Det är säkert lika snyggt runt alla stugbyar som där vi bodde, men om du ändå skulle se skräp i fjällen, tänk inte illa om stuginnevånarna. Det kan nämligen vara lavskrikor som varit framme. Någonstans vid någon vacker fjällbäck ligger nu till exempel ett tomt muffinspapper och det är inte mitt fel, en skrika snodde det från kaffebordet. En annan skrika försökte två gånger plocka bort mitt plåster från armbågen -- för att flyga iväg med det eller bara för att se vad som fanns under, jag vet inte.
När vi hade gett de rara fåglarna all ost vi hade, gick vi in i huset. Efter någon timme gick jag ut igen och satte mig. En eftersläntrare dök upp och placerade sig bredvid mig. Jag förklarade att osten ledsamt nog hade tagit slut. Det var en besvikelse som fick lavskrikan att flytta sig till mitt knä och nypa till. Budskapet var solklart och vi skaffade mer ost. Här matar jag den vackra fågeln samtidigt som jag håller ett fast grepp om den nyköpta ostbiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar