Epistlar från tid som flytt

Varför har jag aldrig skrivit dagbok? Tänk så roligt det hade varit att gå tillbaka och läsa om allt som hände en gång. "Genom att skriva dagbok håller vi fast erfarenheter som vi senare tvivlar på har  ägt rum. Det är ett sätt att bekräfta dem och göra dem fattbara." Så skriver Per Wästberg i sin bok Lovord som jag lånade på biblioteket, inte för att läsa hans lovtal till Carola Hansson, Jaques Werup, Kristina Lugn och en rad andra förtjänta författare, utan för att se vad han hade att säga om dagboken och romankonsten.

Virginia Woolf är dagboksgenrens mästare enligt Wästberg, "i dagböckerna sökte hon vara sann, inte underhållande". Och "Tonfallet är så naturligt att man tror sig umgås med någon man känt i hela sitt liv". Utdrag ur hennes dagböcker finns utgivna på svenska under titeln Ögonblick av frihet. Boken kom för några år sedan på Elisabeth Grates förlag och är i min mening väldigt rolig läsning.

Hur får man tillgång till sitt förflutna om man inte varit klok nog att göra anteckningar varje dag? Har man tur,  kan man få tillbaka alla sina brev till en gammal bästis. Jag har fått tillbaka brev tidigare och nyss fick jag de sista packarna brev till Anne-Marie som jag blev bästa vän med när vi båda var 12 år och började läroverket; det var ett 80-tal brev från andra halvan av 50-talet och början på 60-talet.

Ett brev var märkt Express och det läste jag förstås direkt. Det var ett brev från februari 1958 när jag sedan en dryg månad är barnflicka hos arkitekt Nils Tesch och hans fru Kajsa Tesch i Stockholm, två människor som jag direkt tar till mitt hjärta, de är underbara och tar väl hand om lantisen. Vad har jag  inte hunnit med på en månad: dansat på Nalen (mycket roligt och inte alls skumt eller syndigt, försäkrar jag Anne-Marie), varit på operan och sett Figaros bröllop (väldigt bra och rolig också) och sett Jorden runt på 80 dagar (verkligen underhållande) med min f d pojkvän Ola. Mitt ex har dock inte mycket tid med mig eftersom han spelar  saxofon i Little Gerhards orkester som lirar nästan varje kväll.

Jag har fått Alberte och Alberte och friheten av Kajsa, böcker som jag läser med stor behållning (och har läst om ett par gånger sedan dess). Jag har också hälsat på mina släktingar i Vendelsö (och bedårats av min långe, blonde, charmerande kusin Rolf) och haft besök av en väninna från Umeå. Rolf, hans syster och hans föräldrar är alla döda sedan flera decennier tyvärr, men tack vare brevet minns jag dem på nytt.

Nu ska jag läsa alla de andra epistlarna och förlora mig i min ungdoms göranden och låtanden. Tack Anne-Marie för att du sparade alla breven! I dag är söndag. Kanske ska jag också kvista över till  Bergianska trädgården.