Uppsala högar torrsommaren 2026
Det är oerhört torrt i skog och mark just nu. Här i trakten är brandfaran stor. Så här bruna är Uppsala Högar, tre delvis utgrävda gravhögar från vikingatiden.
I går var författaren Kristoffer Leandoer värd för radioprogrammet Sommar. Han berättade att trots att han inte kan bygga en hus, reparera en bil, segla, spela fotboll eller rida så har personer i hans böcker gjort det mesta av det där. Man får inte tro att författaren är identisk med de människor som hen skriver om. Leandoer berättade också att han är ansiktsblind och har uselt lokalsinne. Jag har inte läst hela hans produktion men jag tror inte att man hittar någon ansiktsblind person i hans verk.
I Liket i biblioteket skriver Agatha Christie att alla blonda kvinnor är märkvärdigt lika varandra. Nu har jag nyss läst ut Ett mord annonseras från 1950. Där får läsaren veta inte bara att alla unga män vid receptionsdiskarna på hotell ser precis likadana ut (sidan 47) utan också att de flesta äldre kvinnor är mycket lika varandra (sidan 141, sidan 230, sidan 244). Christie skriver även att man har ett mycket bättre minne av ett ansikte som man har sett när man var ung än för ett som man har sett för bara ett par år sedan (sidan 238).
Man ska inte blanda ihop författaren med hennes romanfigurer. Men jag undrar ändå om inte Agatha Christie kännetecknades av prosopagnosi, ansiktsblindhet. Är det någon som vet?
Jag tog fram romanen – Woolf sista roman som kom ut postumt efter författarens död 1941 – och läste om den, läste den för kanske fjärde gången. Woolfs böcker tål att läsas flera gånger; man hittar alltid något nytt, något man inte har lagt märke till tidigare, något att skratta åt eller sucka över eller fundera på.
Miss La Trobe är en drivande regissör vars uppgift är att sätta upp ett historiskt skådespel i tre akter vid godset Pointz Hall. Hennes skådespelare är unga och gamla bybor och budgeten tillåter inga utsvävningar; det får bli turbaner av disktrasor och mantlar av sängöverkast. Skådespelet går så där: regnet hotar, blåsten gör att replikerna inte når fram till publiken, någon skådespelare stakar sig och de röda och de svarta korna som betar i närheten råmar vid både lämpliga och olämpliga tillfällen.
Men Miss La Trobe är verkligen okuvlig. När pjäsen är slut och alla har gått hem, har hon redan en idé till nästa pjäs. I detta påminner hon om Virginia Woolf. Redan innan hon var färdig med en roman, visste hon vad nästa bok skulle handla om. Efter "Mellanspel" skulle hon skriva en litteraturhistoria. Det blev dessvärre inte så.
I går var min namnsdag och det gav skäl till en utflykt. G och jag tog bussen till Norrtälje, en liten mysig stad i östra Uppland, vid kusten. Vi åt lunch på Strömkaféet vid den så här års nästan torrlagda ån och hade en sådan tur att en tidigare granne gick förbi. Vi fångade in Kersti förstås och bytte nyheter: om hälsotillstånd, bekanta, fritidsintressen m m.
Kersti tipsade om ett glasställe i hamnen och dit gick vi förstås. Jag tog en våffla med dubai-glass (påminde svagt om äkta dubaichoklad). Sedan var det dags för den avslutande programpunkten: fika på klassiska Café Hörnan (hörnet Hantverkargatan/ Stora Brogatan) med anor från 1912.
Café Hörnan, Norrtälje Här är räksmörgåsar det som går bäst
Hörnan har smarriga godsaker också.
| Den finska duken från Kangastus Oy har ett mönster av Anneli Airikka-Lammi |
Jag lade duken i kallt vatten under någon timme. När jag tog upp den kunde jag se små klumpar av gelé som gick att borsta bort från tyget. Bra. Men det borde stå en informationstext om fläckborttagning på förpackningen med psylliumfrö.
Tröga tarmar får god hjälp av psylliumfrö. Men samma produkt kan ställa till ett olösligt problem. Här är ett råd som du aldrig har sett någon annanstans: Har du spillt vatten blandat med psylliumfrö på bordsduken eller på dina kläder, skölj bort det med kallt vatten.
