Mantet, en smakupplevelse

I min trädgård har jag Cox Orange, Eldrött Duväpple, Gul Richard, Gyllenkroks Astrakan, Härnevi, Langeland, Maglemer, Mantet, Rosenhill, Södermanlands kalvill. Plus strödda ympar som ännu inte gett frukt.

Vilket är mitt godaste äpple, hör jag läsaren undra. Rosenhill är en hittesort från Sollentuna, ser roligare ut än den smakar. Gyllenkroks Astrakan var en besvikelse i år, hade tråkig mjölig konsistens redan på trädet.

Jag träffade en gammal duktig trädgårdsmästare i Märsta när jag föreläste där på biblioteket i onsdags och han sa att vårt nu lite varmare klimat gjorde att sommaräpplena mognade fram för fort och fick en annorlunda konsistens jämfört med förr. Det stämmer. Även vinteräpplet Maglemer har mognat fortare ån vanligt i år; det har redan ganska lös konsistens och jag plockade ned äpplena i går för att de hade börjat falla från trädet.

Äpplet på bilden är Mantet, ett kanadensiskt äpple som jag har njutit sedan slutet av augusti. De som fått påsar av äpplet, och de som fick smaka det i onsdags kväll, håller med om att det är en fantastisk frukt. Kan beskrivas som ett rödskaligt äpple med rödtonat kött, luftig konsistens, hög saftighet och rik smak.

”Det är som att äta en sorbet”, sa Ingrid af Sandeberg om Mantet. Och G sa: ”Det är som att äta ett äpple med smakförstärkare”. Ja, naturens egna smakförstärkare har tillsatts den här frukten, bland annat en ton av jordgubbe. Har inte provat ännu, men Mantet borde ge en fantastisk rosa must.

Jag river äpplet på den grova sidan av rivjärnet och äter sakta med silversked. En suverän dessert. Om du inte hittar Mantet i din närmaste plantbutik, hör med Gränna plantskola.
Nu på onsdag kl 19 håller jag föredrag på biblioteket i Upplands-Väsby, Drabantvägen 7 C. Jag tar med Mantet. Välkomna!