Fantomvibrationssyndromet

Jag var nyss på Postmuséets restaurang Treskillingen. Det var efter lunchrusningen och vi var inte många i lokalen, en ensam herre vid en dator och jag. Så kom ett par i 65-årsåldern som köpte kaffe och delade på en kaka. Om jag tidigare trodde att det bara är ungdomar som sitter klistrade vid sin mobil vet jag bättre nu; så snart de satt sig tog mannen och kvinnan fram sina telefoner och satt sedan tysta, fängslade av de små apparaterna, tills kaffet var urdrucket.

Vad hade de gjort innan de skaffade mobil? Pratat kanske? Om sina ärenden i Stockholm, om sina barnbarn, om sina planer för helgen. Nu var de istället sociala med någon annan. Hur ofta talar dessa två med varandra? Är upptagenheten av mobilen bra för parets förhållande? Det kan i alla fall inte främja deras känsla av samhörighet.

En kommitté i Australien, ledd av dr Michael Spence vid University of Sydney, har utsett Macquarie Dictionary Word of the Year för 2012. Det blev phantom vibration syndrome. Nytt för mig, men när jag berättade det för Cecilia, lärare, visste hon genast vad det var: hon hade hört en rektor berätta om när man bad eleverna lägga ifrån sig telefonerna på ett bord före lektionen och de fortsatte att känna vibrationer i fickan. Fantomvibrationer! Tydligen är fenomenet vanligt bland människor ängsliga för att missa ett samtal.

Nyss skickade en vän en samling bilder på unga människor i olika situationer: på kafé, på museum, på utflykt osv.  Överallt upptagna med sina telefoner istället för med sina vänner. Allra sist fanns ett uttalande av Albert Einstein som ska ha yttrat: "I fear that one day technology will surpass our human interaction."