Ett misslyckande

Eftersom jag är svag för citronkakor (nästan lika gott som äppelkakor) lagade jag tevekocken Niklas recept på Citrontarte à la Marco Pierre White från förra veckan. Gör inte det!

Jag följde det utskrivna receptet noggrant -- la torra ärter i tarte-skalet som man skulle -- och jag är ingen nybörjare i köket. Ändå blev resultatet ett misslyckande. Degen rann ned till botten på formen istället för att hålla sig uppe vid kanten och jag fick fyllning över. Hur tänkte Niklas den här gången? Kakan, som innehåller bland annat 11 (elva) ägg, 5 dl grädde, 5 citroner och en vaniljstång, kostar en dryg hundralapp att baka.

Detta var första gången jag följde ett teverecept. Nästa gång följer jag ett recept i Vår kokbok. Då står man aldrig där med sju deciliter överbliven fyllning.

En köpfri dag

Den 28 november är det kampanj för Buy Nothing Day i 65 länder. Den dagen uppmanas vi konsumenter att hålla oss borta från alla butiker. Eller, om man inte klarar det, i alla fall inte köpa någonting.

Idén att varje år utlysa en köpfri dag stammar från början av 90-talet. Tanken är att vi ska bli medvetna om att onödiga köp utarmar jorden. Vill vi ha en hållbar värld, måste vi hushålla med resurserna.

Att vara bokberoende

Senaste numret av Vi läser bjuder på en längre intervju med Kristina Lugn. Det är Martina Lowden som har gjort den och frågorna rör poetens läsvanor. Jag visste inte att Kristina Lugn och jag är själsfränder. Hon är längre, rödhårigare och mer begåvad, javisst. Men båda är vi bokberoende. Vi har aldrig lämnat bokslukaråldern.

Kanske är Kristina Lugn svårare drabbad. Jag har aldrig stannat hemma från jobbet för att få veta hur det går i nästa kapitel. Jag blir inte heller som Kristina Lugn arg när böcker inte lever upp till mina förväntningar. Jag bara suckar, lägger ifrån mig boken och tar en ny.

En sak till. Lugn har, precis som jag, snöat in på Bloomsburygruppen. Här trodde jag mig vara landets ledande expert i ämnet. Och så är det istället Kristina Lugn. Hon har läst precis varje bok som skrivits om Virginia Woolf, hennes syskon och vänner. Dit har jag inte hunnit.

Jag ser i tidningen att till våren kommer en översatt bok med titeln Vanessa och Virginia av Susan Sellers. Lugn har redan läst den. Om jag beställer den nu från Amazon och sedan lyckas hålla mig från att öppna den, är julhelgen räddad.

Aldrig att jag äter gris

I 30 år har jag undvikit gris-, nöt- och kycklingkött. Jag kommer inte att äta det i fortsättningen heller. Särskilt inte gris.

En stor sångerska

Det är när jag läser The Daily Telegraph som jag förstår hur känd Elisabeth Söderström var. I tidningen, som har gammaldags storformat, läser jag en dödsruna som är mer än en halvsida stor. Man skriver att Elisabeth Söderström var en av de mest älskade och begåvade sopranerna och en fantastisk skådespelare (superb actress) dessutom.

Elisabeth Söderström uppträdde på Glyndebourne i England i 40 år och imponerade så stort att hon utnämndes till Honorary CBE år 1985. Då hade hon varit svensk hovsångerska sedan 1959. I början, skriver tidningen, var det många som tvivlade på att den här gladlynta sångerskan kunde fylla rollen som operadiva men någon privat divaroll var hon aldrig intresserad av. År 1964, när hon hade uppträtt sex säsonger på Metropolitan Opera i New York, flyttade hon med man och tre barn tillbaka till Sverige. Met-chefen Rudolf Bing påpekade att många operasångerskor skulle sälja sin själ för att få kontrakt med Met och han förlät henne aldrig.

