God Jul!

På biblioteket i Märsta stod en vagn med böcker till salu -- utgallrade verk och volymer som människor har lämnat in till biblioteket -- och plötsligt hade jag för några ynka kronor inhandlat fyra böcker med härlig julläsning:

Innan bilden bleknat av Nathalie Sarraute. Det är författarens fina skildring av sin barndom i Frankrike i början av 1900-talet. Jag har läst den tidigare, nu kan jag försjunka i den på nytt.

Spårhundar, spioner och spännande personer. Bo Lundin presenterar huvudpersonerna hos ett trettiotal kända deckarförfattare. Bosse är min vän, vi har suttit i Författarförbundets styrelse tillsammans, och han kan allt om deckare. Ska bli roligt att läsa vad han skriver om Agatha Christie, Adam Dalgliesh, Martin Beck och andra.

The Importance of Being Ernest av Oscar Wilde. En komedi som gavs som språkkurs i radio sommaren 1953, läser jag på bokens framsida. Komplett med ordlista till båda akterna och en utförlig presentation av författare och skådespelare. Jag visste inte att Wildes far var en berömd kirurg som kanske behandlade Oscar I; i alla fall gav kungen honom en orden. Blir det tråkigt och händelselöst i mellandagarna ska jag ta fram den boken. Önskar att jag kunde höra språkkursen också.

Othello av William Shakespeare. En skolupplaga kommenterad av Ingvar Holm och Göran Lindström från 1964. Blodigt drama om den falske Jago som hetsar moren Othello -- hur kunde han gå på Jagos lögner, varför tänkte han inte efter lite? -- och förvandlar honom till en rasande svartsjuk best som dödar sin hustru Desdemona för att sedan sticka värjan i sig själv. Också Jago dödar sin hustru, samt sin medbrottsling Roderigo, och blir straffad med döden. Pjäsen är rik på liknelser med djur som flugor, fåglar, apor, kattor, hundar, getter, lejon och vargar. Den väna Desdemona säger om sig själv i första akten att hon är en fridens kålmask.

Bildprogrammet Iphoto fungerar inte -- jag beklagar den mörka bilden men det går inte att ta en ny idag -- och jag måste lämna in datorn för översyn. Återkommer till bloggen efter nyår. Ber att få önska alla God Jul! Må vi alla denna helg vara fridens kålmaskar som visar varandra omtanke.

Rätt att skvallra

Om någon tror att bokcirkelprat även omfattar skvaller så stämmer det inte, sådant finns det knappast tid till om man pratar böcker. Men att skvallra är inte alltid fel, tvärtom. Nyss publicerade psykologen Colin Gill vid Harvard University en artikel i den ansedda tidskriften Science.

Det kan vara hälsosamt och nyttigt att ägna sig åt skvaller, slår Colin Gill fast (om det inte är illasinnat och falskt skvaller förstås). När vi byter information med varandra -- som vi har gjort alltsedan vi levde i grottor -- skapar vi ett band med de övriga i gruppen, kroppen avsöndrar må-bra-ämnen som serotonin, stressen minskar och vårt välbefinnande ökar. Nittio procent av all kommunikation människor emellan handlar om andra människor, säger Gill i The Daily Telegraph. ”Det är just det informationsutbytet som lett till att människan har utvecklats som hon har.”

Vi kan bli klokare av skvaller, vi lär oss mycket om människors beteende och vad vi ska se upp med. Om skvaller får oss att skratta tillsammans, stärker det vår samhörighet. Så låt oss skvallra på, men vänligt förstås!

Lästips Kupongtjuven

Alla kvinnor i min omgivning talade om sina bokcirklar, det var bara jag som inte hade någon. Men har man sett, plötsligt i våras blev jag invald i en grupp. I ett huj fick jag fyra nya vänner -- det kan inte bli bättre.

Nyss möttes vi och talade om den starka biografiska boken Kupongtjuven av Christina Kellberg. Boken handlar dels om hennes mormor som blev fast för att ha stulit ransoneringskuponger under kriget (när kaffe, te, kakao, socker, ägg, mjöl, bröd, kläder, skor och mycket mer ransonerades), dels om Christinas egen uppväxt på 40- och 50-talet. Samtliga var tagna av denna familjehistoria och imponerade av författarens sätt att berätta den utan självömkan. Alla borde läsa och lära av Kupongtjuven, sa vi. Hade kunnat sitta hela dagen och diskutera den boken.

Skämt från The New Yorker

Två krokodiler i en tunnelbanevagn tittar på passageraren mitt emot. Ena krokodilen: ”Den där kvinnans skor påminner mig om Joey”.

Två änglar på ett moln i himlen. Runt omkring dem står fyrkantiga kontorsskåp. Ena ängeln: ”Det var mycket trevligare här innan folk började lagra all information i molnen.”

Skicka paket

Nu är det dags att få iväg alla julpaketen. Jag önskar inte den gamla posten tillbaka för det är bra bekvämt att kunna köpa mjölk och skicka paket på samma ställe. Mina heta önskan är att varje post-kiosk kunde fungera lite bättre.

