Jens Stoltenberg får pris

Stiftelsen Tällberg Forums ledarskapspris, som delades ut den 27 oktober, gick i år till Norges statsminister Jens Stoltenberg. Jens Stoltenberg tackade och skänker priset 500 000 kr till Anna Lindhs stiftelse med motiveringen att denna svenska politiker har varit en stor förebild för honom.

Jens Stoltenberg är självklar som FN:s generalsekreterare nästa gång.

Bidrag till litteraturen

Författare kan se fram emot att få göra fler framträdanden och vinna fler läsare. Litteraturutredningen som tillsattes i mars i år föreslår att en miljon kronor avsätts till litterära evenemang i den fysiska bokhandeln.

Man vill också avsätta en miljon kronor till läsfrämjande projekt i samarbeten mellan folkbiblioteken och organisationer som studieförbund, idrottsföreningar och biblioteksföreningar. Dessutom ska en miljon kronor gå till elektronisk utgivning av redan utgivna verk på svenska.

Varför dessa åtgärder? Man vill göra något åt detta att läsandet minskar. Andelen vuxna som aldrig läser en bok har ökat med hela 10 procent på 20 år. Dessutom har läsförmågan minskat hos barn och skillnaden i läsförmåga mellan pojkar och flickor och mellan olika socialgrupper har ökat.

I Partille

Har varit i Partille som förr hette Porthälla med betydelsen ”porten mellan bergen”. I Partille rinner den strida Säveån nära ett bergsmassiv. Högst upp på berget ser jag en stenborg (klicka två gånger på bilden och den blir mycket större, titta ovanför busskuren). En kuliss, får jag veta. En rik man byggde den till sin älskade hustru från Tyskland för att hon skulle känna sig hemma. Taj Mahal, Kina slott, en låtsasborg -- vad har inte män med pengar byggt till sina hustrur.

Jag missade det finaste i Partille, har jag förstått efteråt. Partille bokhandel har en avdelning modellerad på den berömda boklådan Shakespeare and Company som låg i Paris på Gertrude Steins tid.

Vad händer mellan R och H?

Den här sittande flickan passerar alla som går förbi Kulturhuset i Stockholm. På sockeln hittar jag inga upplysningar men i Dagens Nyheter nyss fick jag veta att statyn har titeln Lärjungen och är gjord av Peter Linde 1988 med den egna dottern som modell. Ska minna om att här låg en gång Kungliga Gymnastiska Institutet.

När jag tog bilden tänkte jag inte på att titta uppåt. Det är först nu jag ser fasadklättraren mellan R och H. Kan någon säga vad som pågår?

Griis i Backe

Såg att veckans morgonandakter kommer från Grisbacka kyrka. Det finns roliga namn. För flera år sedan skrev Kerstin Kåll, uppskattad kåsör på Dagens Nyheters Namn-och-Nyttsida, om släkten Suursill. Hon hade hittat Suursillar över hela världen. Erik Sidenbladh, gift med Eva Bonnier, var en Suursill vill jag minnas.

Jag är ingen Suursill men det finns en Griis långt tillbaka i släkten. Om man kan heta Svinhufvud kan man väl heta Griis. Görel Kristina Griis låter riktigt stiligt. Ändå kommer jag kanske inte att byta namn. När jag söker på Eniro hittar jag inte heller någon Griis (även stavat Grijs) fast vi måste vara rätt så många ättlingar vid det här laget.

Vid mitten av 1500-talet bodde tre bönder med namnet Griis i Backe utanför Umeå. Kanske var de bröder eller kusiner, ingen vet. Och ingen vet varifrån de hade sitt namn. De utredningar jag har sett på nätet slutar med att man inte kan fastställa varifrån namnet kommer. Griis i Backe blev Griisebacka och därefter Grisbacka.

Idag är Grisbacka ingen bondby utan en stadsdel som för några år sedan utan framgång ville få byta namn. Bilden visar vildsvin i ett hägn vid Öster-Malma i Sörmland.

Kunglig fruktlund vid Haga slott

Här är ett scoop som hovreportrarna har missat: kronprinsessparet håller på att anlägga ett grönsaksland och en äppelträdgård vid Haga. Jag råkar veta att de fick min pomologi Svenska äpplen i bröllopspresent. Paret har förstås bläddrat i den och blivit rejält inspirerade ........

Victoria och Daniel, som vet allt om vikten av att hålla kroppen frisk och glad med motion, vill att familjen ska äta obesprutade grönsaker och äpplen av högsta kvalitet från egen trädgård. Det står tjugotalet nyplanterade träd i fruktlunden på Haga och i förra veckan överlämnade två representanter från Knivsta hembygdsgille den exklusiva sorten Noors glasäpple.

Sommaren 2005 dog det enda kända trädet av sorten. Tursamt nog hade G dessförinnan hämtat ympar av Noors glasäpple och nya små träd höll på att växa upp. G skulle som sortens räddare ha varit med vid överlämnandet på Haga men blev tyvärr sjuk.

I hembygdsgillets skrivelse till hovet påpekade man sortens anknytning till den kungliga familjen. Prinsessan Eugénie, dotter till Oscar I, var nära vän till familjen Hermelin på Noors slott och måste flera gånger ha njutit Noors glasäpple vid sina besök hos familjen på slottet. Så borde inte det trädet stå på Haga? Hovmarskalken hörde av sig och tackade ja.

Det finns några lediga platser i fruktlunden på vid Haga. Föder kronprinsessan en dotter, föreslår jag att föräldrarna planterar Prinsessäpple, en vacker sort. Blir det en son kan man välja Friedrich von Baden som är döpt efter storhertig Friedrich von Baden, far till Gustav V:s gemål drottning Victoria.

Hergés historia

Nio och tio stockholmare är nöjda med sina liv, visar en undersökning gjord av Statistiska centralbyrån som frågat 8 000 länsbor 18-85 år. Nio av tio, det är inte så illa. Kanhända är det ännu fler ute i landet där man slipper allt pendeltågstrassel.

Varje dag försöker jag att vara nöjd med min lott. Men det kan inte hjälpas, jag är avundsjuk på alla som har en tvilling. Tänk att växa upp med en identisk syster, att vara så nära någon – en blick bara och min syster hade förstått direkt. Jag skulle haft dubbelt så stor garderob (alla hennes kläder skulle ha passat mig och vice versa), dubbelt så många vänner och dubbelt så många böcker. Så praktiskt när man ska köpa något -- bara att be systern prova kappan så ser man om man passar i den. Vi skulle alltid ha firat jul ihop som vuxna......

Pappan till Georges Prosper Remi, belgaren som under namnet Hergé skrev och tecknade Tintinböckerna, var enäggstvilling. På kvällen brukade modern Elisabeth ställa några små frågor till mannen för att vara säker på att hon inte gick i säng med fel tvilling. Man tror att pappa Alexis och hans bror Leon var förebilder för Tintins vänner töntarna Dupont och Dupond.

På fredag är det premiär för Steven Spielbergs animerade film om Tintin och vi läser om Hergé överallt. I Financial Times från 22 oktober, som jag läste på ett hotell i Göteborg i lördags, fanns en stor artikel. Den berömde tecknaren talade aldrig om sitt ursprung och det var först efter hans död 1983 som journalisterna började rota.

Finns det inte ett smått aristokratiskt drag över Tintin? Hergés pappa och farbror föddes 1882 av en ung ogift kvinna som arbetade för en baronessa på ett slott i Belgien. Vem fadern var avslöjades inte. Men det bör ha varit någon högt upp för baronessan lät mor och barn bo på slottet tills tvillingarna var 14 år. I Belgien är man viss om vem som var pappan: den ofta återkommande gästen på slottet kung Léopold II.

En vacker dag

Den här skylten står utanför ett hus i Sigtuna. Funderar på att snickra mig själv en likadan skylt....

Beethovens sjunde symfoni

Hörde igår ett intressant föredrag om Beethoven av Åke Holmquist som nyss kommit med en stor tjock biografi över mästaren på Bonniers. Åke Holmquist fick frågan: var Beethoven galen eller drucken när han skrev fjärde satsen i sjunde symfonin?

Var tvungen att lyssna och jag tycker att satsen är livfull, underbar. Döm själva. Jag tror att Beethoven bara var lite uppspelt.

Var Beethoven galen?

Övergivet

Här stod förr en tennishall. När den revs trodde jag att graffitimålarna skulle ta den plana, vidsträckta ytan i anspråk. Sedan förstod jag att de inte sprayar på horisontalt underlag, för obekvämt.

Då väntade jag på barnen. Skulle de inte hoppa hage, sparka boll, kappspringa och köra lådbil här? Men nej, barnen kom aldrig.

Jag möter barn som går till skolan och som går därifrån. Men jag ser aldrig barn som går ut och leker i skogen, vid sjökanten eller på övergivna tennisplaner.

Promenad i Almaty

Ingenstans står träden tätare än i Almaty. Almar, ekar, popplar, lönnar och tallar med vitmålade stammar kantar gatorna. Den vita färgen sägs skydda mot insekter.

Trottoarerna sopas varje morgon rena från skräp och nedfallna löv.

Skolflickorna har stora vita prydnader i håret.

Fruktstånd som detta möter man ofta vid vägarna utanför Almaty men även inne i stan. Bilden är tagen i närheten av vårt hotell. Almaty betyder "äpplets fader". New York-borna får säga vad de vill, Almaty är äpplets stad. Aport, den sort som vi kallar Alexander, är Kazakstans mest älskade äpple och den blir mycket god här.

I genbanken

Vi kom inte till äppelskogen men väl till den stora pomologiska trädgården cirka två mil utanför Almaty. Där står äppelträden mot en fond av snöhöljda Tien Shan, det himmelska berget. Frukten har plockats ned med stor noggrannhet, inte ett äpple kvar på träden eller på marken. Bilden har tagits av min reskamrat Christer Sandberg.

Drömmen om äppelskogen

Blomsterplantering utanför ett kafé i Sarkand

Fint smyckad bil för ett brudpar

Var det en lyckad resa till Kazakstan, frågar människor. Svaret är ja, ja, ja, för det var en kolossalt mysig grupp och vi hade roligt tillsammans. Vi hade Rune – rysktalande, inspirerande, alltid positiv -- som älskad ledare. Vi var med om många positiva, intressanta saker såväl som en del vedermödor av den sort som i efterhand blir en god historia.

Men vi nådde inte målet. När sjutton nördar drar till Kazakstan drömmer de om att vandra i sjumila äppelskog och plocka spännande frukter. Forskarna tror att det var i Kazakstan som det söta, goda odlade äpplet utvecklades. Så sent som på 1930-talet omgavs Almaty av vidsträckta vildäppelskogar men i takt med stadens utbredning har de huggits ned tyvärr. Nu finns intakta äppelskogar bara vid landets gräns mot Kina och i södra Kazakstan.

Vi åkte för att besöka äppelskogsreservatet Zhongar-Alatau och trodde att vi hade det nödvändiga tillståndet. Men icke, efter att ha stannat över natten i den lilla staden Sarkand (4 mil från reservatet som ligger på militärt område nära gränsen mot Kina) fick vi nej, en sista liten viktig stämpel saknades. Bara att vända om (det var på tillbakavägen vi blev arresterade).

Brudparet med vänner stötte på när vi gick för att äta middag i Sarkand. På en bröllopsdag är man alltid glad och lycklig och när sedan ett svenskt gäng gratulerar med sång blir det extra roligt. Min bild är mörk, klockan är sju på kvällen. Efter sången (Vi gratulerar, vi gratulerar som vi tog om ett par gånger) får vi vara med på ett kort av brudparet. Den stora fina planteringen fanns utanför det kafé där vi hängde i väntan på besked på morgonen efter.

Utvisa inte Ganna Chyzhevska!

Regeringen måste göra undantag för 90-åriga Ganna Chyzhevska. En gammal, sjuk, dement kvinna ska inte tvingas lämna sina anhöriga. Att utvisa Ganna Chyzhevska är ovärdigt landet Sverige.

På stäppen

En herde har tillfälligt lämnat sin häst

En klassisk varmrätt med hästkött

Ugn med väggen full av camcas

Efter en vecka i Kazakstan har man inte sett mycket av landet som är världens nionde största land med en befolkning på 16 miljoner (varav drygt 30 procent ryssar). Men den drygt 50 mil långa resan med jeep ut från Almaty gjorde oss bekanta med den vidsträckta stäppen som här och där betades av kor, hästar och får. Kazakstan är ett taggtrådslöst land, djuren vaktas av herdar till fots eller på hästrygg. Några gånger fick vi sakta in för att hästar eller kor korsade vägen. Om jag återvänder till Kazakstan får det bli på våren när stäppen blommar.

Hästar föds upp som köttdjur i Kazakstan. De flesta restauranger serverar hästkött och i snabbköpet köper man hästmjölk (vågade inte prova, hörde att den kräver tillvänjning). På bilden ovan ses en klassiker: kokt hästkött med hästmärg och kokt lök samt på botten av fatet kokt pasta.

Varje land har sin snabbmat och i Kazakstan kan man köpa camcas (samsas), piroger med fyllning av kött och lök. Jättegoda, sa kamrater som prövade. Camcas gräddas klistrade vid väggen i en speciell ugn.

En lång vägsträcka utanför Almaty hade dubbla körfält och mittlinjen pryddes av omsorgsfullt klippta små och stora träd och buskar av olika slag.

Resa i Kazakstan

Har varit på resa i Kazakstan. Ingen har fått vykort, det fanns inga vykort att köpa. Mycket annat också skiljde sig från det vi är vana vid i Sverige -- Kazakstan har olja och bensinen var billig liksom taxiresorna -- medan vissa saker var precis detsamma. Rökning var härligt nog förbjuden på restauranger till exempel. På staden Almatys gator rullade många stora bilar och på kvällen blev det rejäla trafikstockningar. Det finns ett stort gap mellan fattiga människor och välbeställda.

Allt gick inte som planerat. Men är det inte alltid så i livet? Människan spår, något annat rår. Här står jag på omkring 500 meters höjd och ser ut över de mäktiga rundade bergen med de ännu mäktigare snöhöljda bergen i bakgrunden. Tystnaden är total. Jag känner mig fri och ett med universum. Men om bara en halvtimme kommer jag och mina kamrater från Sveriges Pomologiska Sällskap att vara arresterade.

Vi färdades över bergen i tre fyrhjulsdrivna jeepar när vi blev stoppade. Utan att veta det hade vi rört oss på militärt område och fick order om att åka till en militärstation. Vår chaufför Alexander tog genast på sig skulden, det var han som hade föreslagit den här vägen, och han togs in för förhör. Vi andra fick dröja på ett fält utanför vaktade av två beväpnade militärer som vi snällt bad om tillstånd ifall vi behövde sätta oss i några buskar en bit bort.

Dagen innan hade vi inte hunnit ut ur Almaty förrän vi blev stoppade av immigrationspolis som ville granska våra pass. Allt var i sin ordning, vi kunde åka vidare. Därefter blev vi stoppade av trafikpolis, vi hade ökat från 50 till 70 lite för tidigt. I Kazakstan är man övervakad.

Militärbasen med sitt höga vakttorn var omsluten av en grönmålad palissad. Rätt som det var störtade en häst med ryttare ut ur palissaden och sprängde iväg över stäppen. Ett larm? En motionsritt bara? När Alexander varit inne bra länge, och det började sägas att alla skulle tas in för förhör en och en, såg jag hur morgondagens flyg hem skulle lyfta utan oss. Men det slutade bättre än så, efter tre timmar släpptes vår chaufför som fick åka iväg till ett postkontor (i sällskap av militärer förstås) för att betala in ett bötesbelopp. Därefter kunde vi fortsätta. Mer i morgon. Bilden ovan togs av Hans Enflo.