MSL, en formel att räkna med

Magnolians fröställningar började svälla i början av sommaren för att sedan bli röda. Nu spricker de  och visar tjusigt röda frön. Jag lyfter bort dem innan de hinner falla till marken och ser hur varje frö håller sig fast så länge som möjligt via en tunn vit sträng.

Att minska sitt midjemått var inte så enkelt som jag trodde. Trots att jag gått ned i vikt sedan sist har midjemåttet ökat.

Axel Carlsson, forskare vid Karolinska Institutet, har presenterat det ny måttet MSL som han säger är ett bättre mått på hälsan än vikt och BMI. Detta är formeln:

1) Midjemåttet genom stussmåttet = midja/stusskvot.
2) Midja/stusskvot genom kroppslängden = MSL-mått.

Mitt MSL-mått blir 0.52. Forskning visar kvinnor bör ligga under 0.52 för att inte ha förhöjd risk att dö i förtid av hjärtinfarkt, cancer och andra sjukdomar. Det avgör saken. Jag fortsätter med träning och ett reducerat matintag och ser hur mitt MSL-mått ser ut om en månad.

I Belgien har det uppstått en debatt kring den nya hälsoministern Maggie De Block. Hon är nämligen rejält överviktig. De Block är läkare och en omvittnat duktig politiker men det hjälper inte, hennes fetma gör att belgarna ifrågasätter hennes trovärdighet som minister för hälsofrågor.

I dag är det Diwali

I dag den 23 oktober firar man Diwali, ljusets högtid, Indien. Diwali är från början en hinduisk högtid men den omfattas av alla oavsett religion. Jag minns när jag kom till New Delhi i oktober för många år sedan och hela stan var upplyst av levande ljus. Det var fest, det var Diwali.

Vi kan också tända ljus i dag, äta en god middag, vara extra snälla mot varandra och ge våra närmaste en present i form av en välkommen liten tjänst kanske. Vi kanske tänker på Lucia som ljusets högtid men det finns inget som hindrar att vi också firar Diwali.

Skriva eller dö

Efter ett uppehåll på flera år har det nyss kommit en bok med titeln Us av David Nicholls, författare till romanen En dag (som jag inte läst men vet att den sålde bra och blev filmad).

Varför dröjde det så länge innan det kom en ny bok? Nicholls har förklarat det med att han (som har tendenser till prokrastinering) använde sig av ett datorprogram kallat "Write or Die".
Programmet kräver att användaren skriver med en viss hastighet, annars börjar den radera texten.

Ett mardrömsprogram, tycks det mig. Nicholls har beskrivit det som att författa med ett gevär riktat mot huvudet. Undrar hur många gånger han fick börja om från början?

Bloggen fyller 20 år

Det var någon gång 1995 som jag stötte på ordet blog första gången. Det hade med internet att göra men jag förstod inte vad det var och mina kollegor på Karolinska Institutet visste inte heller.
Nu läser jag att bloggen har fyllt 20 år.

Det var den 7 oktober 1994 som Dave Winer, bosatt i Kalifornien, skrev historiens första blogginlägg (under rubriken Davenet). Dave, som är it-expert och erkänt skicklig programutvecklare, uppfann alltså bloggen. Han har hela tiden fortsatt att skriva men använder nu rubriken Scripting News. Vi är förmodligen flera miljoner människor över hela världen som tagit efter pionjären Daves idé att då och då sända ut några personligt skrivna meningar i cyberrymden.

Här är ett skämt jag hittade nyss i The Observer:
-- What do you call an elephant that doesn´t mean anything?
-- An irrelephant.

Korsvirkeskvarter i Rouen

Gratulerar nye, franske nobelpristagaren Patrick Modiano! Gratulerar Frankrike! Jag har inte läst något av Modiano ännu men det ska jag kanske göra till vintern.

På vår resa i Normandie nyss var det två saker som överraskade. Det ena var alla dessa gamla korsvirkeshus överallt. I centrala Rouen till exempel fanns det gott om korsvirkeskvarter med hus från 1300-talet och framåt.

Det andra jag lärde mig var att Frankrikes gotiska katedraler från 1100-talet en gång var målade i starka färger inuti, färger som man idag bara ser spår av. Ja, en del av dessa katedraler -- till exempel Notre Dame i Paris -- var också målade utanpå. Färg försvinner under tidens gång. De antika statyerna i Grekland var också bjärt färgade en gång.

Katedralen i Rouen

Super Thursday

I dag är Super Thursday när de brittiska bokförlagen lanserar höstens viktigaste böcker. Super Thursday har förlagen kallat dagen sedan åtminstone år 2000. Torsdag verkar vara en alldeles speciell  veckodag i Storbritannien. Britterna lägger alltid sina politiska val till torsdagar.

Det är supertorsdag även i Sverige. Det är i dag som Svenska Akademin ger oss namnet på den nya litteraturpristagaren. Vem kan det bli? Alldeles säkert någon man aldrig har hört talas om. Själv håller jag på Lydia Davis som vanligt.

Hur göra dagen till en supertorsdag med akademisk touche? Det blir ärtsoppa till middag förstås.