Elisabeth Söderström hade en uppsjö av historier och två av dem återges i tidningen. En gång sjöng hon mansrollen Oktavian mot Birgit Nilsson i Rosenkavaljeren. Under det att hon passionerat omfamnade sin motspelerska på scenen väste Birgit Nilsson ”Du får inte göra mig med barn!”

En annan gång ringde en panikslagen operachef till den svenska sångerskan. Kunde hon komma och sjunga i Bohème, hans Mimi var sjuk? Men det är meningen att hon ska vara sjuk, påpekade Elisabeth Söderström.

Songs from the Swedish badlands

Det var överbokat i går kväll på Brunnsgatan 4 och uppmaningen till publiken ”sitt så nära varandra som möjligt på sofforna utan att det blir pinsamt” åtlyddes. Vi tryckte ihop oss och fick lyssna till en makalös föreställning med Lennart Jähkel, sångare, och Niko Röhlcke och Hannu Kiviaho, musiker. En annan musiker, Benny Andersson, satt i publiken.

Kristina Lugn var också där -- piffigt utstyrd som flygvärdinna -- och gjorde då och då ett inhopp på scenen. Det var hennes makalösa sånger på engelska och svenska (tonsatta av Röhlcke) vi fick lyssna till, sånger på en gång humoristiska och sorgsna. Jag är övertygad om att många av dem kommer att bli klassiker. Önskar att jag hade kunnat ta texterna med mig hem men tröstar mig med att de kommer på cd efter jul.

Kultur måste vi ha för att känna lycka och välbefinnande. Detta var kultur på hög nivå. Man är glad när man går hem från Brunnsgatan 4. Glad för att det finns så begåvade musiker. Glad för att Lennart Jähkel sjunger så bra. Glad för att Kristina Lugn finns.

Med utvidgade sinnen

Birgitta Tollan har startat en serie radioprogram under rubriken Med utvidgade sinnen. Det handlar om genialitet och psykisk sjukdom. I det första högintressanta programmet fick lyssnarna möta några musiker med bipolär sjukdom, till exempel Nina Simone (1933-2003) och Robert Schumann (1810-1856), se bilden. I det depressiva stadiet orkar ingen vare sig spela eller skriva musik. Men i det maniska stadiet går man igång och kan arbeta hårt. Den musik som skrivs då, kan färgas av det maniska tillståndet vilket illustrerades i programmet.

Är genialitet besläktat med psykisk sjukdom som det alltid har påståtts? Ja, svarade Fredrik Ullén, pianist och forskare på Karolinska Institutet, mycket tyder på det. Jag tänker lyssna på alla de resterande fyra programmen.

Döda vita män

Har just avslutat boken Döda vita män av Johan Hakelius. Här ges korta underhållande biografier över tretton engelska nittonhundratalsmän: adelsmän, miljardärer, skådespelare, författare och politiker, den ena mer excentrisk än den andre. Alla har gått i de bästa av skolor. I kärva situationer stämmer man gärna upp the Eton Boating Song.

Många har jag stött på förut, andra är nya namn (som till exempel James Lees-Milne och Jeffrey Bernard). Då och då får läsaren skymta deras kvinnor, till exempel Laura Waugh, Evelyn Waughs andra hustru, vars främsta intresse påstås ha varit kor.

Boken rekommenderas alla med stark anglomani. Men jag saknar fotografier. Hade gärna velat se George Orwells ansikte med den smala välansade mustaschen eller Stephen Tennant som beskrivs som överjordiskt vacker. Hade det varit så fel att ta med bilder på de döda vita männen?

Överdåd på Waldemarsudde

Besökte Waldemarsudde i går och vill gärna rekommendera ett besök. Där pågår just nu tre utställningar: en utställning av fantastiska textila smycken, en utställning av finsk konst (bland annat fem porträtt av Helen Scherfbjeck, se ett litet bildspel på www.waldemarsudde.se) och en utställning av Carl Wilhelmsons konst.

