Tack!

Låg, senblommande luktärt som fortfarande lyser och doftar.

Efter att ha fått besvär med nacken ser jag tyvärr ingen annan råd än att skära ned på mina timmar framför datorn. Det känns trist, men jag måste blogga mindre. Om jag gör fler inlägg, blir det med långa mellanrum.

Tack till alla som läst min blogg under åren! Texterna kommer att ligga kvar. Allt gott till alla!

Martha Gellhorn får blå skylt

Martha Gellhorn var känd för två saker:1) hon hade varit gift med Ernest Hemingway (1940-1945), 2) som berömd, framgångsrik, kvinnlig krigskorrespondent var hon en pionjär.

Martha Gellhorn var född 1908 i St Lois, USA, men flyttade till London 1970 där hon köpte sig en bostadsrätt med adress 72 Cadogan Square (nära Sloan Square). På hennes hus satte man tidigare den här månaden upp den blå skylt som alla byggnader i London som hyst riktigt kända människor har fått alltsedan 1866. (Martha Gellhorns skylt är nummer 948 i ordningen).

När Martha Gellhorn var 89 år gammal och svårt sjuk i cancer svalde hon en tablett med cyanid. Som minne av henne delas varje år ut the Martha Gellhorn Prize: det går till en undersökande journalist som avslöjar vad Martha Gellhorn själv kallade official drivel. 

Från trädgården

Äpplen blir det inte många av i år. Alla är inte ledsna för det. Min bekant säger: "Det är roligt när vi får äpplen. Men år utan äpplen känns vilsamma".

Liten inflyttad harpalt som älskar fliknäva

Det har flyttat in en liten harpalt i trädgården. Jag smyger som en siouxindian i trappan som leder upp till den övre delen av tomten och där, på den daggiga gräsmattan mellan äppelträden, sitter haren som en grå liten boll. Funderar på dagens aktiviteter kanske. I går gjorde den en utflykt till grannen på andra sidan gatan. När solen skiner bakifrån på haren, lyser de långa öronen i orange.

Morot, har jag hört, är mums för harar. Jag kan berätta att det går lika bra med fliknäva. Vi hade ett litet bestånd i backen och det är nästan bortbetat. Haren är söt att se på, men den får gärna flytta vidare snart. Fliknävor kan vi offra, men vi vill helst ha våra äppelträd intakta hela vintern.

Edward Lear alltid aktuell

Stora genier blir aldrig bortglömda. De fortsätter att intressera oss och vi vill veta allt om dem. Min favoritnonsenspoet Edward Lear till exempel. Den 7 september skrev Magnus Hedlund i Svenska Dagbladet om Edward Lear och det faktum att det kommit ut nya böcker om den store skämtaren, tonsättaren och landskapsmålaren.



Magnus Hedlund nämnde Jenny Uglows Mr Lear: A life of art and nonsense som kom för några år
 sedan (och fick blandad kritik i den brittiska pressen). Han tar också upp biografin Inventing Edward Lear författad av Sara Lodge och utgiven av Harvard University Press. Magnus Hedlund tipsade om att Sara Lodge har låtit en pianist och två sångare spela in flera av Lears tonsättningar som vi kan lyssna på: edwardlearsmusic.com 

En tredje bok, som Magnus Hedlund inte nämner, är Edward Lear av James Williams nyss utgiven av Liverpool University Press. Dessutom, för tre år sedan, kom Edward Lear and the play of poetry sammanställd av samme James Williams och Matthew Bevis. Som det Lear-fan jag är, vill jag ha allihop, men det blir nog Sara Lodges bok som jag köper på nätet.

Från trädgården

För många år sedan planterade vi ett duvträd, även kallat näsduksträd. Trädet är pampigt och sprider en god skogsdoft. Välgörande för själen. Vi har väntat och väntat på att få se stora vita blad och i början på sommaren hände det äntligen. Efter tio år!

































Jag trodde att de vita näsdukarna skulle fladdra i trädet hela sommaren men de föll ganska snart bort. Nu har det istället bildats små gröna frukter med en liten kula högst upp.
 

Mord i Sigtuna

Sällskapet Deckarvännerna från Stockholm anlände till Sigtuna häromdagen i en abonnerad, gammal, orange buss. De togs emot av Sigtunas deckarintresserade kyrkoherde Jakob Tronêt som erinrade om att många präster är roade av spänningslitteratur: hos en präst hittar man ofta en psalmbok och en deckare på nattygsbordet.

Här står författarna Jonas Kilhman (röda shorts), Ralph Stenbäcker (vita byxor) och Crister Mattsson  (keps) som i sina böcker tagit livet av folk lite överallt i Sigtuna. Bland annat har St. Pers ruin som syns i bakgrunden (under renovering) varit  mordplats för två av männen.

Jakob fick mig att tänka på Tor Irstam som på 1940-talet donerade en stor samling detektivromaner till Matteus församlingsbibliotek i Stockholm. Ett bibliotek med atmosfär, grundat på 1860-talet. Värt ett besök!

Har någon i prästerskapet skrivit en deckare? Det känner jag inte till, men vem vet.

Arvet efter Q

Vilken tur att jag inte hade lagt undan min baddräkt, min ljusgröna badklänning (istället för badrock) och mina plasttofflor (skyddar mot stenig sjöbotten). Ljuvligt att få en vecka till med badväder.

Amiralerna har hittat vår kompost. Tre, fyra, ibland fem fjärilar  – med vingar i bruntvittorange - festar samtidigt på jäsande fallfrukt. Sländorna svävar snabbt förbi dem. Sländor är eteriska varelser, inte bryr sådana sig om äpplen. Allt de behöver är att dricka från daggdroppar på rosenblad.