Nobelpris till forskning på lokalsinnet

Många av oss som är drabbade av prosopagnosi -- vi som har svårt att känna igen ansikten -- har samtidigt uselt lokalsinne och svårt att orientera oss såväl hemma som borta. Oliver Sachs till exempel, han med alla böckerna om människor med neuropsykiatriska svårigheter, är ansiktsblind och har dessutom stora problem att hitta i sin egen stad New York.

Jag har själv många gånger önskat mig ett bättre lokalsinne. Hur många gånger har jag inte kommit fel, gått vilse, tappat bort mig. I dag vet jag vad problemet är, det är antagligen mina platsceller i hippocampus och/eller mina rutnätsceller i entorhinala cortex som fallerar. Grattis till nobelpristagarna John O´Keefe, May-Britt Moser och Edvard Moser! Hoppas att deras framgång sporrar andra begåvade forskare att intensivstudera prosopagnosi.

D-Day

Det är 75 år sedan andra världskriget startade och 70 år sedan invasionen i Normandie, 6 juni 1944.  Att besöka Beach Omaha och se platsen för så mycket död och lidande var uppskakande. De allierade soldaterna, som kom i öppna båtar och vadade i land, var lätta mål för tyskarna som låg gömda i nedgrävda bunkrar vid stranden. En detalj som fastnade hos mig: alla soldaterna hade rakade skallar för om de skulle få ett skott i huvudet och behövde opereras sparade man viktig tid om håret redan var borttaget.

Jag stod där och tänkte på min kusin Elof som deltog i landstigningen som soldat i ett kanadensiskt kompani. Han klarade sig men fick splitter i benet och haltade sedan lätt hela livet. Elof, som var med vid 60-årsminnet av D-Day, är död sedan några år. Hur var det för honom och de andra som överlevde att gå med minnet av denna skräckfyllda dag när de förlorade så många kamrater? Jag önskar att jag hade bett honom berätta.

Här är ett monument till minne av invasionen.

Det står drygt 9 000 kors av vit marmor på the  American  Cemetary. De övriga länderna som deltog i invasionen har sina egna krigskyrkogårdar. Här och där vid korsen ligger en ros från en besökare.

Mon Dieu!

Frankrike har en fin matkultur och på litteraturens och musikens områden visar man hög klass. Dessutom har man sin världsberömda haute couture som inspirerar modeskapare i andra länder. Men när det kommer till toalettkultur ger jag inte landet många poäng.

Från min ungdom minns jag besök på ställen i Frankrike där toaletten bestod av ett hål i golvet. Så är det säkert inte längre någonstans, men så långt som till att betrakta sittringar som en självklarhet har landet inte avancerat. På de hotell som vår grupp bodde på i Caen och Rouen fanns de, men sedan kunde man inte vara säker. Om man hade turen att hitta ett kafé med en bra toalett återvände man gärna dit. Inte ens på McDonalds vid finaste affärsgatan i Rouen, där jag tittade in just för ett toalettbesök (och kaffe med en chanelle), bjöds det bekvämlighet utan kunden får sjunka ner på det vita, kalla, hårda porslinet. Mon Dieu, säger jag bara.

Den här tjusiga äppelkakan åt jag på La Couronne i Rouen, den restaurang som lär ha inspirerat Julia Child till att lära sig allt om fransk matlagning. Botten utgjordes av en tunn skiva pajdeg täckt med ett tunt lager mandelsmet. På detta elegant svängda äppelskivor. Ett av mina projekt i höst blir att prova fram ett recept på hur man åstadkommer detta.

Franska ostar och baguetter

Det fina med en gruppresa är att man träffar trevliga människor som man annars aldrig skulle ha lärt känna. En av mina medresenärer är chef på ett bageri i Stockholm. Bosse bet i ett franskt bröd och konstaterade "bakat i samma linje som vår".  Bosse har tre linjer på jobbet, det vill säga tre franska baguettemaskiner.

Baka baguetter är nämligen inget man gör för hand längre. Idag är tillverkningen automatiserad både i Frankrike och och annorstädes. Man får lita på att allt går som det ska, för ingen människa ser varken degen eller de färdiga baguetterna. Bosse trycker på en knapp så blandas degen till, formas,  gräddas och läggs i påsar. Sedan tar en robot vid och lägger baguetterna i kartonger. Med sju anställda på tolvtimmarsskift tillverkar Bosses bageri 24 ton baguetter per dag. Vita och grova baguetter, fröade och icke fröade.

Den här kvinnan i Rouen är på väg hem med bröd till sin familj.

I Sverige promenerar vi kanske med en glass i handen men i Frankrike går man hellre och äter på en frasig baguettesmörgås.

De klassiska franska ostarna tillverkas däremot helt och hållet för hand. Vi fick förstås inte gå in i mejeriet på St. Hippolyte men genom fönstret såg vi de kvinnliga mejeriarbetarna i kortarmade vita rockar som vet allt om hur man får fram de utsökta ostarna Livarot och Pont l´Èvêque.

 Pont l´Èvêque till höger och Livarot till vänster.

De normandiska korna kan vara enfärgat ljusa eller brokiga i brunt och beige med en typisk mörk ring runt ögonen. Korna går ute men då och då kommer de in för att bli mjölkade eller få sig ett mellanmål.