Långdistansläsning med förhinder

Krokus vid Stora Gatan i Sigtuna

Ett bra tag nu har jag tänkt bli långdistansläsare och och plöja Karl-Ove Knausgårds alla böcker. Snart verkar alla ha läst honom utom jag. Har faktiskt haft första delen av Min kamp hemma, men hann inte läsa ens första sidan förrän lånetiden hade gått ut. Det var alla möjliga avbrott som hindrade mig: åka på semester (Knausgårds bok var för tung att packa ned), städa källarförrådet, klippa av ett par gamla jeans och sy trädgårdsshorts, plocka fram juldekorationerna, plocka bort juldekorationerna, köpa semlor, rensa skrivbordslådan, pröva ett recept på citronkaka som jag hittade i skrivbordslådan (blev inte bra), läsa om en novell av Mavis Gallant efter nyheten om författarens död (läs henne, lika bra som Alice Munro),  köpa register så att det kan bli ordning i mina pärmar och mycket mycket annat. Jag klappar mig på axeln för att jag har bestämt mig för att sluta skjuta upp och få mer gjort, men det är ett förhållningssätt som saboterar alla beslut om långdistansläsning.

Ett annat avbrott består i att det kommer ett nytt nummer av The New Yorker. Numret daterat 17/ 24 februari innehöll en lång novell av Karl-Ove Knausgård och den läste jag. En rar text som handlade om författarens första träff. Han var kanske 12 år, flickan hette Kajsa. Det var ljuvt att kyssa Kajsa men hans bottenlösa förtvivlan och gråtattacker när hon gjorde slut dagen efter! Man orkar nästan inte läsa om hans olycka.

Knausgård är en jävel på att tänka, säger min vän Margareta och jag vill verkligen läsa åtminstone någon bok. Det får bli till hösten. När mina norska äpplen Kjölsberg och Åkerö Hassel har mognat i trädgården så att jag kan njuta dem samtidigt med texten.