Jag läser Q´s legacy av Helene Hanff. Titeln kan översätts till Arvet efter Q. Alla vi som läst och älskat författarens bok 84 Charing Cross Road – Helenes mångåriga brevväxling med ett antikvariat i London, en kultbok som blivit tv-serie, teaterpjäs och film – har enorm glädje av den här boken som kom 1985. Helene Hanff kan inte hitta på. Hon berättar om det som verkligen har hänt. Vi får läsa om hennes strävsamma liv  i New York (minimal bostad, alltid minimalt med pengar) och hennes resor till England. Allt skildrat med stor humor.

Q i bokens titel står för Sir Arthur Quiller–Couch, professor vid universitetet i Cambridge. Arvet efter honom, det som fick Helene Hanff att utnämna honom till sin guru, hittar man i hans bok On the Art of Writing som kom 1916 (samma år föddes Helene Hanff). Professorerna vid Cambridge bodde förr under terminerna i små lägenheter på campus vilket betydde att deras familjer fick lov att bo någon annanstans. Helene besöker Q´s lilla bostad och får veta att mannen inte bara var en begåvad litteraturprofessor och stor skribent, han var också extremt modeintresserad och bytte kläder tre gånger om dagen.

Känns kanske namnet Sir Arthur Quiller–Couch igen? Virginia Woolf refererar till honom i sin bok A Room of One´s Own. Där skriver hon om hur viktigt det är för en kvinna som vill skriva böcker att hon är ekonomiskt oberoende (och har ett eget rum med dörr som går att låsa). Tycker läsarna att hon betonar vikten av pengar alltför starkt så kan de ta del av vad Sir Arthur Quiller–Couch säger i sin bok. Han pekar på att de framgångsrika författarna – som Browning och Ruskin – var välbeställda. Q skriver så här: a poor child in England has little more hope than had the son of an Athenian slave to be emancipated into that intellectual freedom of which great writings are born. 

Men Dickens då? Q borde ha nämnt honom som det lysande undantaget: Dickens hade en fattig, eländig barndom men blev ändå en världsberömd, framgångsrik författare.

Plågad av musik

I går hördes musik hela dagen. Från omkring lunchtid pumpade någon okänd villaägare på en närliggande gata ut hög rockmusik över nejden. Det gick inte att vara i trädgården, inte att sitta på verandan, inte att ha öppet fönster. Också med stängt fönster hördes alla beat in i huset. Den vackra sensommardagen blev inte vad den kunde ha blivit. Först klockan nio på kvällen upphörde ljudterrorn. Då måste någon desperat närboende ha fått alldeles nog och sagt till på skarpen. 

Hur vuxna, alldeles säkert välutbildade människor kan välja att utsätta sina grannar timme efter timme för dånande death metal är mer än jag förstår. Ockupation av det gemensamma luftrummet? Absolut. Egenmäktigt förfarande? Helt klart. Föräldrar som missat att lära ut något om hänsyn? Så måste det vara. 

Mitt förslag: det ska krävas tillstånd från kommunens miljöenhet för att ordna trädgårdsfester med högtalarförstärkt musik i högsta decibelklass. Varje ansökan om tillstånd ska besvaras med nej. Såvitt inte festen äger rum på en enslig plats mitt i skogen. Synd om alla djuren i skogen, men de flyttar väl på sig. 

Hem till Umeå

Många av oss kommer någonstans ifrån. Vi bor inte kvar där vi föddes. Jag bor i Sigtuna men kommer från Umeå dit jag återvänder varje sommar.  

Såg många buskar av den här tjusiga sorten i parken nedanför rådhuset; har inget namn på den.

Umeå är staden med björkkantade gator, vackra kommunala planteringar och tjusiga gamla trähus uppförda efter  stadsbranden 1888.

Det vackra trähuset på Storgatan har hörn i fransk lustslottsstil, läser jag på en skylt. 

Umeå har också ett blomstrande kulturliv. Här finns kulturhuset Väven som inrymmer bibliotek, biograf och kvinnohistoriskt museum.

Det höga huset är kulturhuset Väven (de översta våningarna är hotell). Framför Väven ligger Stora Hotellet uppfört 1895

Här i Umeå finns bokcaféet Pilgatan som många menar är Sveriges bästa bokhandel. Där var jag i tisdags och kunde se att caféet har ett gediget program för hösten med besök av en rad kända författare. Nu på onsdag ska man fira att författaren Kurt Salomonson fyller 90 år. Författarna Gunnar Balgård och Anita Salomonsson (Kurts syster och ja, syskonen stavar sina namn på olika sätt, en med två s och en med tre s) ska medverka vid firandet.

Woolf-översättaren Margareta Backgård utanför Bokcafét Pilgatan

På Bokcaféet hade jag turen att stöta på Margareta Backgård som fått stort beröm för sina nyöversättningar av tre av Virginia Woolfs romaner; den senaste är Mot fyren.

Joyce Carol Oates augusti 1977

Ur  Joyce Carol Oates dagbok 23 augusti 1977:
Mamma och pappa hälsar på den här veckan. I går var det fantastiskt väder: vi satt ute en stund  först i trädgården, sedan nere vid stranden; tog en lång promenad för att äta middag i Windsor; följde strandlinjen och beundrade Detroits skyline. Windsor måste var en av Nordamerikas vackraste städer i sin storlek. Men ser staden med besökarnas ögon. Naturligtvis klagar alla här, det är så man gör, det är vedertaget bruk att klaga; mer än andra  tycker "intellektuella"om att klaga, från början till slut visa sitt missnöje med allt. Men trots det. Jämfört med  det dyra New York City som är fullt av sopor och med det hårda, trista och farliga Detroit med dess skrattretande kontraster mellan Rika & Fattiga....