För några veckor sedan kom brev till stora och små företagare om att posten justerat sina priser. Jag gick in på postens hemsida. Posten har inte bara justerat priserna, de har även justerat sina benämningar. Företagaren som förr skickade postpaket ska nu skicka MyPack.

Ska det skickas? frågar kvinnan i livsmedelsaffären. Av någon anledning frågar man det varje gång jag kommer med ett paket. Jag nickar: ”Ja, det ska skickas, som MyPack”. Kvinnan går för att ringa postens huvudkontor och blir borta länge. Jag surar på mig själv för att jag inte tog med sidan jag tryckte ut på skrivaren, jag borde ha förstått att posten inte har skickat ut någon info om sina nyord.

Till slut går paketet iväg. Mottagaren får inget meddelande om att det kommit. Sedan, när hon är bortrest, får hon en påminnelse. Då hon ska hämta ut paketet, har det gått tillbaka. Varpå jag i min tur skickar det tillbaka. Gudarna vet var detta paket befinner sig just nu.

Varför Apple?

Paul McCartney har varit på Globen och gett en bejublad konsert. Önskar att jag hade varit där. Varför kallade beatlarna sitt grammofonbolag för Apple, frågar min vän Olle Ridelius. Berodde det på Ringo Starr? Ringo betyder faktiskt äpple på japanska, skriver Olle. Ja, är det någon som vet? Inte hade Apple samband med Ringo? Var inte trummisen den siste att infogas i gruppen?

Olle, som vet att jag gillar ABC-ramsor, har skickat mig den här med uppgiften att den var välkänd redan på 1600-talet och sedan dess har förekommit under olika titlar och med vissa variationer. År 1835 publicerades till exempel The Adventures of A. Apple Pie, who was Cut into Pieces and Eaten by Twenty six young Ladies and Gentlemen with whom All Little People Ought to be Acquainted.

A was an apple pie;
B bit it,
C cut it,
D dealt it,
E eat it,
F fought for it,
G got it,
H had it,
I inspected it,
J jumped for it,
K kept it,
L longed for it,
M mourned for it,
N nodded at it,
O opened it,
P peered in it,
Q quarted it,
R ran for it,
S stole it,
T took it,
U upset it,
V viewed it,
W wanted it,
X, Y, Z and ampersand
All wished for a piece in hand.

Simenon och Nobelpriset

Fast jag tycker att det är lite bisarrt att sitta och se 1300 människor äta middag -- publik spisning hör väl ändå gångna tider till -- gjorde jag ändå det i lördags lite uppsträckt i svarta jeans, svart polo och tulpanmönstrad slipover. För det var roligt att se Tomas Tranströmer sitta där vid honnörsbordet som välförtjänt Nobelpristagare.

Medan dansarna dansade och Romeo och Juliakören sjöng tänkte jag på Georges Simenon. Han trodde varje år att han skulle få Nobelpriset. Det år Camus istället fick priset drack Simenon sig full och gick hem och slog frun. Ska man skilja på författaren som kan vara en buse och hans verk som kan ha god litterär kvalitet? Ibland är det omöjligt, till exempel i fallet Simenon. Hans förhållande till kvinnor står i vägen för att jag ska vara intresserad av hans romaner.

Georges Simenon påstod för sin vän Federico Fellini att han lägrat 10 000 kvinnor. När hans fru Denyse fick höra siffran fnös hon och sa ”Pyttsan, 1 200 kanske”. Tolvhundra är också rätt många så hur hann han med? Han skrev ju faktiskt också väldigt många böcker.

Förklaringen är att Simenon var snabb i vändningarna. En bok tog bara sju, åtta dagar att skriva och två, tre dagar att skriva om (hade han lagt mer tid på att skriva om hade han varit närmare ett pris). För att kunna börja skriva var han tvungen att ha fyra dussin välvässade pennor uppradade på skrivbordet och han måste bära en särskild ”tur-skjorta” som skulle tvättas varje kväll.

Ett samlag, alltid med kläderna på, tog två minuter. Han tömde sig och det var inte mer med det. En gång kom Simenon in i hustrun Denyses kontor när hon arbetade tillsammans med sin sekreterarassistent Joyce Aitken. Han ville ha sex. Assistenten, som blev tillsagd att hon inte behövde lämna rummet, vände ryggen till paret på mattan och ett par minuter senare fortsatte arbetet som vanligt.

De kraftfulla lejonen står utanför Etnografiska Muséet i Stockholm som jag nyss besökte för att se en fin utställning med skatter från Afghanistan.

Ny kunskap om bronsåldern

Sensationella bronsåldersfynd fyra meter ner i jorden vid Cambridgeshire i England ger en tydlig bild av hur livet gestaltade sig för människor bosatta intill en flod för 3 000 år sedan. Arkeologerna har hittat sex fint dekorerade båtar -- från fyra till drygt åtta meter långa -- utmejslade ur ekstammar. Samtidigt har man hittat välbevarade rester av kläder, smycken (till exempel gröna och blå glaspärlor), svärd, spjut och burar flätade av sälg avsedda för att fånga fisk. Man har till och med hittat en skål med nässelstuvning och en nedstucken träsked. Kanske var nässlor vanligt förekommande i bronsåldersfamiljens matsedel.

Nu ska fynden konserveras för att sedan kunna visas upp. Ännu har man bara grävt fram en liten bråkdel av områdets arkeologiska skatter. Utgrävningarna kommer att fortsätta under många år och kanske kan vi se fram emot ett bronsåldersmuseum framöver.

John Milton, av många ansedd som Englands näst störste författare, föddes denna dag 1608.

Grönt mode

Alltsedan filmen The King´s Speech är Colin Firth en av mina favoritskådespelare. Jag gillar också hans italienska fru Livia. Hon, som ofta är bjuden på fest, avvisar de stora modehusens galaklänningar och främjar istället green carpet, det vill säga återbruk av kläder för röda-mattan-evenemang.

Livia Forth är drottningen av grönt ekomode. När hon gick på premiären av The King`s Speech bar hon till exempel en klänning sydd av makens malätna kostym. Det kallas upcycling -- man låter sy om ett plagg till något ännu snyggare -- eller wardrobe surgery.

G har också en snygg maläten kostym i garderoben som han inte förmått sig att kasta. Kanske ska jag skära upp den och se vad jag kan göra med hjälp av lite kirurgi. Jag har inget emot ett par nya långbyxor och en väst.

Den sanna bilden av Jane Austen?

En stor händelse i den litterära världen: Austenforskaren Paula Byrne är säker på att hon har hittat den sanna bilden av Jane Austen, se ovan. ”När jag såg näsan, visste jag” har Byrne sagt. Hon gillar inte den mest spridda av författaren -- en målning som visar en söt, själlös, moderiktigt klädd kvinna -- men på den nya bilden ser man den seriösa, ambitiösa författaren.

Under julen kommer BBC TWO att visa en dokumentär under rubriken ”Jane Austen: The Unseen Portrait?” Dr Byrnes Austenbiografi, The Real Jane Austen, kommer att ges ut 2013.

Sådan var Kurt Vonnegut

Speglar verket författarens personlighet? För det mesta skulle jag tro. Kerstin Ekmans nyaste bok ger intryck av att författaren är en klok, bildad, humoristisk person med ett stort intresse av historia, religion, botanik och mycket annat. Jag är ganska säker på att Kerstin Ekman är allt detta.

Ibland är författaren någon annan än vad verket ger sken av. Tyskamerikanen Kurt Vonnegut (död 2007) gav intryck av att vara en varm, humoristisk morfarstyp men den nya biografin And So It Goes av Charles Shields (som jag läser om i The Observer) visar upp en ilsken, bitter och högst otrevlig person som blev osams med alla människor. Kurt Vonnegut var skadad av sina erfarenheter, framförallt av att ha varit med om krigets fasor i Tyskland och sedan tagen som krigsfånge med uppgift att samla ihop och bränna liken efter bombningen av Dresden. Hans mor tog livet av sig, hans syster dog av bröstcancer dagen efter att hennes man dött i en tågolycka.

Man kan inte vänta att en man med traumatiska erfarenheter ska visa en solig personlighet. Vi får glada att han kunde skriva bra böcker.

Årets bästa svenska bok

För Svenska Akademiens ledamöter är akademien en hon. Detta och mycket annat får man veta i Kerstins Ekmans nya, underhållande och lärda bok Grand final i skojarbranschen. Årets bästa bok. Årets bästa julklapp.

Köp den nu så hinner du läsa den själv innan du slår in den. Men får man läsa den bok man ska ge bort? Nej, boken ska helst ge ett orört intryck. Bara i det här fallet får man göra ett undantag.

Bröd som smakar som champagne

Svenska Dagbladet har i dag en genomgång av var i Stockholm man köper goda surdegsbröd, så kallad levain. Jag har turen att bo i Sigtuna och det är faktiskt där, på R C Chocolat, man köper en levain som slår alla andra.

En god levain ska smaka som champagne med syra, karaktär och bubblor, säger konditorn Jan Hedh i tidningens artikel. Levain från R C Chocolat smakar som Château d'Yquem av en magnifik årgång. Bilden är från i somras.

Lilla Fördärfvet

Nu under adventshelgerna är det julmarknad i Sigtuna. Om du kommer till stan, glöm inte att besöka Sigtuna Museums kafé Lilla Fördärfvet med stort sortiment av gott hembakat kaffebröd och smörgåsar.

I taket och över fönstren på muséet hänger de vackraste, skiraste slingor av lingonris. Jag har fått en demonstration av Eva Nicklasson som tillverkat slingorna och kortfattat går det till så här: Man tar en lång tråd (Eva använder knyppeltråd) och gör en slinga, sticker in en kvist lingonris och drar åt; flyttar fram handen, gör en ny slinga på tråden, sticker in en kvist och drar åt. Och så vidare. Enkelt och effektfullt.