I Giverny

Sista dagen i september. Läser i tidningen att Stockholms läns landsting lagt 47 miljoner kronor under fyra år på att försöka minska fetman i befolkningen. Politikernas vision var att halvera antalet överviktiga. Nu visar en utvärdering att insatsen åstadkom ingenting, det blev inte färre feta och överviktiga personer. Ett misslyckande som kan bero på att de ansvariga valde fel metoder för att informera och påverka. Vill man vara positiv kan man säga att utan insatsen hade kanske fetman hos invånarna ökat ytterligare.

Lägger måttbandet runt magen och finner bukomfånget vara 76 cm. En besvikelse men inte en överraskning. Jag har nämligen just kommit hem från en fem dagars gruppresa med buss i Normandie där man med fördel äter ost och härliga äppelefterrätter. Normandie är som bekant de goda ostarnas och äpplenas landskap.

Vår resa började med ett besök i Giverny. Äntligen stod jag i målarens trädgård. Jag kunde beundra alla blommorna -- krassegången var lika vacker som jag hade föreställt mig den och där fanns prunkande dahlior, astrar, höstanemoner i rosa och vitt samt näckrosor förstås -- och se det stora rosa huset inuti och utanpå.

Man fick inte fotografera inne i huset men att stå på verandan och ta en bild av det vackra blåvita köket genom den öppna dörren måste ju vara tillåtet.

Många ogillar gult men Monet måste ha uppskattat färgen lika mycket som jag för familjens matsal går helt i gult -- väggarna, takbjälkarna och alla möblerna är målade i ljust citrongult och det är fantastiskt vackert och trivsamt. Där hade man gärna velat slå sig ned för en middag tillsammans med konstnären, hans fru och alla barnen. Dessutom kunde man vara säker på att det inte skulle bli en sen kväll för oavsett vilka berömda besökare från Paris som han hade vid bordet ville Monet alltid lägga sig senast kl 10 för att vara fräsch på morgonen och kunna fortsätta måla.

Obehagliga dikter

Är du fan till någon? Själv är jag fan till författaren Ingrid Sjöstrand. Jag skulle vilja åldras som hon gör med sin tankekraft, humor och vitalitet i behåll.

Ingrid, som blir  92 år i november, släppte sin nya diktbok Planet till salu, Blå. Obehagliga dikter (utgiven på Gidlunds förlag) i går med lördagskafé! dikt! sång! musik! Publiken fick höra Ingrid läsa sina dikter (tankeväckande texter om kärnkraft, krig och vårt tanklösa sätt att fördärva planeten) och vi fick dessutom lyssna till sång och musik framförd av barn och barnbarn.

Jag vill gärna citera en av dikterna från den nya boken:

Jaa?
Ska vi satsa på "Försvar"
Eller
på en framtid där barnen
kan leva?
Det finns bara
ett försvar
mot den senaste
krigstekniken

Fred

I början av året disputerade Carina Agnesdotter på avhandlingen "Dikt i rörelse: Ingrid Sjöstrand och poesins retorik i kvinnornas fredsrörelse 1979-1982". 

Så här står det i pressutskicket:

I början av 1980-talet mobiliserade freds- och miljörörelsen stora skaror i kampen mot kärnkraft och kärnvapen. Även kvinnorörelsen slöt upp på bred front, vilket bildandet av organisationen Kvinnokamp för fred är ett exempel på. Författaren Ingrid Sjöstrand (f. 1922) var en av initiativtagarna till organisationen. Under åren som följde skrev hon många dikter som kom att användas som bruksdikter inom de olika rörelser organisationen var en del av. En av de mest spridda och lästa dikterna är ”Elda under din vrede” från 1979:

Elda under din vrede
med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas
inför våra ögon
Elda under din vrede

Dags för nya affischer

Jag vet en kvinna i landsorten som sa nej när hennes sonson ville komma och hälsa på tillsammans med sin utlandsfödda fru. Han avstod då från att besöka sin farmor. Främlingsrädsla fick den här gamla kvinnan att välja bort sin sonson och hans familj. Det är mer än sorgligt. Jag tänker att hon kanske är en av alla dem som röstade på SD i valet.

Det finns fler grupper än rasister som jag har svårt för:
De som slänger snuskuddar.
De som slänger snusburkar.
De som slänger fimpar.
De som slänger cigarettpaket (verkar bli fler och fler).

Det ser gräsligt ut längs gångstigar och runt busshållplatser. Trots att valet med sitt chockerande resultat var för en vecka sedan, hänger valaffischer kvar på sina håll. De borde ersättas av stora affischer med följande budskap:
Ta hand om dina fimpar. Släng cigarettpaketet i papperskorgen. Bär hem dina dosor och prillor.

Tänk på telomererna

Lauren Bacall lever inte längre men flera andra stora stjärnor  är fortfarande vid liv. Som  till exempel Olivia de Havilland (98), Kirk Douglas ( 97), Maureen O´Hara  (93) och Luise Rainer (104). Kanske begåvades de med exceptionella gener, kanske har de  aldrig hänfallit åt ett stillasittande liv. Deras telomerer har hållit sig långa och smidiga.