Placido Domingo anklagad för sextrakasserier

"Operasångare anklagad för sextrakasserier" står det i morgontidningen. Jag lyssnar på en fransk nyhetsutsändning och får veta vem det rör sig om: Placido Domingo. Nio kvinnor i operavärlden  anklagar den berömda operastjärnan för sexuella trakasserier som ska ha pågått i flera decennier.

Placido Domingo var den första mottagaren av Birgit Nilssons stora stipendium. Det var hennes egen önskan. Hon kan knappast ha vetat något om stjärnans beteende mot yngre, attraktiva kvinnor.

Fornasetti på Artipelag

Underbart att Artipelag går i land med att visa så ambitiösa utställningar varje år. I sommar är det Piero Fornasetti, multikonstnären, som står i fokus. Han var en italienare som målade tavlor, skulpterade, gjorde möbler, tryckte på porslin med mera.

Det här är Fornasettis fjärilsförsäljerska,  La venditrice di farfalle, tempera på panel. En underbar tavla målad 1938. Någon fjärilsförsäljerska har förstås aldrig funnits men Fornasetti får oss att tro på henne.

Jag har allt en människa behöver men jag vill ha mer. Jag vill ha ett skrivbord av Fornasetti. Är det inte fint? Jag inser förstås att om det funnes att köpa så skulle det kosta en miljon. I Artipelags butik kostar en mugg med Fornasettimotiv 1150 kr och för en sjal får man punga ut med  6 700 kr.

Mest känd är Piero Fornasetti för sina bilder av operasångerskan Lina Cavaliere, skönheten vars porträtt han har använt på tallrikar, kuddar  m m. Dock tog han sig friheter. I ett stort rum på Artipelag syns hundratals tallrikar med variationer på hennes porträtt.

Till Artipelag kan man åka gratisbuss från Vasagatan 24. Att åka hem med direktbuss kostar 50 kr.
Det går att åka kommunalt men det tar en halv dag.

Brev från alkemisten

I augusti 1898 är det viktigare för August Strindberg att försöka göra guld än att skapa litteratur.  Här skriver han till vännen David Hector:

Lund 10 augusti 1898

Broder,

Såsom anslutning till vårt samtal i går afton sänder jag dessa prof på mitt "guld" framstäldt enligt medföljande uppsats.

Nu blir den enda frågan: fins här spår af guld?

Att jern och koppr finnas der, det veta vi;  men i hvilken form de finnas kan ju äfven ha sitt intresse.
Analysens gång skulle jag vilja tänka mig så: de gula flagorna upptagas af Quicksilfver i lindrig värme. Obs! Qvicksilfret bör vara natriumhaltigt! Amalgamer lösas i kungsvatten och guldet fälles med oxalsyra i värme.

Alltså detta som inledning; när jag fått prof efter nya utveckaade metoder ska jag sända  dem!

I hopp om snart återseende

Vänskapsfullt
August Srindberg

100 år, 200 år

Det är 200 år sedan författaren Herman Melville föddes i New York. Hans mest berömda bok är Moby-Dick. Jag har inte läst den men ska kanske göra det, boken har ändå kallats den stora amerikanska romanen.

Det är 100 år sedan Iris Murdoch föddes i England. En författare som inte längre är mycket utlånad på biblioteken. För längesedan läste jag en bok med titeln Sandslottet men har totalt glömt vad den handlade om.

För bara ett par år sedan läste jag Iris, en sorgesång av Iris Murdochs make John Bayley. Översättning av Rose-Marie Nielsen. Jag försöker göra mig av med verk som jag inte tänker läsa om, men den här boken blev kvar i hyllan. Det kan inte ha varit lätt att leva med Iris Murdoch men Bayleys bok uttrycker mycket kärlek.

Det är 100 år sedan Marcel Proust tilldelade Goncourtpriset, Frankrikes finaste litterära pris. Det blev diskussion. Priset, som hade delats ut sedan 1903, skulle gå till en ung författare som visade nyskapande begåvning, så var det stipulerat. Proust var hela 48 år och dessutom hade han en egen förmögenhet, han behövde inte pengarna på samma sätt som ett ungt strävande författarlöfte.

Alla kritiker gillade inte heller hans skrivsätt. Ferdinand Vandérem kallade romanen Le Côté de Guermantes för éléphantiforme i La Revue de Paris. På det svarade Proust med att kalla hans recension för tombereau d´extréments, en skithög. 

Monk´s House, Rodmell

Det är 100 år sedan Virginia och Leonard Woolf köpte sitt landställe Monk´s House i byn Rodmell, East Sussex. Då var det ett ganska litet och obekvämt hus utan elektricitet, utan wc, utan indraget vatten. I takt med att makarna Woolf blev mer välbeställda – hennes böcker sålde bra och förlaget, som var hans ansvar, gick med vinst – kunde de renovera, modernisera och bygga ut sitt hus.

Vardagsrummet i Monk´s House

I dag är Monk´s House öppet för besökare som möter ett välskött hus som är dekorerat i Bloomsbury-stil och omgivet av en stor vacker trädgård. Leonard Woolf hade en fast anställd trädgårdsmästare som, tyckte LW, var envis och svår att ha att göra med. Precis samma åsikt hade trädgårdsmästaren om sin arbetsgivare.

Svenskt kött vill sälja mer

Influerare har alltid funnits men förr kallades de inflytelserika människor. Jag minns att Magdalena Ribbing, som inte bara var en högt värderad etikettexpert – vi är många som saknar henne – utan också kunnig på smycken, för flera år sedan kom med en bok som hette "Ringar". Boken handlade verkligen om ringar. Framförallt handlade den om juvelerarfirman Bolins ringar. På drygt 20-talet sidor sågs helsidesbilder eller mindre bilder på ringar från Bolins. Ett helt uppslag var vikt för en bild tagen i Bolins ateljé. Om jag minns rätt fanns där ett efterord skrivet av juvelerare Bolin själv.
Läsaren kunde inte undgå att få intrycket att han betalat den inflytelserika Magdalena Ribbing att skriva en bok för företagets räkning.

