En dåre fri

Har läst En dåre fri av Beate Grimsrud. Det är tung läsning. Boken rubriceras som roman men handlar i själva verket om författarens samtidiga liv som patient – hon har varit in och ut på psykiatriska kliniker de senaste tjugo åren – och framgångsrik författare, dramatiker och filmare. När Beate Grimsrud blev nominerad till Augustpriset för romanen Har någon sett mig någon annanstans? och skulle på presskonferens hade hon permission från avdelningen.

Det var när hon gick en rösthörarkurs, en kurs för människor som hör röster, som Beate Grimsrud fick idén att skriva en bok om sina röster. Läsaren blir bekant med småpojkarna Emil, Erik och Espen som samsas med prins Eugen och talar till författaren en stor del av tiden. Erik är stökig, han upprepar att allt ska krossas och splittras men hans uppmaningar att slå, att spricka och gå sönder mattas så småningom.

”Jag är aldrig ensam, det är bara att gilla läget” skriver Beate Grimsrud. Hon skriver också: ”Världens verklighet skapas av oss. Var och en som vill vara verklig måste vara obunden, säger prins Eugen. Emil och Espen förstår inte vad det betyder. Erik låtsas förstå. Jag vet inte vad annat jag ska göra än att skriva ner det. Det är min frihet”.

Beate Grimsrud må ha svårt att ensam klara vardagliga rutiner och ett självständigt liv i den egna lägenheten. Men hon är en mästerlig författare och hennes bok om rösterna och livet på psyket ger oss en unik inblick i en annan värld.