När vi människor ser en bild av ett leende eller skrattande ansikte åker våra mungipor automatiskt upp lite. Vi kan vara omedvetna om det men vi smittas av det glada uttrycket. Och när vi ser ett sorgset ansikte blir vi också påverkade, åt det andra hållet. Därför, om du har det minsta anlag för att bli lätt deprimerad, gå inte ensam för att titta på Wilhelmsons tavlor. De drygt 80 verken som fyller fem salar visar nämligen ledsna, sorgsna, bekymrade, oroade, allvarliga människor. Inte ens unga flickor på väg till lördagsdans speglar någon glad förväntan. Det är bara på porträttet av Carl Eldh som man kan spåra en liten antydan till leende. Wilhelmson var en stor konstnär men han kan inte ha varit en gladlynt människa.

Om du har blivit nedstämd av Wilhelmsons tavlor, gå då att beundra blomprakten på Waldemarsudde för att bli glad igen. Där finns ett överdåd just nu att njuta av för alla blomälskare. Det stora fönstret i prinsens matsal är fyllt till brädden av blommande amaryllis i vitt, rosavitt och rött. I ett annat fönster prunkar en hoper av de största vita brudorkideer som någon har skådat.

Karin Mamma Andersson besökte också Waldemarsudde i går. Planeras det kanske en utställning med henne? Nej, det finns inga tankar på det. Till våren kommer Waldemarsudde att visa Ivar Arosenius och Per Hasselberg. Under sommaren får vi se illustrationer från rara medicinska verk i Hagströmerbiblioteket på Karolinska Institutet under rubriken ”Bilden i läkarkonsten” och till hösten slår man på stort med Anders Zorn och Roland Svensson.

Glad nyhet

Underbart roligt att regeringen utnämnt en ny kvinnlig, kompetent EU-ambassadör.

Bokfynd

Malmö fick uppmärksamhet tidigare i år när man hade bestämt sig för att destruera flera ton böcker. Ingen kan väl bli annat än ledsen när man hör om sådant. Samtidigt kan inte biblioteken hysa hur mycket böcker som helst och vi vill ju att det ska finnas plats till ny litteratur.

Hoppas att malmöborna gavs möjlighet att fynda bland verken innan de gick till bokbål. I lördags sålde man utgallrade böcker på Vallentuna bibliotek. Jag fyndade Sigurd Wallins stora illustrerade bok om Grönsö slott från 1952, det ska bli roligt att sitta en kväll och titta i den. Två tjocka, ganska nyutkomna böcker om svenska medeltida ballader fick också följa med hem, dem ska en sång- och musikintresserad ung släkting få. Dessutom köpte jag för fem kronor Tradition och originalitet hos Gunnar Ekelöf av Anders Mortensen från 2000. Förhoppningen är att den ska ge mig en nyckel till Ekelöfs dikter.

Bokfestival i Vallentuna

Jag såg fram emot att få medverka i bokfestivalen i Vallentuna i lördags och jag blev inte besviken. Biblioteket var fyllt av unga och gamla människor. ”Det här är det roligaste vi har på hela året”, sa en entusiastisk bibliotekarie. Årets festival var den tjugonde i ordningen. Alla bibliotek borde ha en bokfestival en gång om året.

Jag träffade flera trevliga människor. Bland annat en själsfrände som är psykolog och äppelvän. Han och jag hade förstås mycket att tala om. Vi enades om att Maglemer är en underbar sort att njuta just nu. Han och hans fru gör underbar must av på Maglemer. Det ska jag prova när mitt lilla träd börjar bära mer. Hoppas att min nya bekant går med i Pomologiska Sällskapet så att vi kan fortsätta prata äpplen, eller ta upp psykologiska spörsmål, vid tillfälle.

Jag träffade också en man som arbetade på Kungliga Biblioteket. Han berättade att jag hade varit hans allra första besökare när han började på KB. Jag hade då arbetat med en bok om äpplen (måste ha varit Äppelboken som kom 1986). Tänk att en gång ha fått vara den första. Vidare träffade jag litteraturvetaren Britt Dahlström som visade sig bo i Vallentuna. Jag är ledsen att jag inte kände igen dig direkt, Britt. Så är det att vara prosopagnostiker.

Välkommen till Vallentuna!

I morgon lördag 14 november är det bokfestival på Vallentuna bibliotek. Det blir kul program hela dagen: Dockteater, rymdverkstad, musik, visor och ramsor, föredrag och mycket mer.

Jag medverkar kl 14 med ett föredrag under rubriken ”Tankar om glädje och vardagslycka”. Det kommer också gå bra att köpa ett signerat ex av min nya bok. Välkomna!

För finsmakare

På den stora sjötomten bakom den breda stenmuren står träd som tappat nästan alla blad. Under träden ligger runda mattor i gulgrönt och olika nyanser av rött. Jag går in på tomten och ser att de röda mattorna utgörs av Maglemer, Cox Pomona och Wealthy.

Den gulgröna mattan består av Rossvik, ett av mina älsklingsäpplen. Jag plockar med mig några fallfrukter, sätter mig bekvämt när jag kommer hem och njuter klyfta för klyfta. Rossvik har en formidabel smak. Påminner om muskatdruvor.

Nästa gång jag går förbi har ett halvdussin änder hittat fram till läckerheterna.

Moderna tider

Ringde C. Hon och jag brukar byta skämt. C fick mig att skratta åt det här:
--- Det är konstigt nu för tiden. Man ska tvätta händerna i sprit. Och dricka vatten.

Ståupp är svårt

Sigtunastiftelsen i Sigtuna har bjudit på en serie livsstilsprogram under hösten. I måndags var det Lisa Lundin som berättade ståuppkomikens historia och hur man blir komiker. Alla kan bli komiker. Det gäller bara att öva, öva, öva. Det finns klubbar där komiker uppträder gång efter gång utan betalning för att de vill testa sina skämt och träna på att uppträda inför publik. Adresser till klubbar med gratis ståupp hittar man på komikaze.se

Alla Lisas skämt gick inte hem den här kvällen. Men så var vi ju, som hon sa, en nykter publik. ”Jag har tio barn. Är det sant? Nej, jag har två men de är schizofrena.” Ingen tyckte att det var roligt. De flesta av oss känner någon som har ett schizofrent barn eller släkting. Dessutom är det en gammal felaktig föreställning att schizofrena upplever sig ha flera personligheter.

Meta och må bättre

Anna Waxin på Sveaskog säger i tidningen att sportfiske borde klassas som en avdragsgill friskvårdsförmån. Sveaskog är Sveriges största upplåtare av fiskevatten och har stor erfarenhet av att hur nyttigt det är att människan att fiska, menar Anna Waxin som hoppas att skatteverket ska låta tala med sig.

Klart att det är nyttigt att sitta på en brygga och meta. Kroppen får friskt syre till alla celler. Själen får tid för kontemplation. Stresskänslan lägger sig och vi får ro att njuta lite, kanske tänka tillbaka på en lycklig stund.

Man kan promenera till ett fiskevatten och titta på ett flöte en kväll. Eller gå i skogen. Eller ta en lång cykeltur med en vän. Huvudsaken är att man kommer ut i friska luften, rör på sig och får ett roligt avbrott i vardagen. Det är friskvård som gör oss lite lyckligare.

Turandot på Gröna Ladan

I lördags var jag på Metropolitan Opera. När den via satellit kom till Gröna Ladan i lilla Sigtuna. Den här biografen bjuder sköna breda röda sammetsfåtöljer och jag är viss om att operabesökarna i New York inte kan sitta bekvämare.

Det var Gröna Ladans tredje Met-föreställning och jag hade nåtts av oroande rapporter om att operapubliken i Sigtuna går in för att klä upp sig. Det hade förekommit långa klänningar. Och tiaror! Har trovärdiga människor berättat för mig. Jag klädde mig i chanelfärger: svart byxdräkt, vit jumper. Fick duga. Till min lättnad såg jag inga tiaror så det var kanske en skröna ändå.

Kvällens opera var Turandot av Puccini. Handlingen tilldrar sig i Kina och kan summeras så här: Calaf blir besatt av den iskalla, manshatande prinsessan Turandot. Han måste, som alla friare före honom, gissa Turandots tre gåtor och kommer, som tjogtals friare före honom, att halshuggas om han svarar fel. Den vetskapen -- och varningarna från ministrarna Ping, Pong och Pang -- dämpar inte hans besatthet.

