säga att hon inget visste. Smörkola har inte varit i närheten av smör, fruktknappar har inte sett röken av frukt.

Det här är innehållet i hotlips från Karamellkungen: ”Socker, glukossirap, vetestärkelse, modifierad potatis- och majsstärkelse, surhetsreglerande medel (E260, E270), arom, färgämnen (E120) ytbehandlingsmedel (vegetabilisk olja, E 901, E 903). Innehåller gluten och sulfit.”

Ronneby Brunn

Har tillbringat ett par dagar på Ronneby Brunn. Saken är den att jag samlar på hälsobrunnar. Efter Sätra, Loka och Medevi Brunn var turen kommen till Ronneby Brunn. Sammanfattat blir det så här: Bra rum, underbar park (bild) med många fantastiska blommor och träd (som till exempel en jättestor flikbladig bok), fint bad, god mat men kaffet...

Till frukost och lunch får gästerna automatkaffe. Jag som trodde att kaffe var en svensk nationaldryck och att varje hotell med självaktning erbjöd doftande, nybryggt kaffe som en omistlig del av en god frukost. Nödvändigare än tre sorters sillar, fyra sorters korvar, fem sorters frukostflingor och sex sorters mjukt bröd.

Man kan undra hur diskussionen gick i direktionen innan man skaffade kaffemaskinen. Kanske så här: ”Vi måste höja marginalen (livsmedelshandlare och hotellmänniskor talar aldrig om vinst, man talar om marginalen, något annat vore för rakt på sak.) Människor är så trötta på morgonen, de kommer inte att märka skillnad. Gästerna vill kunna välja och nu kan de få latte, chocolatte och cappuccino också. Folk tycker om att trycka på knappar.”

Knaktest

Pomologen, medlemstidning för Sveriges Pomologiska Sällskap (www.svepom.se), har just kommit med ett nytt nummer. Varje Pomologen innehåller värdefull information (som man inte får någon annanstans) och i det nya numret lär jag mig bland annat att testa om mina sommaräpplen duger till must.

Ett musteri tar inte emot lösa äpplen för de stoppar till äppelpressen. Men tidiga äpplen går att musta i ett tidigt skede, medan de fortfarande är hårda. Så gör knaktestet genom att bita i äpplet: Om det knakar till och det lossnar en stor bit, går äpplet att musta. Om däremot tänderna sjunker in i äppelköttet är det kört, för sent att åka till musteriet.

Snabbmat

Jag kan få höra att jag äter fort. Man ska skära små, små bitar och äta långsamt. Det anses bättre, mer kultiverat. Men då kallnar maten. Då går hela nöjet med att äta förlorat. Mina smaklökar vill ha varm mat. Inte ljummen soppa, inte halvkalla potatisar och, värst av allt, inte kall stekt fisk. Kall inkokt lax med skarpsås kan jag dra ut på, men kall stekt rödspätta är fasligt.

Jag är inte värst. I en bok fyndad på Lions loppis nyss läser jag att Montaigne (uttalas montejn, jag berättar det eftersom jag själv har uttalat namnet fel och fortfarande rodnar över det), som nyligen i P1 utnämndes till den förste bloggaren, åt väldigt fort. Han berättade själv om sin hast vid matbordet: ”I min brådska biter jag mig ofta i tungan och ibland i fingrarna”.

Visst har jag också bitit mig i tungan någon gång. Och i läppen. Aldrig i fingrarna.

Sytrådsmetoden

Visst ska man vara generös men när skatorna började äta upp mina goda spaljépäron -- av okänd sort, ingen har kunnat säga vad det är -- var gränsen för min givmildhet nådd. Förra året satt skatorna och fläckade ner ett hörn på vårt platta tak. Några meter sytråd som vi spände mellan spikar i räcket gjorde att fåglarna tappade lusten för den viloplatsen.

Nu drog jag sytråd mellan grenarna i päronträdet. Det hjälpte. Man ska äta minst fem frukter per dag för att bevara hälsan. Jag äter minst fem päron och ett par äpplen per dag just nu.

Ett liv är ett liv

Dramaten har tryckt ett mycket bra program till Körsbärsträdgården. Där läste jag att i ett av sina sista brev till hustrun Olga Knipper skriver Anton Tjechov: ”Du frågar: vad är livet? Det är detsamma som att fråga: vad är en morot? En morot är en morot, det är allt man vet om den.”

Så är det. Ett liv är ett liv och det är allt vi vet om det. Vi stiger upp, vi gör så gott vi kan under dagen och vi går till sängs. Nästa dag gör vi likadant.

Anton Tjechovs liv blev kort. Han dog 44 år gammal i den sydtyska kurorten Badenweiler. Han var svårt sjuk när han anlände men kom under några dagar att känna sig lite bättre. Så bra att han bad Olga Knipper beställa två bomullskostymer till honom. En ljusblå med vita ränder och en vit med ljusblå ränder.