Det kallas influencer marketing och återfinns i dag på Instagram och Youtube. Marknadsföring med hjälp av influerare växer snabbt i vårt så kallade rekommendationssamhälle (konsumenten köper vad en känd person har tipsat om).  I år väntas influerarna dra in cirka 950 miljoner kronor i reklamintäkter enligt Institutet för reklam och mediastatistik. En av dem är Bianca Ingrosso som är med och säljer in klädfirman Gina Tricots sommarkampanj. 

Nu har företaget Svenskt kött uppdragit åt influerare i sociala medier att skriva om fläskkött som ett led i en kampanj riktad mot unga konsumenter.

När barnet har smulor runt munnen men påstår att det inte har tagit någon kaka från fatet, ler vi vuxna. Vi vet att barn genomgår ett stadium där de har svårt att alltid tala sanning. När företaget Svenskt kött ska använda 27 miljoner av EU-medel – d v s skattepengar – till en kampanj för fläskkött påstår projektledaren Anders Dalenius att syftet med projektet Gilla gris, som har konsumenter mellan 18 och 29 år som målgrupp, inte alls är att få människor att äta mer kött.
-Vi vill inte öka konsumtionen utan öka kunskapen, säger han i Svenska Dagbladet (24 juli 2019).

Läsarna ler åt det uttalandet. Som om Svenskt kött bara vill lära ungdomar att skilja på fläskkotlett  och karré. Men naturligtvis kan företaget inte säga som det är. Inte när minsta barn vet att vi måste göra något för klimatet och bland annat skära ned på fläsk, nöt och kyckling.

Goethe på dans

Ur Goethes dagbok från den italienska resan; han är nu 38 år och känner sig ännu äldre:

30 juli 1787 stannade jag hela dagen hemma och var flitig. "Egmont" närmar sig slutet, fjärde akten är så gott som färdig. Så snart jag får en avskrift, skall jag skicka den med kurirpost. Vilken glädje kommer det inte att vara för mig, om jag får höra att ni ger detta verk en smula beröm. Jag känner mig riktigt ung igen, då jag skriver det här stycket. Måtte det också på läsaren göra ett intryck av friskhet.

På kvällen hölls en liten bal i trädgården bakom huset, också vi blev bjudna till den. Trots att årstiden inte just lämpar sig för dans, så hade man ändå riktigt roligt. De små italienska sötnosarna har sina egenheter, för tio år sedan hade några kunnat gå an, nu har den ådran torkat in, och den lilla festligheten intresserade mig knappast så mycket att jag skulle ha hållit ut till slutet.

Månskensnätterna är otroligt vackra: när månen går upp och innan den ännu hunnit arbeta sig fram genom dimmorna är den alldeles gul och varm, come il sole d´Inghilterra, resten av natten är den klar och vänlig. En sval vind – och alla lever upp på nytt. Ända till inemot morgonen rör sig folk på gatorna, de sjunger och spelar, man hör många slags duetter, det är vackert och vackrare än en opera eller en konsert. 

Goethe i Rom

Åren 1787- 1788 reste Wolfgang von Goethe omkring  i Italien som Philip Müller, tysk, konsthandlare och förde hela tiden dagbok. Dessa anteckningar redigerades av Göran Schildt till en volym som kom på Biblioteksförlaget 1961: Johann Wolfgang von Goethes italienska resa. Jag hittade på loppis det ex som Göran Schildt 1969 gav till Giacomo Oreglia, italienskt kulturråd i Stockholm.

Medusa i Palazzo Rondanini

Ur  dagboken (översättning av Bertel Kihlman)::
 29 juli 1787 var jag med Angelica i Palazzo Rondanini. Jag vill påminna om en Medusa som jag nämner i ett av mina första romerska brev och som redan då tilltalade mig mycket, men som nu gör mig den allra största glädje. Bara att veta att någonting sådant finns i världen, att det har varit möjligt att skapa någonting sådant, gör att man gläds dubbelt åt att vara människa.

Hur gärna skulle jag inte säga några ord om detta verk, om inte allt vad man kan säga om ett dylikt arbete vore en tom vindpust. Konsten finns till för att man ska se den, inte för att man ska diskutera den, det kan man bara göra när man står inför ett konstverk.

Hur skäms jag inte över allt konstsladder som jag förut tog del i. Om det blir möjligt att få en bra gipsavgjutning av denna Medusa så skall jag ta med den hem, men det måste vara en ny avgjutning. Här finns några till salu, som jag inte bryr mig om, ty de snarare fördärvar själva idén, än ger oss ett begrepp om arbetet och vidmakthåller det. I synnerhet munnen är obeskrivligt och oefterhärmligt storartad.

Första koket

Nyupptagen potatis

Vad ska vi ha till middag? Potatis? Något mer? Ja, kanske det, men potatis är det viktigaste när vi har färsk sådan att bära direkt från pallkragen till köket. Sorten heter Timo, mycket god.

Postnord tog min bok

Postnord har problem med minskade brevvolymer. Jag har problem med Postnords opålitlighet.
En viktig bok som Patrik Anderssons antikvariat i Lund skickade till mig levererades aldrig. Som tur var hade antikvariatet ytterligare ett ex som man kunde posta och verkligen kom fram häromdagen.

Jag hade också beställt en bok från USA och fick meddelande från Postnord om att jag skulle betala in en momsavgift på 120 kr före den 4 juli. Betalningen gick den 2 juli men någon bok såg jag inte till.

Jag ringer Postnord som säger att paketet gick tillbaka till avsändaren den 9 juli och jag måste höra med Tullverket för att få en förklaring. Jag ringer Tullverket som säger att det har inga upplysningar, jag måste höra med Postnord.

