Ny staty av Virginia Woolf

Virginia och Leonard Woolf flyttade till Richmond – en halvtimmes tågresa från London city – i oktober 1914. Så småningom hamnade de i Hogarth House vid Paradise Road där de startade sitt framgångsrika bokförlag The Hogarth Press.

Söndagen den 12 mars 1922 skriver Virginia Woolf att hon har träffat flera vänner och bekanta: Of these Eliot amuses me the most – grown supple as an eel; yes, grown positively familiar & jocular & friendly, though retaining I hope some shreds of authority. [...] He has written a poem of 40 pages, which we are to print in the autumn. This is his best work, he says. 

Dikten i fråga var The Waste Land, Det öde landet, som Virginia Woolf ensam satte texten till och som Leonard tryckte på parets lilla tryckpress. 

De påstås att i London finns fler statyer av djur än av kvinnor. Nu har i alla fall staden berikats med en kvinnostaty till: i förra månaden avtäcktes en skulptur av Virginia Woolf som sitter på en bänk i Richmond med utsikt över floden Thames. Alla som har vägarna dit kan ta en selfie med Virginia Woolf. Det här är den första statyn av mrs Woolf i naturlig storlek. Skulptören heter Laury Dizengremel.

 https://www.aurorametro.org/virginia-woolf-statue 

 

Virginia Woolf firar jul

Varken i Virginia Woolfs brev eller dagböcker står det särskilt mycket om julen. Hon berättar inget om julklappar hon har fått eller gett, inte ens i sina tidiga dagböcker samlade i boken A Passionate Apprentice, The Early Journals 1897 –1909 (redigerad av Quentin Bell och Angelica Garnett, utgiven  1990). Men år 1906, när hon var 23 år, tillbringade hon och brodern Adrian dagarna 21 december till och med 31 december hos sin släkting Sarah Duckworth i Hampshire. Där skriver hon ett dagboksinlägg med titeln The New Forest Christmas.

 Orden Forest och Christmas får den unga Virginia att tänka på att det finns ett samband mellan dem: 

For why does the forest always disappoint me? & why does Christmas disappoint me too?  Is it not that they both promise something glittering & ruddy & cheerful, & when you have it you find it not quite as good as you expected? The forest is too benign & complaisant, it gives you all that you can ask; but it hints at no more. [...] The forest is an ideal place for the old & conservative, there are so many proprieties  to be observed, & and they are so decorous & easy of approach.  So this why Christmas is kept so appropriately here. You can almost fancy that the woods have been arranged for the festival, & hung with  holly, & sprinkled with snow. Christmas day and & the forest seemed to mix & melt indistinguishable‚ you left the dinner table & its turkey & its crackers, its cake with a jaunty sprig of holly in it – you stepped into a world where these emotions were continued unbrokenly.  We walked along a a crisp white road, & then beneath dark leaved ever greens. Here were berries glowing red; & all the twigs were iced and with snow.  Then it grew late & the jolly evening sky lit up – flame coloured, & clear & healthy – with the black trees sharp aginst it. But O for the dusky roll of some Northern moor, or the melancholy cliffs of Cornwall. There you hear the wind and the sea. 

Sänkt pris hos Bokus!

När jag tittade in på Bokus senast hade man fortfarande inte lagt in en bild på min bok "Virginia Woolf, en biografi". (Jag kommer att fortsätta att tjata på dem om detta). Men man hade sänkt sitt pris till 319 kr! Alla som vill köpa boken som julklapp har alltså en god möjlighet just nu.

När Svenska Akademien brukade läcka

Tidningarna hade det lättare förr. Då kunde kulturredaktörerna lita på att Svenska Akademien läckte vem som skulle få Nobelpriset i litteratur och det gav tid att förbereda en större artikel om pristagaren i fråga. Det berättar Knut Stålhberg i sin bok Ett hörn av paradiset som kom 1997. Han var svensk korrespondent i Paris och 1957, när Anders Österling antytt att Albert Camus skulle få priset, skrev Ståhlberg ett personligt porträtt av Camus som kunde publiceras i Stockholms-Tidningen direkt när nobelpristagarens namn blev offentligt. 

Knut Stålberg berättar också om den gången Claude Simon tilldelades priset. Det var 1985 och ingen, inte heller Simons förläggare, trodde på hans försäkran att Simon skulle få Nobelpriset. Men Ståhlberg visste att hans källa var pålitlig och fick förläggaren att åka med honom till Sydfrankrike där Simon bodde. Båda männen satt tillsammans med Claude Simon när samtalet från Stockholm kom.

