Bänken ovan står på min glasveranda. På sommaren hyser den blommande krukväxter, på hösten korgar med äpplen.
Det är inte vilken bänkskiva som helst. Den är tillverkad av en bred planka från en förpackning. Varken G eller jag vet vad träslaget kan heta. I början på 1900-talet importerades amerikanska bilar till Sverige i trälådor. Inuti lådan som den här skivan kommer ifrån stod en Hupmobil. Aldrig hört talas om Hupmobil? Då är du ingen bilentusiast. Det är inte jag heller, men den här amerikanaren känner jag till tack vare min bänk som tillverkats av en vän.
Den första Hupmobilen visades upp 1909 av Hupp Motor Company. Bilen hade fyra cylindrar och 20 hästkrafter, priset var 750 dollar. Det läser jag i boken Busskungen av Kristin Lundell. Busskungen hette Eric Wickman och han kom som fattig dalmas till USA 1905. År 1913, när han bor i Hibbing, Minnesota, köper han en Hupmobil och börjar köra gruvarbetare till och från jobbet. Förtjänsten är inte stor, men här har vi början på en enastående karriär som slutar med att Wickman startar bussbolaget Greyhound som när det står på topp årligen transporterade 100 miljoner människor kors och tvärs över USA.
Vad författare måste stå ut med när de gör efterforskningar. Tappra Kristin Lundell har åkt många hundra mil med Greyhound och det är inget vi ska avundas henne. Själv har jag gjort två långresor med bolaget. Den första gick mellan St Paul Minnesota och New York, det kan ha varit 1966. Som jag minns det gick resan utan mankemang, Greyhound var kvar i sin glansperiod.
Min andra resa gick från San Francisco till Minneapolis, Minnesota. Året var 1996 och jag hade missbedömt min ålder. Jag måste ha trott att jag fortfarande var ung. Jag visste inte heller att Greyhoundbolaget hade förändrats så mycket. Jag fick mer äventyr på den resan än jag önskar någon och höll på att bli kvar i den lilla orten Ogallalla, Nebraska, där jag hoppade av bussen för att få sova en natt på motell. Greyhound är ett Micky Mouse-företag, sa föreståndaren för Ogallallas lilla busstation där jag nästa kväll förgäves väntade in bussen. Nå, missöden blir som tur är efteråt till en god historia.
Vad du än gör i USA, åk inte Greyhound. Att läsa boken om bussbolagets uppgång och fall räcker långt.
Även jag har tonvis med greyhoundminnen (http://bastmattan.blogspot.se/2010/03/resor.html) från 60-talet. Resorna på 90-talet var också minnesvärda, men inte lika roliga.
SvaraRaderaDärför har jag tänkt läsa Kristin Lundells bok, men inte kommit så långt än.
Själv kan jag inget om Hupmobil, men med en far som kunde det mesta om bilar, har jag i alla fall hört talas om märket.
Snygg bänk blev det av det av embalaget! Lådor fick jag inga, men en en god vän till familjen, lossade last (bilar) i frihamnen, och gav mig repstumparna som annars skulle ha slängts. Av dem tillverkade jag dockor.
Margaretha
Som gammal vinthundsresenär kommer du att ha stor glädje av boken!
SvaraRadera