Postnord nekar stenhårt till att ha fått några pengar. Först när jag skickar ett bankutdrag på betalningen fogar man sig och lovar att betala tillbaka momspengarna, ska finnas på mitt konto i nästa vecka. Hoppas nu att säljaren i USA kommer att returnera mina pengar.

Boris Johnson har egna regler

Så blev alltså Boris Johnson premiärminister. En man känd för att fabulera, skarva till och hitta på. En man som också är känd för att vara mycket noga med sin klädsel: den måste se derangerad ut. Kostymen ska vara skrynklig och sitta illa, slipsen ska vara lite på sned. Håret rufsar premiärministern till varje gång han står framför en fotograf. Boris Johnson, the wilfully scruffy.

Varför måste Boris Johnson se ut så där? Därför att han representerar engelsk överklass och då hör det till att visa dishevelment, se ovårdad ut. Den privilegierade bär ylletröja med malhål, kostym med såsfläckar och skjortor med söndernötta manschettkanter som ett sätt att markera sin position: jag bryr mig inte, jag behöver inte gå till banken och ansöka om lån, jag behöver inte vara snygg för någon.

Jag gör som jag vill, jag följer mina egna regler, är ett mantra för Boris Johnson och hans vänner i de brittiska överklassen. Det gäller tyvärr för mer än klädstil. Sanningen till exempel tummar han ofta på. Låt oss hoppas på det bästa för Great Britain.

Ur Kafkas dagbok

Ur Kafkas dagbok 23 juli  1914.  Franz Kafka och hans fästmö Felice Bauer genomgår en kris (men den slutliga brytningen sker först 1917):

Tribunalen i hotellet. Resan i taxin. F:s ansikte. Hon strök handen genom håret, snöt sig och gäspade. Plötsligt samlade hon ihop sig och uttalade elakheter som hon hade samlat på sig sedan länge. Resan tillbaka med fröken Bl. Rummet i hotellet, hettan som reflekterades från väggen på andra sidan gatan. Eftermiddagssol därtill. Energisk servitör, liknar en östjude i sitt sätt. Innergården lika bullrig som en en fabrik. Dåliga lukter. Löss. Ett svårt beslut att döda dem. Hotellstäderskan är förvånad: det finns inga löss här, bara en gång har en gäst hittat en lus i korridoren.

Hos hennes föräldrar. Mammans tårar. Jag läste upp min läxa. Hennes pappa förstod saken från alla håll. Reste särskilt från Malmö för att träffa mig, reste hela natten, satt där i skjortärmarna. De kom överens om att jag hade rätt, det fanns ingenting att göra, eller i alla fall inte mycket som jag kunde anklagas för. 

The Shaking Woman

Vid tre tillfällen inom en månad har Angela Merkel drabbats av kraftiga skakningar. Nyss visades på Rapport hur förbundskanslern darrade vid ett framträdande när hennes finländske kollega var på besök i Berlin.

Jag kommer att tänka på den amerikanska författaren Siri Hustvedt som skrev boken The Shaking Woman sedan hon drabbats av samma oförklarliga symptom, igen och igen. Hela hennes bok är ett sökande efter varför hon skakar. När hon annars mår fysiskt bra?

Första gången det hände Siri Hustvedt var när hon höll ett minnestal efter sin döde far, den norskamerikanske professorn. Sedan har hon skakat på samma märkliga sätt, igen och igen. I sin bok kommer hon inte fram till någon förklaring. Men det är nu nio år sedan den skrevs och kanske vet läkarna mer i dag.

Angela Merkel och Siri Hustvedt borde träffas och byta erfarenheter.

Fjärde juli

Robinson Crusoe reste mot Afrika men fartyget kapsejsade och han tvingades skapa sig en tillvaro på en tropisk ö. Det är nu 300 år sedan The Life and Strange and Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner, ... written by Himself gavs ut. För några år sedan läste jag om boken och visst är det en spännande äventyrsbok (med tunga inslag av religiösa betraktelser) men det är också en bok om hur en vit man kommer att behärska ett litet landområde och skaffar sig en underdånig, infödd tjänare.

Det är 527 år sedan Christopher Columbus styrde mot Indien. Inte heller han kom dit han skulle. I dag firar USA sin nationaldag till minne av självständighetsdeklarationen från 4 juli 1776. 

Självständighetsdeklarationen från 4 juli 1776

Det finns fyra kopior av deklarationen: en i Washington, två i Frankrike och en i Sverige, på Rosersbergs slott. På slottet berättade man i söndags att vi fick kopian därför att Sverige var det första land som godkände USA:s självständighet.

Vi har en American Food and Gift Store i Sigtuna. Jag gick in där för att köpa Fig Newton, en klassisk amerikansk produkt. Den kakan förde man inte, så jag får fira fjärde juli med jordnötssmakande godisstången Butterfinger istället.

Minnesdag

Blir man lycklig av att läsa böcker? Inte alltid. Jag minns när jag läste Olles nya cykel av Annika Holm för kanske 30 år sedan och sedan gick omkring deprimerad i flera dagar. Boken handlar om Olle som tvingas låna ut sin nya splitter blanka cykel till ett par hårdföra grabbar och får den tillbaka ramponerad, i två delar. Vad ska hans stränga pappa säga? Jag var inte med om något jämförbart som barn, men ändå grep Olles öde mig riktigt hårt.