Jag råkade spilla lite vatten med psylliumfrö på min bordsduk häromdagen. I går lät jag duken (en blå finsk duk som jag gillar stort) gå med i tvättmaskinen (40 grader). När duken torkat fanns fläcken kvar; nu såg det ut som om bomullstyget var belagt med en plasthinna. Jag skickade en fråga till orkla.se och fick svar från företagets konsumenttjänst inom två timmar:
Orkla är ett stort företag. Där borde finnas kemister som kan veta hur jag får bort fläcken så att jag kan använda min fina duk igen. I dag skickar jag ett nytt mejl.
| "Vi tillsammans" av Yvonne Nimar |
Jag har besökt Skokloster slott många gånger tidigare och det är alltid roligt att komma tillbaka till den magnifika byggnaden och försöka bli klar över vad språkbanden på slottets väggar kan betyda. På kvällen kom jag på att det var hade varit något märkligt annorlunda med den här båtresan. Men vad? Till sist kom jag på det: ingen, vare sig ung eller gammal passagerare, hade suttit försänkt i sin mobil. Alla hade pratat med varandra och njutit av färden tillsammans. Som förr i tiden.
Vem skulle jag vilja träffa just nu? Jag skulle vilja träffa min gamla vän Ingrid Sjöstrand: klok, humoristisk, tusenfalt begåvad författare. Hennes mor blev 108 år och jag hoppades att Ingrid skulle vara med oss lika länge men hon gick bort 97 år gammal för sex år sedan.
Ingrid skrev romaner, dikter, barnböcker och debattinlägg. Hon verkade för kvinnor och för fred. Hon stred mot kärnkraft.
När jag rensade och städade upp i förra veckan hittade jag en anteckning från 2006 som jag gjort efter att att ha träffat Ingrid. Där stod att hon, som brukade ha hand om sina barnbarn några veckor på sommaren, varje kväll när barnen skulle somna gav dem en blinkning, en nosning och en hjärnskakning.
Vad handlade det om? Jo, fick jag veta, en blinkning är att smeka varandra på kinden med ögonfransarna. En nosning är att gnugga näsan mot den andres näsa. En hjärnskakning betyder att du låter din panna möta den andres panna.
Jag tror att Ingrids barnbarn somnade gott och drömde sköna drömmar.
| En av många broar över Uppsalas vattenväg Fyrisän. |
Har bott fem år i Uppsala nu. Varför har jag inte bott här i hela mitt liv? Allt kan hända i Uppsala och allting händer också här. I förra veckan ville jag köpa en glass i parkkaféet Gula villan. Jag går med lätt packning och hade bara mitt betalkort på mig. Gula villans kortterminal var ur funktion. Kassabiträdet och jag konstaterade att jag måste lämna tillbaka glassen när kvinnan bakom erbjöd sig att betala för min strut! Tack snälla okända medsyster! Lovar att göra likadant för någon annan i utsatt läge när tillfälle ges.
I går var jag på stadsbiblioteket. I ljusgården – ett stort rum med stolar, små arbetsbord, tidningshyllor och boksnurror – satt en man i leopardmönstrad kostym och talade i mobiltelefon. En vanlig svensk man. Förutom att han denna vanliga sommartorsdag var klädd i leopardkostym. Hur ser resten av hans garderob ut? Finns där ormkavajer och tigerslipsar?
Vid lånedisken ville jag betala en förseningsavgift på tre kronor. Kunde jag visa id-kort? Nej, jag går som sagt med lätt packning. Om jag inte visade id-kort, kunde man inte ta mina slantar. Hallå, hur stelbent får man vara? Det är viktigt att skydda sig mot bedragare. Men hur ofta har det hänt att en bluffmakare velat betala någon annans förseningsavgift? Aldrig, är min gissning. Till slut grep en äldre bibliotekarie in och visade sunt förnuft. Skönt att vara skuldfri.
Chain of events av Tony Cragg
Pilane skulpturpark naturskönt beläget på Tjörn visar i sommar verk av Tony Cragg född 1949 i Liverpool men bosatt sedan länge i Wuppertal, Tyskland.
Vid Uppsala centralstation står en av Craggs stora skulpturer kallad Chain of events, Händelsekedjan, från 2007. Den skulle också kunna heta Munnarna.
Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway tilldrar sig en onsdag i mitten av juni. Alla fans av V W världen över iakttar därför Dalloway Day på lämplig dag. I år passade det fint att lägga firandet den 17 juni, tyckte min bokcirkel i Uppsala. Vi är modellerade på en bokklubb i Umeå och har samma regler för val av böcker: enbart böcker, noveller eller essäer av Virginia Woolf. Cirkeldeltagarna i Umeå har träffats i 20 år tror jag, medan vi är inne på fjärde året. Glad midsommar!
Hur firar man då Dalloway Day, undrar någon. Först gick vi till stans irländska pub och åt fish and chips. Det står ingenstans i Virginia Woolfs dagbok att hon gillade just den rätten men det måste hon ha gjort, så gott som det är. I alla fall i den här irländska tappningen: vit fisk omsluten av en gyllenbrun, frasig rock, serverad med härliga pommes frites.