The Hours har blivit opera

Michael Cunninghams roman The Hours – som bygger på romanen Mrs Dalloway av Virginia Woolf – har blivit opera på The Metropolitan i New York.  I går sändes operan The Hours ut över världen och min vän Kristina berättar att hon såg den på Klarabiografen i Stockholm. Ser att operan The Hours visas där även 13, 14 och 17 december, kanske kan jag köpa biljett till någon av dagarna.

Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway handlar mycket om döden. Virginia Woolfs tanke var först att Clarissa Dalloway skulle dö i slutet av boken – antingen ta livet av sig eller bara falla ihop och dö  – men det blev istället den manlige huvudpersonen som tar livet av sig. Av programbladet till den nya operan framgår att även det här verket har döden som tema. Virginia Woolf ( i Richmond 1923) spelas av Joyce DiDonato, Clarissa Vaughan (i New York 1999) av Renée Fleming och Laura, en tredje kvinnogestalt ( i Los Angeles 1949) sjungs av Kelli O´Hara. Ja, det är komplicerat: de tre kvinnorna befinner sig på olika platser i världen och allt sker på en enda dag.

 

Första recensionen

I dag har Virginia namnsdag. Adeline Virginia Woolf fick heta Adeline efter moster Adeline Vaughan (1837–1881) som hade fått namnet efter sin moster, Adeline MacKenzie (1812–1836); hennes mormor hette också Adeline. Namnet Virginia kom från Adeline MacKenzies syster, en kvinna så vacker att hon beundrades av high society och kom att gifta sig med the Earl of Somers. 

I dag har tidningarna inte lika stor bevakning av böcker som förr men Bibliotekstjänst skriver alltid om nya verk. Jag fick deras recension över min Woolf-biografi i går. Den är skriven av Inger Littberger Caison-Rousseau; det är inte tillåtet att återge hela hennes text men här är ett tre utdrag:

Läsaren får en levande bild av Woolfs barndomsmiljö och tidiga liv en stor familj. 

Vi kommer Woolf in på livet och  får en god uppfattning om hur hon var som person. 

Att följa henne från 1800-talets sista decennier fram till hennes självvalda död mitt under andra världskriget är lika spännande som att läsa en roman. 

Bara beröm hela vägen faktiskt! Så glad jag blir. 

 

Rumpelmayers filial

"Rumpelmayers folk skulle komma" står det i början av romanen Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Boken handlar om societetskvinnan Clarissa Dalloway som ska ha ett stort party på kvällen. Vad som serveras på festen vet vi inte förutom att gästerna ska få glass (texten nämner glasskålar på ett ställe) och den kommer från Rumpelmayers som var det ställe i London där high society köpte sina frusna desserter. 

Anton Rumpelmayer startade  1903 ett konditori vid Rue de Rivoli i Paris. Där var Virginia Woolf  gäst tillsammans med författaren Hope Mirrlees i april 1923. Några år senare, 1907, öppnade Rumpelmayer en filial i London där alltså mrs Dalloway var kund. 

Vi hade bokbytardag i min bostadsrättsförening i lördags. Jag plockade upp  Ett hörn av paradiset av Knut Ståhlberg som berättar om sina många år som korrespondent i Paris. Han skriver bland annat om Rumpelmayers konditori på Rue de Rivoli i Paris och nämner att det populära konditoriet finns med i Lars Ahlins bok Huset har ingen filial. Jag fick stadsbibliotekets bussiga personal att plocka upp den novellsamlingen från magasinet i går. Bokens inledande novell Huset har ingen filial handlar om författaren Ann-Margret Hagenberg som reser till Paris för att träffa en liten gosse, Jacques. som hon älskar som sitt eget barn. Hon tar pojken med på Rumpelmayers där Jacques får äta så många läckra bakelser han vill. 

"När de kom in fann de att vartenda bord var upptaget av en elegant publik – mest damer naturligtvis som det är på alla konditorier världen över. Här hade gamla väninnor stämt möte för en angenäm pratstund. Men också utlänningar, också familjer, också unga par satt här. Man smuttade sitt te och mumsade sina bakelser och lutade sig mot varann småleende, viskande, bullrande. Hon tyckte att ett pikant, småelakt skvaller hade bildat en essens i själva atmosfären".

Bakom disken på Rumpelmayers såg Hagenberg  en skylt som sade La maison n´ a aucune  succursale, huset har ingen filial.  Jag vet inte, kanske stängde Anton  Rumpelmayer sin filial i London under kriget.

 

 

 

Varför kostar boken så mycket?

Man har sagt mig att min nya bok Virginia Woolf, en biografi är dyr att köpa i nätbokhandeln. Det är sant. Den kostar lite mer än andra nyss utgivna biografier. Förklaringen är jag har gett ut den på eget förlag. Precis som Virginia Woolf gjorde; alltsedan 1922 gav hon ut sina böcker på det egna förlaget Hogarth Press. 

Författare som ger ut sina böcker själv kan ge boken valfritt utseende. Då är det frestande att välja fyrfärg rakt igenom och att ge boken ett påkostat utseende. Boken är författarens dyrbara baby och man vill att den ska få möta världen i presentabelt skick.

Samtidigt har egenutgivaren inte möjlighet att beställa en stor upplaga. Det ger tyvärr ett högt styckepris. Mitt råd är att gå till biblioteket och be personalen köpa in boken. Eller varför inte önska boken i julklapp? Ett tredje alternativ: köp boken tillsammans med en vän. När båda har läst den, kan ni dra lott om vem som ska få behålla den. 

George Eliot och Middlemarch

I går var författaren George Eliots födelsedag. Hon föddes som Mary Ann Evans  den 22 november 1819 i England. Den 22 november 1919 publicerade Times Literary Supplement en lång artikel om Eliot skriven av Virginia Woolf (den finns medtagen i  Woolfs bok The Common Reader). Om Eliots mästerverk Middlemarch säger Woolf att det är en av de få engelska romanerna som är skrivna för vuxna människor.  

Lady Ritchie, som var författare och Virginia Woolfs aunt Anny, träffade George Eliot. Hon har beskrivit hur Eliot satt vid brasan i en vacker svart klänning och på bordet intill stod en lampa med grön skärm och där låg tyska böcker och pennknivar med elfenbensskaft. "Hon var mycket tyst och nobel, hade små stadiga ögon och en behaglig röst. När jag tittade på henne kändes hon som en vän, inte som en personlig vän men som en god och välvillig människa."

En dag ska jag läsa Middlemarch.

 

 

 

Ny information om Leonard Woolfs svenska släkt

Min biografi över Virginia Woolf har bara varit ute en dryg vecka så har jag hunnit få ny information att delge läsarna. Leonard Woolf hade en äldre kusin, Charlotte Abrahamson (1866–1934), som gifte sig med svensken Otto Mannheimer. Otto Mannheimer (1860–1924) var advokat och liberal politiker i Göteborg; han var riksdagsledamot i första kammaren 1912 – 1919.  Så mycket visste jag. 

Nu har min vän Lillemor Widgren gett mig en liten skrift: "Familjebrev 1905–1979". Det är brev från familjen Otto Mannheimer  till familjen Sven Lönborg som Lillemor har redigerat och gett ut. I skriften får jag veta att Charlotte Mannheimer var konstnär och att hon och Otto fick fem barn: Agnes, Henrik, Gertrud, Elin och Edgar. 

Förmodligen är dagens Anna Mannheimer ättling till någon av dessa fem barn men Lillemor vet inte hur släktskapet  ser ut.  Är det någon som vet? Charlotte, säger Lillemor, uttalades med betoning på första stavelsen.

 

Virginia Woolf – färgerna

Omslaget på min biografi över Virginia Woolf går i grönt, gult och silver. I en självbiografisk anteckning skriver hon att om hennes liv skulle målas i färg så skulle färgerna vara grönt, gult och silver. Grönt som havet, gult som rullgardinen i sovrummet i familjens älskade sommarhus i St Ives, Cornwall, och silver som passionsblommorna i trädgården vid samma hus. 

Försätts- och eftersättssidorna i boken är lila. Virginia Woolf skrev hela livet med violett bläck. Hon satt i en sliten fåtölj och skrev sina böcker för hand med violett bläck och därefter renskrev hon manuset på maskin, a portable Underwood.

Varför violett bläck? Därför att hennes första nära väninna hette Violet Dickinson. Hon var bra mycket äldre, hon läste den unga Virginias skrivövningar och trodde starkt på hennes begåvning.

Virginia Woolf, en biografi – omslaget

Omslaget på min nyutkomna biografi över Virginia Woolf är gjort av Lisa Zachrisson som driver företaget Grafisk form på Söder i Stockholm. Det visar ett fotografi av Virginia Woolf taget när hon var 20 år. Det svartvita fotografiet är insatt i mitten av en grön fjäril. På båda sidorna ser man en bård av silverstänk samt små vertikala vågor; ovanför boktiteln en rad små blommor.  

Som barn var Virginia Woolf och hennes syskon ivriga fjärilssamlare. De sprang med håvar ute i naturen och fångade fjärilar som de sedan namnsatte och nålade upp på korkskivor. De kunde också under somrarna i St Ives vid kusten i Cornwall smeta en klibbig massa tillblandad av rom och sirap på olika trädstammar i trädgården. Många fjärilar drogs till den klibbiga massan och fastnade i den. På kvällen kunde barnen gå ut och samla in sina fångster. 

När man läser Woolfs romaner möter man den ena fjärilen efter den andra på boksidorna. En eller flera fjärilar finns med i nästan alla hennes böcker. Jacob Flanders i Jacobs rum samlar fjärilar som barn och det gör även de sex huvudpersonerna i romanen Vågorna. En av dem, Susan, lär också sina barn att samla fjärilar. 

 

 

Ny bok om Virginia Woolf

Jag vet precis när det var. Det var år 2009 som jag blev intresserad av Virginia Woolf efter att ha läst en biografi över den engelske författaren Lytton Strachey. I boken mötte jag hans Bloomsburyvänner och den mest spännande av dem var utan tvekan Virginia Wolf. Något gjorde att jag fastnade och jag började läsa böcker skrivna av henne och böcker skrivna om henne. Så småningom växte det fram en önskan att  förmedla mitt vetande till andra människor. 

Nu ligger min bok Virginia Woolf, en biografi klar och den finns att beställa på Adlibris och Bokus. 

Kan vi läsa Dostojevskij?

Kan vi läsa Dostojevskij i dag? Och Leo Tolstoj? Ja, det vilar inte på deras axlar att Putin för krig mot Ukraina. Dostojevskij är den störste författaren som någonsin fötts, skrev Virginia Woolf till vännen Lytton Strachey i september 1912 när  hon var på bröllopsresa och hade läst ut Brott och straff. 

Virginia Woolf och Fjodor Dostojevskij har flera likheter. Båda gav ut böcker på eget förlag,  båda blev  internationellt berömda författare och båda hade svårt att känna igen människor.  Dostojevskij hade också svårt att hitta och verkar ha varit smått färgblind. 

Jag har precis läst ut boken Mitt liv med Dostojevskij av Anna Dostojevskaja. Mycket intressant. Hon var synsk och kunde ofta förutse saker vilket, menar hon, renderade henne många obehagliga ögonblick men förklarades av att modern var svenska. Norskor och svenskor är kända för att vara synska, har hon fått veta. Själv hade jag hellre velat vara synsk än ansiktsblind.

 

1922 - det underbara året

I går talade jag med min vän Ingrid som berättade att hon tänkte läsa Ulysses. Det är inget jag avundas henne. Jag har hållit i boken på biblioteket och den är tjockare än en tegelsten. 

I dag, 2022-02-02, är det hundra år sedan Ulysses av James Joyce kom ut. År 1922 har blivit kallat annus mirabilis, det underbara året. Då utgavs nämligen också T S Eliots dikt The Waste Land, The Garden Party av Katherine Mansfield,  Baal av Bertolt Brecht  och Sodome et Gomorrhe av Marcel Proust. Detta var också Rainer Maria Rilkes stora år. Under  några veckor i februari 1922 skrev Rilke 55 dikter publicerade under titeln Sonetterna till Orfeus varefter han, efter flera års prokrastinering, skrev klart sitt verk Duinoelegierna. 

År 1922 utgavs också Jacob´s Room av Virginia Woolf, den första fullstora boken utgiven på paret Woolfs förlag The Hogarth Press. Jag är den enda kvinnan i England  som kan skriva vad jag vill, jublade Woolf när hon hade blivit sin egen förläggare. 

Man kan läsa på olika  håll att Hogarth Press refuserade Ulysses. Det är inte sant. Leonard och Virginia Woolf såg bokens förtjänster och undersökte möjligheten att ge ut den, men hittade inget tryckeri som vågade ta sig an uppgiften. Risken att bli bötfälld för osedlighet var för stor.