Glad midsommar!

Glad midsommar!

Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway tilldrar sig en onsdag i mitten av juni. Alla fans av V W världen över iakttar därför Dalloway Day på lämplig dag. I år passade det fint att lägga firandet den 17 juni, tyckte min bokcirkel i Uppsala. Vi är modellerade på en bokklubb i Umeå och har samma regler för val av böcker: enbart böcker, noveller eller essäer av Virginia Woolf. Cirkeldeltagarna i Umeå har träffats i 20 år tror jag, medan vi är inne på fjärde året. 

Hur firar man då Dalloway Day, undrar någon. Först gick vi till stans irländska pub och åt fish and chips. Det står ingenstans i Virginia Woolfs dagbok att hon gillade just den rätten men det måste hon ha gjort, så gott som det är. I alla fall i den här irländska tappningen: vit fisk omsluten av en gyllenbrun, frasig rock, serverad med härliga pommes frites. 

Därefter gick vi hem till mig och drack kaffe med tårta. Tårtan ska alltid ha ett tema och i år hade jag valt Kew Garden. Det tog en av vännerna en nanosekund att komma på det. Well done you, säger jag till Agneta.

 

 

Sean Henry i Uppsala

Framför den mäktiga domkyrkan i Uppsala – kyrktornet är lika högt som kyrkan är lång – står sedan några veckor en skulptur av den brittiske konstnären Sean Henry: en lång vardagsklädd ung kvinna med bestämda steg på väg in i kyrkan. Är hon medlem av kyrkokören? En diakon? Eller en stressad student som söker en stunds ro under de gamla valven?

Jag har sett Sean Henrys övernaturligt stora människor tidigare och de ställer alltid frågor: i Stockholm (utanför Liljevalchs), i Umeå (skulpturparken) och i Borås (vid högskolan). Dessa tre är allihop män. Henry säger i en intervju i kyrkans tidning HOPP (nr 2 sommaren 2026) att det faller sig lättare att skulptera män, han har svårare att leva sig in i hur det är att vara kvinna i en viss ålder. 

Inne i domkyrkan finns fler skulpturer av samma konstnär. Många av dem är riktigt små. Om det heter övernaturlig, varför heter det inte också undernaturlig storlek? 

 

Nu står Middlemarch på tur

Jesper Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, kommenterar i dag i Svenska Dagbladet listan på de 100 bästa romanerna som The Guardian har låtit författare och kritiker rösta fram ((16 maj 2026). Olsson pekar på att listor är svåra att motstå. Listor är den litterära urformen. Litteratur började inte med fängslande romaner och passionerad lyrik utan tog sin början för cirka 5 000 år sedan med just listor på  handelsvaror och genomförda transaktioner av djur, kärl, kryddor med mera. 

Jag räknade hur många av verken på 100-listan som jag hade läst och kom till 29. Professor Olsson avslöjar inte sin siffra (som antagligen ligger långt högre) men berättar att för honom, precis som för mig, utgör Middlemarch, nummer ett på listan, en läslucka. Han tänker också läsa den i sommar.

100 bästa böckerna

Den brittiska tidningen The Guardian har röstat fram de 100 bästa romanerna skrivna på engelska eller översatta till engelska: https://www.theguardian.com/books/ng-interactive/2026/may/12/the-100-best-novels-of-all-time

Min favoritförfattare Virginia Woolf finns representerad med fem verk: Jakobs rum (nr 90), Vågorna (nr 55), Orlando (nr 54), Mrs Dalloway (nr 14) och Mot fyren (nr 4). Därmed är hon den författare som är representerad med flest verk på listan. Efter henne kommer Charles Dickens och Jane Austen med fyra verk var.  

Vem knep förstaplatsen? Det gjorde George Eliot med Middlemarch. En av Virginia Woolfs stora favoriter.

 

"Leaving home" av Mark Haddon

"The Curious Incident of the Dog in the Night-Time" är den brittiske författaren Mark Haddons mest kända verk. Boken blev en dundersuccé och många har säkert, som jag, läst den och sedan läst om den ett antal gånger. 