Det verkar vara telomererna som det hänger på om vi ska leva länge.  Forskarna jämför dem med den där skyddande lilla plastbiten ytterst på skosnöret. Telomerernas uppgift är att skydda kromosomerna från att fransas upp, klumpa ihop sig och bli kortare. Så snart vi börjar tillbringa mycket tid i soffan och favoritfåtöljen, hotas telomererna av en ödesdiger uppfransning som kortar vår livslängd.

I en ny studie som publicerats i British Medical Journal visades att fast människor som motionerade ofta tenderade att vara friskare än andra, så var den viktigaste faktorn för god hälsa i vilken utsträckning som folk rörde på sig. Ju mindre tid som vi sitter ned under dagen, desto längre är våra telomerer och desto större chans att få leva länge.

Läkaren och forskaren Mike Loosemore menar att vi behöver inte ägna oss åt jobbig motion utan man kan nöja sig mindre ansträngande aktiviteter. Huvudsaken är inte fastna i stillasittande. Han hävdar att det är lika effektivt att vara på fötterna tre timmar om dagen, fem dagar i veckan, som att springa tio maraton om året. De tre timmarna kan förlänga livet med två år. Det låter bra.

Det var svampens dag förra söndagen. Jag firar svampens dag alla dagar den här tiden och plockar delikata svampar vid varje skogspromenad. Överst en bild på den jätteröksvamp (1.2 kg) som G fann vid Ekolsunds slott nyss (intill en vit astrakan).

Ta inte bilen, promenera till vallokalen i dag!

Epistlar från tid som flytt

Varför har jag aldrig skrivit dagbok? Tänk så roligt det hade varit att gå tillbaka och läsa om allt som hände en gång. "Genom att skriva dagbok håller vi fast erfarenheter som vi senare tvivlar på har  ägt rum. Det är ett sätt att bekräfta dem och göra dem fattbara." Så skriver Per Wästberg i sin bok Lovord som jag lånade på biblioteket, inte för att läsa hans lovtal till Carola Hansson, Jaques Werup, Kristina Lugn och en rad andra förtjänta författare, utan för att se vad han hade att säga om dagboken och romankonsten.

Virginia Woolf är dagboksgenrens mästare enligt Wästberg, "i dagböckerna sökte hon vara sann, inte underhållande". Och "Tonfallet är så naturligt att man tror sig umgås med någon man känt i hela sitt liv". Utdrag ur hennes dagböcker finns utgivna på svenska under titeln Ögonblick av frihet. Boken kom för några år sedan på Elisabeth Grates förlag och är i min mening väldigt rolig läsning.

Hur får man tillgång till sitt förflutna om man inte varit klok nog att göra anteckningar varje dag? Har man tur,  kan man få tillbaka alla sina brev till en gammal bästis. Jag har fått tillbaka brev tidigare och nyss fick jag de sista packarna brev till Anne-Marie som jag blev bästa vän med när vi båda var 12 år och började läroverket; det var ett 80-tal brev från andra halvan av 50-talet och början på 60-talet.

Ett brev var märkt Express och det läste jag förstås direkt. Det var ett brev från februari 1958 när jag sedan en dryg månad är barnflicka hos arkitekt Nils Tesch och hans fru Kajsa Tesch i Stockholm, två människor som jag direkt tar till mitt hjärta, de är underbara och tar väl hand om lantisen. Vad har jag  inte hunnit med på en månad: dansat på Nalen (mycket roligt och inte alls skumt eller syndigt, försäkrar jag Anne-Marie), varit på operan och sett Figaros bröllop (väldigt bra och rolig också) och sett Jorden runt på 80 dagar (verkligen underhållande) med min f d pojkvän Ola. Mitt ex har dock inte mycket tid med mig eftersom han spelar  saxofon i Little Gerhards orkester som lirar nästan varje kväll.

Jag har fått Alberte och Alberte och friheten av Kajsa, böcker som jag läser med stor behållning (och har läst om ett par gånger sedan dess). Jag har också hälsat på mina släktingar i Vendelsö (och bedårats av min långe, blonde, charmerande kusin Rolf) och haft besök av en väninna från Umeå. Rolf, hans syster och hans föräldrar är alla döda sedan flera decennier tyvärr, men tack vare brevet minns jag dem på nytt.

Nu ska jag läsa alla de andra epistlarna och förlora mig i min ungdoms göranden och låtanden. Tack Anne-Marie för att du sparade alla breven! I dag är söndag. Kanske ska jag också kvista över till  Bergianska trädgården.

Veckan när Gud prokrastinerade

Så här gick det till när Gud skapade världen, enligt en tecknare i The New Yorker (Creation: The true story, Aug 11 & !8, 2014):

Den första dagen skapade Gud ingenting för det fanns ju gott om tid.
Den andra dagen tyckte han på samma sätt. Varför jäkta?
Den tredje dagen skrev han en lista.
Den fjärde dagen kände han inte för att göra något.
Dem femte dagen hände allt möjligt som vi inte vill ha reda på.
Den sjätte dagen skapade Gud alltihop! 
Den sjunde dagen vilade han.

En annan skämtteckning i samma nummer visar tre grottmänniskor runt en eld. En av dem:
-- Jag vet inte vad ni andra säger men jag är ganska trött på paleodieten nu.