För det mesta får böcker oss att må bättre och känna oss lite rikare. Vi är våra goda författare stor tack skyldiga. I dag fyller Hjalmar Söderberg 150 år. Samtidigt är det i dag 58 år sedan Ernest Hemingway dog. När Dagens Nyheter den 29 juni presenterade  "75 böcker att älska i sommar" fanns hans bok En fest för livet på listan. Den handlar om Paris. Jag har läst den några gånger och blir alltid lika upprymd. Men ska vi tro på allt han berättar om Picasso, Gertrude Stein och den andra storheterna i 20-talets Paris? Nej, det kan vi inte. Hemingway är romanförfattare och har till yrke att skarva. Det är bara fackboksförfattare som läsaren kan lita på fullt och fast.

Lästips

På 1970-talet började lindarna i Stockholm blomma omkring 15 juli, det vet jag bestämt. Häromdagen, när jag var ute på min dagliga promenad,  kände jag den ljuvaste vällukt och såg att lindblommorna i Sigtuna hade spruckit ut, fast vi bara är i slutet av juni. 

I Frankrike har lindarna kanske spridit sin doft i veckor redan. Jag vistas mycket i Paris nu eftersom jag läser Robert Sabatiers charmfulla romaner om Olivier, den blonde gossen som växte upp i 1930-talets Montmartre men blir föräldralös och får flytta till sin välbeställda faster och farbror som bor i ett rikare  område. Sabatier bygger på självbiografiskt material och det är en fröjd att läsa honom.  Det blev totalt åtta böcker om Olivier och jag har kommit till femman.

Tidningen Le Temps har frågat 50 bokmänniskor om vilka 25 böcker på franska språket som de anser vara bäst och sedan sammanställt en lista på le top 50.  Jag letar efter Robert Sabatier men han finns inte med.

https://www.letemps.ch/culture/50-meilleurs-livres-langue-francaise-1900-aujourdhui

K av Katarina Frostenson

Drabbad av svår nyfikenhet och sensationslystnad öppnar jag K, den sprillans nya boken skriven av f d akademiledamoten Katarina Frostenson. Nu ska jag få veta vilka försonande egenskaper hos Jean Claude Arnault som får henne att älska mannen.

Tyvärr, just det får jag inget besked om. Läsaren får veta att Arnault "har inte alltid varit sedesam"  men att han skulle använda våld och vara annat än chevaleresk mot kvinnor är påhitt: "Det som sker är obeskrivligt orättvist; den elakhet, den småaktighet du utsätts för är utan sans. Du må ha betett lite amoraliskt men detta förtal är förföljelse. Galenskap".

Allt, precis allt, som arton kvinnor – som KF kallar avundsamma megäror, hämndgudinnor och furier – vittnade om i den stora dagstidningen hade de ljugit ihop och skriverierna om Arnault var en kabal. Jag slår upp ordet, kabal betyder sammansvärjning. Att göra så här mot paret är inte mindre än en skandal; skandal, lär jag mig av KF, kommer från grekiska skándalon som betyder förargringsberg, något som reser sig upp, som man stöter sig mot, retar sig på. Mycket, får läsaren veta, beror på att mannen är en främling i Sverige som här kallas den trånga stöveln; han är fransman och, som KF påpekar flera gånger i sin bok, av judisk härkomst. Arnault är förföljd för att han är en främling.

KF går omkring i Paris och röker. Hon sitter på parkbänkar i Paris och röker. När hon inte skriver på sin försvarsskrift.

Jag har svårt att fatta det abstrakta, skriver hon. Det har jag också.Jag har haft svårt att fatta hennes dikter. Men K är en bok som jag kan ta till mig och det finns mycket i den att tycka om.

Från trädgården

 

 

Den senblommande tulpanen Peking har tappat sina kronblad nu. Jag kallar den Peking eftersom jag fick den som en näve lökar av en äldre man en gång när jag föreläste i Norrköping. Vet någon det riktiga namnet? Först är blomman gul med röd kant och därefter blir den rödare och rödare. Mycket vacker. Bildar nya lökar varje år.

Min tysta stora helg

Röd kastanj blommar på Bergianska trädgården

Talgoxparet försmådde vårt utbud av fågelholkar och valde istället att bygga bo i en trångt utrymme intill glasverandataket. Varje måltid och kaffestund på verandan livas upp det aldrig avstannande kvittret från små hungriga fågelungar och de ansvarskännande föräldrarna flyger av och an.

Vår matsedel i slutet av maj, början på juni livas upp av det vi kan hämta från trädgården. Först är det ramslök, därefter gräslök och sparris (men den gillade inte att bli flyttad). Just nu kan vi plocka vildväxande vårmusseron att steka. Mycket gott.

Ja, de första tio nätterna i juni är min tysta stora helg som jag hela året längtar till och saknar när den är förbi. Aldrig har den varit så vacker på mitt älskade Övralid som nu. Mol ensam har jag gått i den nattliga stillheten och klappat träden och de stora stenblocken. Det är bara synd att man en gång måste dö. Det är väl att man har det oförgätliga ordet: "När jag är, är icke döden och när döden är, är icke jag.

Så skrev Verner von Heidenstam den 3 juni 1933 i ett brev till John Landquist (återgivet i den senares bok Som jag minns dem från 1949) som jag läser för G. Men G håller på de sista tio dagarna i maj, då är grönskan skirare. Vi enas om att då, för snart 100 år sedan, på Heidenstams tid, kom våren senare än nu.
När vi går ut i den tysta stora natten för att klappa äppelträden, känner vi den starka underbara doften av kaprifol. 

Besök i Bergianska trädgården

Schöne von Moskau, världens vackraste syren i min mening

Mme Casimir Périer

När bonusbarnbarnen sjunger i stämmor tillsammans med sina föräldrar låter det så vackert att tårarna kommer, de går inte att hejda. Andra blir lika sentimentala inför en vacker tavla eller en solnedgång vid havet.