Därefter gick vi hem till mig och drack kaffe med tårta. Tårtan ska alltid ha ett tema och i år hade jag valt Kew Garden. Det tog en av vännerna en nanosekund att komma på det. Well done you, säger jag till Agneta.
Jag har sett Sean Henrys övernaturligt stora människor tidigare och de ställer alltid frågor: i Stockholm (utanför Liljevalchs), i Umeå (skulpturparken) och i Borås (vid högskolan). Dessa tre är allihop män. Henry säger i en intervju i kyrkans tidning HOPP (nr 2 sommaren 2026) att det faller sig lättare att skulptera män, han har svårare att leva sig in i hur det är att vara kvinna i en viss ålder.
Inne i domkyrkan finns fler skulpturer av samma konstnär. Många av dem är riktigt små. Om det heter övernaturlig, varför heter det inte också undernaturlig storlek?
Jesper Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, kommenterar i dag i Svenska Dagbladet listan på de 100 bästa romanerna som The Guardian har låtit författare och kritiker rösta fram ((16 maj 2026). Olsson pekar på att listor är svåra att motstå. Listor är den litterära urformen. Litteratur började inte med fängslande romaner och passionerad lyrik utan tog sin början för cirka 5 000 år sedan med just listor på handelsvaror och genomförda transaktioner av djur, kärl, kryddor med mera.
Jag räknade hur många av verken på 100-listan som jag hade läst och kom till 29. Professor Olsson avslöjar inte sin siffra (som antagligen ligger långt högre) men berättar att för honom, precis som för mig, utgör Middlemarch, nummer ett på listan, en läslucka. Han tänker också läsa den i sommar.
Den brittiska tidningen The Guardian har röstat fram de 100 bästa romanerna skrivna på engelska eller översatta till engelska: https://www.theguardian.com/books/ng-interactive/2026/may/12/the-100-best-novels-of-all-time
Min favoritförfattare Virginia Woolf finns representerad med fem verk: Jakobs rum (nr 90), Vågorna (nr 55), Orlando (nr 54), Mrs Dalloway (nr 14) och Mot fyren (nr 4). Därmed är hon den författare som är representerad med flest verk på listan. Efter henne kommer Charles Dickens och Jane Austen med fyra verk var.
Vem knep förstaplatsen? Det gjorde George Eliot med Middlemarch. En av Virginia Woolfs stora favoriter.
"The
Curious Incident of the Dog in the Night-Time" är den brittiske
författaren Mark Haddons mest kända verk. Boken blev en dundersuccé och
många har säkert, som jag, läst den och sedan läst om den ett antal
gånger.
I
år har Haddon kommit med ett egensinnigt, självbiografiskt verk:
"Leaving Home". Egensinnigt därför att så gott som varje sida rymmer av
en eller två bilder som kan vara till exempel fotografier (av honom
eller hans familjemedlemmar) eller bilder som han ritat eller målat
själv för den här författaren är också en begåvad illustratör. A memoir in full colour, som det står på omslaget.
Jag läser om Haddons uppväxt tillsammans med en syster och två vuxna som inte fyller bilden av kärleksfulla, ansvarstagande föräldrar. Han undanhåller inte läsaren att livet har präglats av psykisk ohälsa. Man blir glad för att få veta att Haddon hittade en trygg, stabil och kompetent livskamrat.
Haddons biografi består av fragment från ett liv. Han skriver ofta om sådant han har glömt. Of this I remember absolute nothing, kan det stå. Han verkar inte vara medveten om det, men Haddon lider troligen av SDAM, severely deficient autobiographical memory,
ett syndrom som jag själv har erfarenhet av. För Haddon och för mig är
många sidor tomma. Den här författaren har ändå lyckats skriva en mycket
läsvärd biografi.
Natt och Dag som kom 1919 var Virginia Woolfs andra roman. Huvudpersonerna är en grupp ungdomar i tjugoårsåldern. Däribland suffragetten Mary Datchet som älskar juristen Ralph Denham (namnen Datchet och Denham hämtade Virginia Woolf från vägskyltar söder om London) medan han, som har ett enkelt ursprung, åtrår överklasskvinnan Katharine Hilbery.
Nu har Natt och Dag blivit till film som släpps i London den 19 juni. Vi kan vänta oss många avsteg från boken. Den matematikintresserade Katherine Hilbery (spelad av Haley Bennett) till exempel drömmer om att bli astronom och studera i Cambridge. Jag ser fram emot att få se den här filmen.
I Björkarnas Stad är björklöven lite mer än musöron. Umeå kunde lika gärna ha blivit Rönnarnas Stad. Efter den förödande stadsbranden 1888 ville de styrande kanta gatorna med träd. Rönn, som redan växte på olika håll i staden, var ett förslag. Ett annat förslag var poppel som växer fort och blir stor. Men det var björk som valet föll på med motiveringen att björk trivs bra i trakten och var billig att köpa in.