I år har Haddon kommit med ett egensinnigt, självbiografiskt verk: "Leaving Home". Egensinnigt därför att så gott som varje sida rymmer av en eller två bilder som kan vara till exempel fotografier (av honom eller hans familjemedlemmar) eller bilder som han ritat eller målat själv för den här författaren är också en begåvad illustratör. A memoir in full colour, som det står på omslaget.

Jag läser om Haddons uppväxt tillsammans med en syster och två vuxna som inte fyller bilden av kärleksfulla, ansvarstagande föräldrar. Han undanhåller inte läsaren att livet  har präglats av psykisk ohälsa. Man blir glad för att få veta att Haddon hittade en trygg, stabil och kompetent livskamrat.

Haddons biografi består av fragment från ett liv. Han skriver ofta om sådant han har glömt. Of this I remember absolute nothing, kan det stå. Han verkar inte vara medveten om det, men Haddon lider troligen av SDAM, severely deficient autobiographical memory, ett syndrom som jag själv har erfarenhet av. För Haddon och för mig är många sidor tomma. Den här författaren har ändå lyckats skriva en mycket läsvärd biografi.

Natt och Dag blir film

Natt och Dag som kom 1919 var Virginia Woolfs andra roman. Huvudpersonerna är en grupp ungdomar i tjugoårsåldern. Däribland suffragetten Mary Datchet som älskar juristen Ralph Denham (namnen Datchet och Denham hämtade Virginia Woolf från vägskyltar söder om London) medan han, som har ett enkelt ursprung, åtrår överklasskvinnan Katharine Hilbery. 

Nu har Natt och Dag blivit till film som släpps i London den 19 juni. Vi kan vänta oss många avsteg från boken. Den matematikintresserade Katherine Hilbery (spelad av Haley Bennett) till exempel drömmer om att bli astronom och studera i Cambridge. Jag ser fram emot att få se den här filmen.

 

 

Allt om AI

I Björkarnas Stad är björklöven lite mer än musöron. Umeå kunde lika gärna ha blivit Rönnarnas Stad. Efter den förödande stadsbranden 1888 ville de styrande kanta gatorna med träd. Rönn, som redan växte på olika håll i staden, var ett förslag. Ett annat förslag var poppel som växer fort och blir stor. Men det var björk som valet föll på med motiveringen att björk trivs bra i trakten och var billig att köpa in.

Turister skulle jag inte råda att komma till Umeå den här tiden. Lika imponerande vackra och prunkande som stadens parker ter sig sommartid, lika ödsliga och magra ter de sig i början av maj. 

Men Bildmuséet är alltid värt ett  besök: en underbart vacker, prisbelönad byggnad med intressanta utställningar som för tillfället handlar om AI: "AI and the paradox of agency".  

Kl 13 varje dag kan man gå en guidad tur och få en introduktion till utställningen. Jag hade tyvärr inte möjlighet, men jag hade bort ta chansen att grundligt sätta mig in i alla delar av denna storartade och ofantligt ambitiösa utställning som visar på AI:s möjligheter men också ställer sig kritisk. Utställningen pågår t o m 17 januari 2027. Gratis inträde. Ett fint kafé (med utsikt mot älven) finns i huset. 

Kommer konstnärer att använda sig av AI? Javisst. Men inte författare väl? Jodå. De gör det redan.

Jag minns farhågorna när datorerna kom. Tekniken skulle påverka skrivandet till det sämre. Kunde man överhuvudtaget skriva poesi på dator? frågade sig många.

Det här textila verket, över ju meter högt, är gjort av Paola Torrres Nunez del Prado från Peru visas på Bildmuséet i Umeå. En gång varje eftermiddag flyger en drönare under ett bedövande oväsen över "landskapet"som förändras kraftigt. Associationen till krig är omedelbar.

 

Läsning för ansiktsblinda

"Do I know you? A Faceblind Reporter's Journey into the Science of Sight, Memory, and Imagination" heter en bok av den amerikanska vetenskapsjournalisten Sadie Dingfelder som kom för två år sedan. Dingfelder är ansiktsblind men det stannar inte med det, hon har som de flesta av oss ansiktsblinda många fler problem: till exempel dåligt lokalsinne, svårigheter med att lära sig köra bil, defekt djupseende, svårt att klä sig snyggt (Dingfelder blir tagen för uteliggare) och svårt att minnas vad som hänt henne under livet.