Ullungrönn

Manna-ask

Uncle Tom

Den guidade vandring jag fick på Bergianska trädgården i onsdags var också en överväldigande upplevelse. Alla tjusiga buskpionerna och syrenerna och manna-askarna och rhododendronbuskarna och kastanjerna (röd och vit) och ullungrönnarna och mycket annat mallade sig i det vackraste flor

Rosa buskpion

Parksyren

Bergianska trädgården borde varje stockholmare, med anspråk på det goda livet, åka till minst en gång i månaden. Vintertid blommar alltid någonting tjusigt och exotiskt i Anderssons växthus.

Fusk med matpriser

Läser i tidningen att fler och fler matbutiker struntar i lagkravet att ange kilopris. Antagligen för att man inte vill avskräcka kunden från köp av till exempel avokado och mango. Säljer man sådant till styckpris märker kanske inte kunden att hen köper en dyr vara. En liten ask med körsbärstomater för 15 kr kan verka billigt men räknar man efter, ser man att kilopriset blir skyhöga 60 kr.

Om din butik ger felaktig prisinformation kan du anmäla det till Konsumentombudsmannen som då uppmärksammar butiksägarna på att de bryter mot lagen. Butiken kan sedan välja att rätta sig efter lagkravet och visa kilopriset på varorna eller dömas till  böter i Patent- och marknadsdomstolen.

Förresten, varför heter det Konsumentombudsmannen? Varför inte göra det till ett könsneutralt ord och säga Konsumentombudet?

I några år nu har jag intresserat mig för fusk och bedrägerier som drabbar oss alla. Av detta intresse blev det en bok: "BARA BLUFF, din överlevnadsguide i en värld där bedragarna blir fler och fler" tillsammans med kriminologen Sofia Ardelius. Precis som jag för några år sedan gav mitt särintresse pomologi en egen blogg (www.svenskaapplen.blogspot.com) får nu bedrägerier en egen avdelning: www.bedragarbloggen.blogspot.com  Det är min mening att där fortlöpande berätta om nya bedragarmetoder som vi utsätts för.

På kafé i Alingsås

Den största svårigheten när jag ville gå en kaférunda i Alingsås – som stolt kallar sig The Capital of Fika – var att veta var jag skulle börja. Det är så lätt att det första fiket kommer att utgöra en måttstock för de efterföljande. Lösningen blev att fråga på hotellet där man tveklöst svarade: Nygrens Café. Så till Nygrens på Drottninggatan begav jag mig och fann ett charmigt kafé med servering i två plan plus uteservering på innergården. Nygrens är möblerat med vitmålade pinnstolar  blandat med sammetsfåtöljer, bara att välja grad av bekvämlighet. Min lunchsmörgås var till full belåtenhet.









Nygrens får 10 poäng av 10 möjliga men det får också Ekstedts bageri och kafé som är inrymt i en hus från förmodat 1700-tal. Uttalad brist på sköna sammetsfåtöljer men trivsamt och ett stort sortiment av gott kaffebröd bakat på plats. Killen vid disken rekommenderade potatisbakelse och det är klart att det är vad man ska njuta till kaffe i Alingsås: sockerkaksbotten struken med vaniljkräm, smörkräm på det och så ett täcke av vit marsipan pudrad med kakao.

Potatisbakelse

Café Reval var stängt  och till salu.  Coffee House hade inte heller öppet eftersom man renoverade köket. Men Café Viola välkomnade mig med gammaldags tapeter och skön miljö. Jag valde räksallad och fick till det ett stycke smörad tekaka. Tekaka är en populär brödsort i  Alingsås.


På varje fik jag besökte var det hela tiden en stark inströmning av kunder, mest medelålders eller äldre män och kvinnor, ensamma personer eller par. Ungdomarna dyker upp på kvällen, gissar jag.

Hos Viola träffade jag en äldre kafégäst som vi kan kalla Ulla. Sedan hon blev änka går hon på kafé varannan dag, för att komma ut lite. Då beställer hon en lunchsmörgås, läser sin tidning och tittar på folk, det är trevligt.  Ulla går ofta till Viola där hon har ett favoritbord, men Sallys Café får också besök: "De känner igen mig och är så goa där ".

Kan man se på alingsåsarna att de går och fikar hela tiden? Nej, de ser ut som folk gör mest. Hälften är smala eller nästan smala. Hälften mer eller mindre rundnätta. 




 

Filminspelning i Alingsås

Svemester kommer aldrig att komma in i Svenska Akademiens ordbok men det är roligt att detta nyord, som jag skickade in till Språkrådet för exakt 10 år sedan, har nått ut som det har gjort. Tidningen Vi valde svemester som månadens ord i september förra året och Svenska Turistföreningen byggde samma år sin kampanj på svenska folkets inskickade svemester-bilder. Och nu har det kommit en ny bok: "SVEMESTER, så reser du smart och hållbart i Sverige" av Niklas Kämpargård.




Jag tillbringade tre svemesterdagar i Alingsås tidigare i veckan. Bättre val kunde jag inte ha gjort.  Där hade redan kastanjerna och syrenerna slagit ut. Och Alingsås har vad de flesta andra städer saknar: gammal fin kafékultur. Och där händer det saker. Gudrun Schyman till exempel valtalade på Kungsgatan.
 

Den årliga potatisfestivalen i Alingsås under iscensättning vid filminspelningen av "Min pappa Marianne".

Sedan en månad tillbaka pågick en filminspelning i staden: Min pappa Marianne med Rolf Lassgård i huvudrollen. Jag hade mitt livs chans att få vara statist – som besökare på Alingsås potatisfestival –  och kanske få se mig själv i den färdiga filmen men tyvärr, jag skulle med tåget hem. Får ändå sägas ha snuddat vid filmvärlden när jag åt hotellfrukost några meter från Lassgård en morgon.

