Minningar och dödsrunor

I dagens nummer av Svenska Dagbladet läser jag tre dödsrunor över män och i Dagens Nyheter  tre runor över män och en runa som handlar om en kvinna. Bara tre, fyra korta nekrologer att läsa i tidningen? Och de flesta handlar om män? Så ser det inte ut på Island.

På Island tror sig alla vara författare, sa sekreteraren för isländska författarförbundet. Författarlustan kommer till användning när man skriver dödsrunor, minningar, och det gör man gärna. Morgonbladid heter dagstidningen i Reykjavik och den är omkring 36 sidor tjock. Varje dag rymmer  den lilla tidningen från fyra till sju sidor minningar och nästan alla handlar om kvinnor. Ta numret från 29 januari som jag fick med mig hem: två korta dödsrunor över män och fyra långa dödsrunor över kvinnor varav tre sträcker sig över nästan en helsida. Ja, jag såg en dag en två sidor lång dödsruna som omfattade inte mindre än 14 inlägg från den döda kvinnans släktingar, vänner, arbetskamrater.

Just nu läser jag Sista ordet av Steinunn Sigurdadottir som kom på Trevi 1993. Författaren har tagit vara på den isländska traditionen att skriva dödsrunor och låter en samling minningar beskriva medlemmarna i släkten Ivarsen (man får deras släktträd vilket är till stor hjälp). En väldigt rolig, minnesvärd bok.