Turister skulle jag inte råda att komma till Umeå den här tiden. Lika imponerande vackra och prunkande som stadens parker ter sig sommartid, lika ödsliga och magra ter de sig i början av maj.
Men Bildmuséet är alltid värt ett besök: en underbart vacker, prisbelönad byggnad med intressanta utställningar som för tillfället handlar om AI: "AI and the paradox of agency".
Kl 13 varje dag kan man gå en guidad tur och få en introduktion till utställningen. Jag hade tyvärr inte möjlighet, men jag hade bort ta chansen att grundligt sätta mig in i alla delar av denna storartade och ofantligt ambitiösa utställning som visar på AI:s möjligheter men också ställer sig kritisk. Utställningen pågår t o m 17 januari 2027. Gratis inträde. Ett fint kafé (med utsikt mot älven) finns i huset.
Kommer konstnärer att använda sig av AI? Javisst. Men inte författare väl? Jodå. De gör det redan.
Jag minns farhågorna när datorerna kom. Tekniken skulle påverka skrivandet till det sämre. Kunde man överhuvudtaget skriva poesi på dator? frågade sig många.
Det här textila verket, över ju meter högt, är gjort av Paola Torrres Nunez del Prado från Peru visas på Bildmuséet i Umeå. En gång varje eftermiddag flyger en drönare under ett bedövande oväsen över "landskapet"som förändras kraftigt. Associationen till krig är omedelbar.
När hennes collegekamrater berättar detaljerat om olika händelser under studenttiden, tror Dingfelder att de hittar på och fyller i, själv minns hon nästan inget. Det här syndromet kallas SDAM, severely deficient autobiographical memory lär jag mig av Dingfelder. Och inser att jag lider själv av det. Mina gamla skolkamrater kan berätta om många händelser som jag var del av, men som jag inte minns.
Det är ledsamt att inte kunna känna igen bekanta ansikten. Det är också en sorg att inte ha tillgång till glada händelser bakåt i tiden. Kanske är det bra att inte heller minnas i detalj allt tråkigt som hänt.....
Prins Eugen ser till en hortensia i kruka. |
En eldskärm i blomsterrummet prydd av tjusiga hortensior kan vara målad av prinsen själv. Vill du ta med dig hortensior hem som minne av Waldemarsudde, finns det brickor med den blå blomman att köpa i museibutiken.
"Det blommande – Konst och botanik" är titeln på en ny utställning på Waldemarsudde. Var passar det bättre att ordna en utställning på temat blommor än just där, i en byggnad som sedan prins Eugens dagar har varit känt för sina rika blomarrangemang.
Utställningen bjuder mycket att titta på för en konst- och blomintresserad. Här är några saker som jag särskilt kommer att minnas.
Hortensiaklänningen av Nathalia Edenmont är magnifik.
Konstgjorda blommor står vanligen inte högt i klass men den här stora buketten med blommor tillverkade av glaspärlor av Georg Ragnar Levi väcker allas beundran.
Vallmo är en särskilt underbar blomma. Här porträtterad av Hilma
af Klint i akvarell och bläck på papper. Tyvärr anges inget årtal.
Trädgårdens vårblommor har också slagit ut. Uppsalas botaniska trädgård hyser blå, vita, rosa och lilarosa blåsippor. Vitsippor och svavelsippor finns också där. Liksom ljuvligt lurviga och sköna backsippor.
Den här tiden tar många en sväng förbi Rektorsgården (nära Sysslomansgatan och Börjegatan) där marken lyser blå av scilla.
Virginia Woolf var feminist, ateist, socialist och pacifist. Nyss publicerade Dagens Nyheter en artikel av teologen Maria Södling (4 januari 2026) som diskuterar Virginia Woolf och Elin Wägner och deras inlägg i mellankrigstidens fredsdebatt under rubriken "Virginia Woolf och Elin Wägner väckte kritiskt hopp i en mörk tid"
Särskilt Woolfs essäbok "Tre guineas" tar ställning mot kriget. Som Södling skriver är den "en bitande sarkastisk analys av patriarkatet och av sambanden mellan kvinnors underordning, nationalism, krig och imperalism". Woolf driver med män på höga positioner som klär sig i pråliga dräkter och deltar i löjeväckande riter ämnade att befästa deras makt och märkvärdighet. Först när alla vettiga kvinnor får tillträde till varje högre utbildning har freden en chans, menar Woolf. Läs "Tre guineas", den är en ögonöppnare.
Vill du fördjupa dig i Woolfs liv, läs min bok "Virginia Woolf, en biografi".