Om kompositören Ethel Smyth

Ethel Smyths mässa har nyss fått sin svenska premiär i Stockholm. Ser att den fått fina lovord i pressen. Jag stötte nyss på Dame Ethel Smyth – namnet uttalas smajt – i boken "Recollections of Virginia Woolf" från 1972  där 27 personer meddelar sina minnen av författaren.  Bland annat skriver Louie Mayer om hur det var att arbeta som hushållerska för paret Woolf. 

Ethel Smyth blev mot slutet av sitt liv hett förälskad i Virginia Woolf och Louie Mayer berättar  att  kompositören ofta kom på besök till Monks House, Rodmell. Hon körde dit i sin lustiga skruttbil och väl framme ställde sig den döva gamla damen vid grinden och ropade "Virginia!" så högt hon förmådde.  

Ethel Smyth skrev brev till Virginia Woolf så gott som varje dag. Louie Mayer hade posten med sig när hon kom till Monks House på morgonen och Mrs Woolf frågade alltid om det fanns ett brev från Dame Ethel. När Leonard Woolf sedan satt vid sin frus sängkant och och drack sitt morgonkaffe brukade hon läsa dagens brev från Ethel Smith för honom.

Skriv in "Bringing Composer and Suffragette Dame Ethel Smyth To Life" på Youtube och du får veta mer om denna engelska kompositör.

Åsa Wikforss är rätt val

Äntligen, säger jag. Äntligen har Svenska Akademien valt in en ledamot som deklarerar att facklitteraturen är viktig. Åsa Wikforss skriver själv facklitterära böcker och, enligt Dagens Nyheter,  räknar hon med att ägna sig åt just facklitteratur i arbetet i Akademien. Så välkommet. "Snille och smak" kännetecknar givetvis våra största internationella faktaförfattare men när blev någon sådan uppmärksammad med ett Nobelpris? Hoppas det blir ändring på det nu.

Därför låter jag mobilen ligga

Fick ett meddelande på mobilen i dag: "Din skärmtid ökade med 102 % förra veckan".  Det låter oroande. Men så läser jag vidare: "Din skärmtid är nu i genomsnitt 3 minuter per dag".

Läser i DN om hur en app i mobilen kan rapportera alla mina rörelser: när jag går ut och vart jag beger mig. Information som man sedan i hemlighet säljer till olika firmor.

Bevara mig för det. Appföretagen ska inte tjäna pengar på mig. Inte heller vill jag bli störd av mobilsignalen när jag står i en butik eller sitter på café med en vän.

Min taktik är den här: jag har två appar,  det är allt jag behöver. När jag går ut, lämnar jag mobilen hemma. Den som vill nå mig kan lämna ett meddelande och jag svarar när jag kommer  hem. Och jag gör som alla andra i dag: den som har ett för mig okänt nummer och inte lämnar ett meddelande hör jag inte av mig till.

Vad gör jag på pendeltåget när alla andra tittar på sin skärm? Jag läser. Just nu Historiens metoovrål av Ebba Witt -Brattström. Boken ger exempel efter exempel på övergrepp, hämtade både från verkliga livet och ur litteraturen som ofta speglar den förfärliga verkligheten. Det måste bli ett slut på det sexuella våldet mot småflickor, tonåringar och kvinnor.

Körsbärsblommornas dag

Kungsträdgården 26 april 2019

Det är körsbärsblommens dag i dag. Så härligt att vi inte behöver flyga någonstans för att uppleva fantastisk   körsbärsblom. Det räcker med att ta sig till Kungsträdgården. Jag var där i går. Då hade det börjat snöa för underbart är kort. Stora rosa flingor låg i drivor på marken men fortfarande gjorde de blommande trädkronorna ett häftigt intryck.


Mitt eget vildsådda körsbärsträd har också slagit ut och päronblommen är på gång. Dans les startingblocks som
fransmännen säger. 

The invisible woman

I torsdags visade SVT filmen The Invisble Woman om Dickens häftiga förälskelse i skådespelarskan  Ellen Ternan. Filmen ligger kvar att se på svtplay. Där ligger också Bergmans film Smultronstället med nyss bortgångna Bibi Andersson och andra lysande stjärnor. Den måste jag se (för kanske femte gången) någon av påskdagarna.

I dag, påskafton, är dock min eftermiddag vikt till musikprogrammet "Från Blåkullajazz till kycklingpolka" av författaren Anna-Lena Lodenius (P 4, 17-19).

Glad påsk!

ASMR är inte för mig

Tänk så olika vi är. Jag har nu sett den ena ASMR-videon efter den andra och försökt förstå hur närbilder av en människa som under några minuter tuggar, sörplar och sväljer kan få miljoner tittare. En video med en kvinna som äter lax har visats mer än 18 miljoner gånger (sök på ASMR salmon sashimi). En annan video som visar en person som äter kyckling har visats mer än 40 miljoner gånger.

ASMR står för autonomous sensory meridian response och betyder att ljudet av käkar som äter cornflakes, ostron, bikaka, äpple, gurka eller något annat låter ger behagliga rysningar i kroppen hos mottagliga människor – makes your spine tingle är hur man uttrycker det i Financial Times (23 mars). Ätljuden är så höga att man inbillar sig att det måste sitta en mikrofon i halsen. Tittaren rekommenderas att ta på sig hörlurar för maximal effekt.

Rubinola

ASMR kan handla om annat än mat: smällar av bubbelplast, tyg som viks ihop med mera. En ASMR-video saknar ofta tal men i vissa inspelningar viskar personen till tittaren då och då.

Vad känner jag själv när jag ser dessa inspelningar? Det beror på. Jag blir väldigt sugen av att se ostronätaren slurpa i sig det ena blötdjuret efter det andra. Men kvinnan som äter stora stycken rå lax med bara lite krasig sallad till inger mig äckelkänslor. Rysningar av övermättnad, inget annat.