När hennes collegekamrater berättar detaljerat om olika händelser under studenttiden, tror Dingfelder att de hittar på och fyller i, själv minns hon nästan inget. Det här syndromet kallas SDAM, severely deficient autobiographical memory lär jag mig av Dingfelder. Och inser att jag lider själv av det. Mina gamla skolkamrater kan berätta om många händelser som jag var del av, men som jag inte minns.  

Det är ledsamt att inte kunna känna igen bekanta ansikten. Det är också en sorg att inte ha tillgång till glada händelser bakåt i tiden. Kanske är det bra att inte heller minnas i detalj allt tråkigt som hänt..... 

 

   

Prinsens favorit

Prins Eugen ser till en hortensia i kruka.

 

Waldemarsudde är en fest för själen: Så vackra rum, så vacker utsikt genom fönstren, så underbara blomsterarrangemang. Ingenstans ser man så stora tulpaner som här.

När man gått runt på Waldemarsudde en stund är man klar över att prins Eugen hade en favoritblomma: blå hortensia.

Han har målat av  den vackra blomman. Givetvis hittar man krukor med blå hortensior i ett av fönstren.

En eldskärm i blomsterrummet prydd av tjusiga hortensior kan vara målad av prinsen själv. Vill du ta med dig hortensior hem som minne av Waldemarsudde, finns det  brickor med den blå blomman att köpa i museibutiken.   

 

Blomutställming på Waldermarsudde

"Det blommande – Konst och botanik" är titeln på en ny utställning på Waldemarsudde. Var passar det bättre att ordna en utställning på temat blommor än just där, i en byggnad som sedan prins Eugens dagar  har varit känt för sina rika blomarrangemang. 

Utställningen bjuder mycket att titta på för en konst- och blomintresserad. Här är några saker som jag särskilt kommer att minnas. 

 

Hortensiaklänningen av Nathalia Edenmont är magnifik. 

Konstgjorda blommor står vanligen inte högt i klass men den här stora buketten med blommor tillverkade av glaspärlor av Georg Ragnar Levi väcker allas beundran.  

 

Vallmo är en särskilt underbar blomma. Här porträtterad av Hilma
af Klint i akvarell och bläck på papper. Tyvärr anges inget årtal.

 

Vårbilder från Uppsala

 

I Uppsala grönskar alla lövträd nu och överallt blommar det. I Orangeriet i Botaniska trädgården, den stora byggnaden som hyser jättekrukor med exotiska träd under vintern, blommar kamelia och aprikos och mycket annat.

Trädgårdens vårblommor har också slagit ut. Uppsalas botaniska trädgård hyser blå, vita, rosa och lilarosa blåsippor. Vitsippor och svavelsippor finns också där. Liksom ljuvligt lurviga och sköna backsippor.

Den här tiden tar många en sväng förbi Rektorsgården (nära Sysslomansgatan och Börjegatan) där marken lyser blå av scilla. 

Woolf och Wägner, två pacifister

Virginia Woolf var feminist, ateist, socialist och pacifist. Nyss publicerade Dagens Nyheter en artikel av teologen Maria Södling (4 januari 2026) som diskuterar Virginia Woolf och Elin Wägner och deras inlägg i mellankrigstidens fredsdebatt under rubriken "Virginia Woolf och Elin Wägner väckte kritiskt hopp i en mörk tid"

Särskilt Woolfs essäbok "Tre guineas" tar ställning mot kriget. Som Södling skriver är den "en bitande sarkastisk analys av patriarkatet och av sambanden mellan kvinnors underordning, nationalism, krig och imperalism". Woolf driver med män på höga positioner som klär sig i pråliga dräkter och deltar i löjeväckande riter ämnade att befästa deras makt och märkvärdighet. Först när alla vettiga kvinnor får tillträde till varje högre utbildning har freden en chans, menar Woolf. Läs "Tre guineas", den är en ögonöppnare.

Vill du fördjupa dig i Woolfs liv, läs min bok "Virginia Woolf, en biografi".