Att längta till

Jag går uppför den marmeladfärgade trappan, tar ett äpple från det marmeladfärgade köksbordet och slår mig ned vid det marmeladfärgade skrivbordet -- på 70-talet var furu det enda träslag människor kände till -- och tänker på hur många platser det finns som jag inte visste att jag längtade till. Jag längtar till Chaplinmuséet inrymt i  Chaplins gamla hem  i Corsier-sur-Vevey -- jag blir alltid  upprymd av att gå omkring i ett hem som tillhört ett geni.

Jag längtar också till Tarot-trädgården i byn Capalbio i Toscana. Där byggde konstnären Niki Saint Phalle (hela namnet var Catherine Marie-Agnes Fal de Saint Phalle) under en period på 20 år en skulpturpark som hon kallade "sitt livsverk".  Saint Phalle, som stammade från fransk högadel, skulle ha blivit 86 i år men dog redan 2002 i Kalifornien. Bilderna från den färgstarka skulpturparken med 22 människofigurer, fåglar, drakar, ormar m m påminner mig om monstren i Bengt Lindströms målningar. I en sfinx stor som ett hus bodde konstnären under arbetets gång; i ett av brösten låg hennes sovrum, i det andra bröstet hennes kök. https://www.discovertuscany.com/maremma/capalbio-tarot-garden.html


Till sist längtar jag till staden Penrith i England där det varje år hålls the Dalemain Marmalade Festival. Jag är inte svag för apelsinmarmelad (utom den som min vän Jorunn kokar av ekologiska apelsiner) men tänk att se en hel bygd sluta upp kring det söta pålägget och hålla seriösa marmeladtävlingar med olika klasser av tävlande från när och fjärran.

Så viktigt är det med marmelad i Great Britain att Winston Churchill insisterade på att landet skulle fortsätta importera apelsiner under kriget för att hålla uppe britternas moral.