Körsbärsträdgården

Har sett Körsbärsträdgården av Anton Tjechov på Dramaten, en föreställning jag tyckte mycket om. En tidigare besutten godsägarinna (Marie Richardson) vill inte inse att pengarna är förbrukade och godset står förfallet. Mäklarens förslag att stycka upp den vackra körsbärsträdgården till tomter tillbakavisas, hellre får hela godset säljas.

Man kommer lätt att tänka på en aktuell situation i Ryssland. Det ryska finansdepartementet vill mäta upp tomter och bygga villor på platsen för den stora ryska genbanken i Pavlovsk utanför S:t Petersburg. Genbanken grundades 1926 och här finns omistliga samlingar av värdefulla bär- och fruktsorter som inte har sin motsvarighet någon annanstans. Kan klonarkivets många tusen bärbuskar och fruktträd flyttas utan men? Nej, säger experterna.

Som Karin Bojs skrev i Dagens Nyheter i söndags finns starka skäl till att genbanken i Pavlovsk måste finnas kvar. Det handlar om att bevara en genetisk mångfald för framtida behov.

Dubbelliv

Det är synd om de 33 gruvarbetarna i Chile som sitter fast i underjorden sedan den 5 augusti och inte kan komma upp förrän om två, tre månader. Det kan inte vara lätt. Och ändå känner de ännu inte till de tumultartade scener som utspelas ovan jord när fruar står öga mot öga med älskarinnor och det blir strider om vem som står närmast mannen.

Det har visat sig att åtminstone fem av männen haft en älskarinna vid sidan om, skriver The Daily Telegraph. Dessa kvinnor har precis som de lagvigda fruarna begett sig till San Josegruvan för att kräva ekonomisk kompensation. I ett fall är det fyra kvinnor som begär ersättning: en fru som gruvarbetaren fortfarande är gift med, en sambo som han lever tillsammans med, en kvinna som han fick barn med för några år sedan plus en kvinna som uppger att hon är hans älskarinna.

Kanske dubbelliv och trippelliv är vanligt förekommande bland sydamerikanska män. Nu är det några gruvarbetare som ångrar ett och annat. För kanhända har de börjat förstå att det uppstått komplikationer ovan jord och fasar inför vad som ska möta dem när de kommer upp i ljuset. Gruvbolaget tänker lösa ersättningsproblemet genom att be männen namnge sina anhöriga.

Frukost på Windsor Palace

Philip, Duke of Edinburgh, har som sin hittills hemlighållna hobby att måla tavlor. Det trodde man inte. Den här fina oljemålningen gjorde han 1965 och den föreställer drottningen vid frukostbordet i Windsor Palace. Hon läser tidningen och framför henne på bordet finns te, bröd och marmelad. En frugal frukost.

Fågeljakt vid Medelhavet

Det räcker med att vara en god romanförfattare. En författare som väver ihop en väl uttänkt intrig med skickligt gestaltade karaktärer är värd alla priser. Men en romanförfattare som också är något mer, som har ett intresse och engagemang utöver det vanliga beundrar jag i ännu högre grad.

Som till exempel Jonathan Franzen som engagerat sig för fåglarnas sak. I somras publicerade The New Yorker (26 juli) en lång artikel med titeln Emptying the skies som Jonathan Franzen skrivit efter besök på Cypern och Malta. Franzen beskriver hur invånarna där bedriver en skoningslös jakt på småfåglar, en jakt som är särskilt intensiv på hösten.

Jakten går till så att man sätter pinnar doppade i lim i träden. En fågel som sätter sig att vila på pinnen fastnar och kommer inte loss. En annan metod är att sätta upp nästan osynliga nät. På kvällen spelar man upp fågelsång för att flyttfåglarna ska stanna till i träden intill. När det dagas, kastar jägarna småsten mot träden för att skrämma fåglarna som flyger upp och fastnar i näten. Oönskade fångster vrider man nacken av och kastar på marken, resten får man bra betalt för.

Jakten på småfåglar är förbjuden men lagen beivras inte, skriver Jonathan Franzen. Värst är det på Malta. Där excellerar man i att skjuta fåglar: gökar, duvor, storkar, tranor, falkar, hökar, örnar och allt annat som flyger i luften. Rara fåglar, som andra länder använder resurser för att skydda, dödas på Malta eftersom man får bra betalt för dem i uppstoppat skick.

