Hur många semikolon hittar man i romanen Mrs Dalloway av Virginia Woolf? Drygt 1000, skrev jag i min biografi över Woolf; jag hade hämtat den uppgiften någonstans. Bernur, som lagt ut en recension av min bok på nätet, tog på sig att räkna alla semikolon i Mrs Dalloway och kom till drygt 1400. (En dag när det regnar och jag inte har något bättre för mig ska jag kontrollräkna).
Bernur är ingen annan än Björn Kohlström, en kunnig och beläst gymnasielärare som själv skrivit om Virginia Woolf; en av hans 25 favoritromaner är Vågorna av Woolf, läser jag på nätet. Kohlström har några smärre invändningar mot min bok – och har tyvärr hittat förargliga tryckfel som jag skäms för – men det är en vänlig, uppskattande recension som slutar med en kraftfull uppmaning: läs den här boken!
År 2019 kom boken Semicolon. How a Misunderstodod Punctuation Mark Can Improve Your Writing, Enrich Your Life and even Change Your Life. Den är skriven av Cecelia Watson som ger oss semikolonets historia. Detta underbara skiljetecken uppfanns i Venedig år 1494. Många uppskattade dess användbarhet och vid1800-talets slut åtnjöt semikolonet sin högsta popularitet någonsin.
I motsats till människor som tycker att semikolon är för snobbar och mest liknar en fästing på en hundmage, så älskar Watson, precis som Woolf, detta skiljetecken som förenar ett komma med en överliggande punkt. Så vackert! Så användbart! Jag kan bara instämma. Det är ett skiljetecken som ger oss en mikropaus i läsningen, som särar två meningar som visserligen kan stå för sig själva men hör ihop i så hög grad att man inte vill skilja dem åt med en kategorisk punkt.
Cecelia Watson ger ett råd i sin bok: om du vill skriva som en framgångsrik författare, skriv av hens texter för hand. Mening efter mening, stycke efter stycke. Kommer vi att skriva som Woolf om vi skriver av Mrs Dalloway? Det är inte säkert, men det kanske lär oss att skriva lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar