Vem förvdärvade min Daim?

När man hostar och snyter och känner sig upphängd och nedsläppt (som vi säger i Västerbotten) är det lite som behövs för att man ska känna att världen är emot en och att nästa som väntar är ett slukhål. Ta detta med Daim, mitt favoritgodis sedan tonåren: ett vågigt lager härlig mjölkchoklad runt en platta mandelkrokant. Nu finns den läckerheten inte mer. 

Det är sällan jag plockar något från godisgondolen men häromdagen köpte jag Daim. G och jag tog den till kaffet i går och sa i mun på varandra: detta köper vi aldrig mer! Vad vi fick i munnen var något konstigt, främmande, sött och trist.

Mondelez stod det på förpackningen. Jag ringde och fick veta att Marabou såldes 1993 till amerikanska Kraft Foods som sedan bytt namn till Mondelez. Många tycker att Daim smakar sötare, många tycker också att Marabou mjölkchokladkaka smakar sötare, svarade kundtjänst. Det kan inte vara svenska produktutvecklare som gör så här? Det måste vara amerikaner utan känsla för vårt nationalgodis.

Något måste jag göra för att bli lycklig igen och glömma alla korkade produktfördärvare.
1) Jag lägger pussel. Jag har inget maffigt tiotusenbitarspussel men det behövs inte heller. Det är bara att gå till new.yorker.com; nästan längst ned på hemsidan till vänster finns jigsaw puzzle av tre svårighetsgrader. Det snäpper till på ett trevligt sätt så fort man har lyckats infoga rätt bit. Men lite irriterande med klockan som visar hur länge man har hållit på .....

2) Jag lyssnar på fipradio.fr , en fransk musikkanal. Tio minuter före varje hel timme blir det nyheter och alltid lyckas jag förstå några ord. I går tyckte jag mig uppfatta det här: Detta att det finns skönlitteratur visar att livet inte räcker till.