Har du också märkt att det är sällan man hör en gök på våren numera? Många andra fåglar har också minskat i antal. Både Cypern och Malta är med i EU som kräver skydd av småfåglar i alla medlemstater. Men EU:s direktiv har inte haft någon betydelse för människorna vid Medelhavet som anser det vara deras uråldriga rätt att jaga fågel. Så har också fågelpopulationerna minskat drastiskt i Europa de sista tio åren, skriver Franzen. Varför gör inte EU något? Är det en jättelik, helt och hållet tandlös organisation med högbetalda tjänstemän som inte uträttar något alls?

Snart sträcker våra sädesärlor, lärkor, ringduvor, tranor och många, många fler fåglar iväg söderut, till Afrika. De måste passera Medelhavet. Det finns skäl att oroa sig för hur många som kommer att nå sin destination. Den lilla sädesärlan som landat på trottoaren en bit bort från mig, ska den fastna på en limpinne om ett par veckor? Och om den klarar sig oskadd till Afrika, kommer den att klara resan över Medelhavet till våren?

Den hese författaren

Nyss prydde Jonathan Franzen omslaget till Time Magazine sedan han nyligen gett ut romanen Freedom (hans fjärde). Boken har tagit honom flera år och då är Franzen inte någon som ligger på latsidan. Han börjar skriva klockan sju på morgonen och arbetar hårt sex eller sju dagar i veckan. För att kunna koncentrera sig är hans dator inte ansluten till nätet. Mot slutet av dagen är han ofta hes. Franzen får mycket beröm för sina dialoger och hans knep är att läsa alla replikerna högt. Låter det inte äkta, skriver han om.

Freedom handlar om Walter Berglund, hans fru Patty och deras barn. Berglund är av svenskt ursprung, bor i St. Paul, Minnesota, arbetar som advokat på den internationella koncernen 3M och läser Star Tribune varje dag. En bok jag måste läsa. Jag har också bott i St. Paul, läst Star Tribune och arbetat för 3M. På sätt och vis i alla fall, jag var under ett halvår hembiträde hos presidenten för 3M.

Walter Berglund är fågelskådare, får man veta i Time Magazine. Det råkar nu också Jonathan Franzen vara. Det är en hobby som han unnar sig och låter sig uppslukas av alltsedan hans förra bok The Corrections visade sig bli en megaframgång (har sålt i 2.85 miljoner exemplar över hela världen).

Verandagäst

Den första besökaren blev en citronfjäril som flög in redan innan verandan var klar. Hona säger G, sedan han tittat efter i sin nya bok med alla Sveriges fjärilar.

Jag får fortfarande en kick när jag går ut på verandan. Den luktar nysågat trä och jag påminns om morbror Hjalmar. Han hade ett sågverk. Som barn tyckte jag att det var fantastiskt att stå där och se den stora, vassa, snabba sågklingan förvandla långa avbarkade furor till brädor. Medan högen av sågspån växte och växte.

Färskt sågspån luktar gott. Det är mjukt att gå på. Om man kastar upp en handfull sågspån i luften kan man se hur det faller ner igen, som gul snö. Man kan värma hus med sågspån men morbror Hjalmar använde ved. Så vart tog all sågspån vägen? Måste fråga kusinerna.

En annan spännande sak hos morbror Hjalmar i Kvarnfors var den höga forsen som skummade och brusade. Det var knappt att jag vågade titta ned på den. Hur den stora, stilla dammen någon stans under bron, som ledde till sågverket, kunde förvandlas till en rytande fors gick inte att förstå. Kanske hade forsen drivit en kvarn en gång i tiden. En gång före min tid, innan byn blev ansluten till det allmänna elnätet, hade min morbror försett grannarna med ström. I dag har kusinen byggt ett modernt litet kraftverk i forsen.

Jag var ofta några dagar i taget hos morbror Hjalmar och moster Lena. Då var jag del av en familj. Med en pappa, en mamma som fanns hemma hela tiden och två barn som var ett par, tre år äldre än jag. Det var en vinterdag i Kvarnfors som jag fastnade med tungan i trappräcket och moster Lena räddade mig genom att hälla på varmt vatten. Händer sådant även dagens barn? Troligen inte, nu är de mer upplysta och varnade för alla faror.

Jag antar att jag har kommit ihåg det jag velat minnas och många fåniga saker har jag lagt på minnet av ingen särskild anledning alls. Så skriver Agatha Christie i sin självbiografi. Jag kommer ihåg att morbror Hjalmar hade nattmössa, den såg ut som en lång vit strut. Varje människa vänder sig massor av gånger under sömnen. Kunde mössan verkligen sitta kvar under natten?

Jag släktas på morbror Hjalmar, jag fryser om huvudet på natten. Så snart det blir höst sover jag i en stor tunn tröja med huva. Jag söker en chic nattmössa eller pyjamas med huva men hittar aldrig någon. En entreprenör som börjar tillverka dessa nödvändigheter i en tid när vi alla försöker spara energi genom att vrida ner temperaturen på natten har guldläge.