Calaf är själv en grym människa. Han begär av den vackra tjänarinnan Liu, som älskar honom, att hon ska följa hans avsatte gamle far i hans eländiga exil medan han själv riskerar sitt liv för Turandot. När Calaf gissat rätt på gåtorna vägrar Turandot att ha med honom att göra. Fast det ordnar sig. Han behöver bara kyssa henne, så väcks kärleken. Liu tar livet av sig.

Fantastiska sångröster, underbar scenografi, otroligt tjusiga kinesiska sidendräkter. En lycka att ha fått vara med om den här föreställningen. Det är friskvård för själen att unna sig något utöver det vanliga ibland.

Apelsiner och bananer

Apelsinernas tid är utmätt. Kanske överlever de som råvara till juice men att skala och äta dem som färsk frukt är inte längre populärt.

Det var Jessica Gedin som i radioprogrammet Spanarna i går berättade om den pågående trenden att hellre välja en lättskalad banan än en apelsin som mellanmål. Hon hade läst i The Times att det gått så långt att 7 procent av engelska barn inte längre vet hur man skalar apelsin. Jag sökte upp källan på nätet.

The Times skriver att engelska föräldrar är för stressade för att skala apelsiner åt sina barn och inte har tid att lära barnen att själva skala frukten. Ja, jag har själv närstående som inte äter apelsiner för att de är tidskrävande att skala. Därtill blir man kladdig om händerna, saften sprutar i ögonen och den stänker ner skrivbordet.

Hur lång tid tar det att skala apelsiner och bananer? Jag skaffade frukt och testade. Man har väl arbetat som undersökande journalist en gång i tiden.
Skala en banan: 10 sekunder
Skala en clementin: 16 sekunder
Skala en apelsin: 110 sekunder

Tidningen föreslår olika sätt att befria apelsinen från sitt skal som jag återger en smula förkortade:
Hur man skalar en apelsin på ett snabbt men ändå pretentiöst sätt
1. Rulla apelsinen på bordet, det gör den lättare att skala.
2. Gör ett snitt på sidan av apelsinen med en vass kniv. Skär i skalet, låt bli att skära ned till köttet.
3. Stick in en matsked mellan skalet och köttet och lossa skalet (jag brukar klara den här operationen med hjälp av tummen, det är enklare men inte lika stilfullt förstås).
4. Riv av skalet i stora bitar.

Hur man skalar en apelsin på traditionellt sätt
1. Som ovan.
2. Skär skalet (bara skalet!) från ena änden till den andra i fyra sektioner. Riv av skalet.
Journalisten på The Times tillägger att om du gärna vill visa att du fått god uppfostran, skär av en liten bit i båda ändarna innan du skär skalet i sektioner.

När jag hade kommit så långt i tidningens apelsinskalarmanual slog det mig att jag inte vet vad man kallar apelsinens båda ändar. Den ena änden kan vi kalla skaftänden. Men vet någon vad man kallar den på motsatta sidan? I The Times talar man om the nipple och the navel.

Lyckan och livspusslet

Anna Laestadius Larsson skriver i sin krönika i Svenska Dagbladet i dag att hon har löst sitt livspussel. Hon gifte sig nämligen med rätt man. En jämställd man som sköter sin del av hushållsarbetet, gör inspirerade långkok och har middagen klar när makan och dottern kommer hem från träningen.

Tänk om alla svenska män, precis som som Annas man, kunde förstå vad de har att vinna med att börja städa huset och laga mat. De får en lyckligare kvinna att leva med, de blir mer älskade och de får självklart mer härligt sex.

Anna slutar krönikan med att citera sin man: Om folk bara struntade i att vara så förbannat lyckade kanske de skulle ha tid över att bli lyckliga.

Äpplen för äppelallergiker

Efter att ha lyssnat med många äppelallergiker som under åren talat om för mig vilka frukter de vågar äta har jag kommit fram till den här listan med äppelsorter för allergiker:

Belle de Boskoop, Charlamovsky, Cox Pomona, Filippa, Gravensteiner, Hampus, Ingrid Marie, Lobo, Maglemer, Melon, Spartan, Stenbock, Stenkyrke, Särsö, Transparente Blanche och Wealthy.

Jag har tidigare berättat om Helenas erfarenheter att hon som allergiker inte kan äta mogna sommaräpplen. Stenbock och Transparente Blanche på listan ovan är sommaräpplen, ändå kan många äppelallergiker njuta dem. Detta är nämligen blonda äpplen. Av någon anledning tål många allergiker blonda äpplen bättre än rödskaliga. Jag har inte hittat någon förklaring till det.

Av importäpplen kan allergikern pröva Gloster, Mutsu och Pink Lady. Skala för säkerhets skull äpplet första gången du prövar en sort!

Allergisk mot äpplen

Många människor är till sin stora sorg allergiska för äpplen. Till exempel Helena som skrivit till mig. Hon kan äta omogna, kartiga tidiga äpplen men tål inte mogna sommaräpplen. Är äpplet dessutom mjöligt är det helt hopplöst.

Kanske har du det som Helena. Men pröva då ett äpple som Ingrid Marie och Cox Orange. Vinteräpplen tål nämligen Helena mycket bra, hon kan till och med äta dem med skalet kvar.

Den italienske kommissarien

I Italien finns ingen jämställdhet alls. Om man ska tro Donna Leon som skriver underhållande kriminalromaner med kommissarie Brunetti som huvudperson. Han är gift med Paola som arbetar som universitetslärare och de har två halvstora barn. Just nu läser jag Natt i Venedig. Jag är helt viss om att maffian är inblandad i det aktuella brottet, det är den alltid i Leons böcker.

Brunetti löser brott på jobbet men gör inget alls hemmavid. Han handlar inte, lagar inte mat, diskar inte, städar inte. Han kan slå upp ett glas vin då och då till sig själv och hustrun. Paola har ett krävande jobb, sköter allt hushållsarbete och det är hon som uppfostrar barnen. Att hon finner sig?

Många italienskor skulle säkert vilja byta med de svenska kvinnorna. Vi har ändå baxat jämställdheten ett stycke framåt.

Alla vill bli svenskor

Vad vill amerikanska kvinnor? De vill bli svenskor. Sverige är bästa landet i världen att bo i för en kvinna. Det har Michael Silverstein på Boston Consulting Group slagit fast, ser jag i The New Yorker (26 oktober). Han har gjort en enkätundersökning bland 12 000 kvinnor runtom i världen och samlat resultaten i en bok skriven tillsammans med Kate Sayre: Women want More, How to Capture Your Share of the World´s Largest, Fastest Growing Market.

I Sverige lever män och kvinnor jämställt. Medan nära 40 procent av amerikanska män inte gör något hushållsarbete alls, säger Michael Silverstein. Han har nyss skickat ett brev till Michelle Obama och föreslagit att hon ska tipsa presidenten om att införa en rad reformer efter svensk modell: säkrare förlossningar, fler och bättre daghem och utbyggd föräldraersättning.

Silverstein har varit här och träffat de svenskor som svarade på hans enkät: ”Deras liv är idylliskt! De bor i ett hus under veckan och har ett annat hus på landet dit de åker varje veckoslut och där de vistas hela juli månad. Deras män jagar och kommer hem med middagen. Amerikanska kvinnor har ingen som jagar åt dem.”

Hade Silverstein stannat i Sverige lite längre skulle han ha noterat att det är si och så med jämställdheten. Flickor lyckas bättre i skolan än pojkar. Ändå tjänar män mer än kvinnor. Män har fler chefsjobb och styrelseposter än kvinnor. Fortfarande tar kvinnor mer ansvar än män för hem och familj. Jag känner bara en kvinna som lever med en jägare. Men visst har vi svenska kvinnor det mycket bra jämfört med systrar ute i världen.