Kvinnor måste höras mer

Boken Systrarna Beauvoir av Claudine Monteil gav mig mycket. Här finns likheter med systrarna Virginia Woolf och Vanessa Bell: en syster som blir världsberömd författare och en syster som blir konstnär. Bokens författare var nära bekant med både Simone de Beauvoir och hennes syster Helene och beskriver deras liv utan att skygga för mindre smickrande sidor. Jag visste inte att den bisexuella Simone de Beauvoir blev avskedad från sin tjänst på universitetet för att hon brukade inleda kärleksrelationer med sina unga kvinnliga elever. Eller att hon slutade sitt liv som tragisk alkoholist.

I Milano, där maken Lionel fått arbete som kulturattaché, ordnade Helene de Beauvoir en lunch till målaren Fernand Légers ära och placerade honom mellan den kvinnliga chefen för Milanos största bokhandel och kvinnan som förestod La Bura-muséet. Uppskattade målaren att få vara del av ett stimulerande, flödande samtal? Nej. När han gick klagade han hos värdinnan: "För en man är det förfärligt med kvinnor som pratar så mycket".

Ända sedan tidernas början har män lagt fast att kvinnor ska hålla mun. Tror någon att Horace Engdahl skulle ha förolämpat Sara Danius som han gjort, om hon hade varit man? Nej, män ger sig inte på män på det sättet, då visar man åtminstone en gnutta respekt.



Den engelska historikern Mary Beard, expert på antiken, har skrivit boken Kvinnor och makt. Där berättar hon om hur män under antiken tystade kvinnor och alltid hånade deras ljusa röster. En mörk röst visade på manligt mod, en ljus röst på kvinnlig feghet. En intellektuell från det andra århundradet bad sina lyssnare att föreställa sig att "ett helt samhälle  drabbades av följande märkliga åkomma: alla män fick plötsligt kvinnliga röster, och ingen man -- barn eller vuxen --  kunde säga någonting på ett manligt sätt. Skulle det inte vara fruktansvärt, och svårare att bära än någon annan plåga?"

"Kvinnliga politiker möter mest hat" var en rubrik i onsdagens morgontidning. En undersökning visar att kvinnliga kommunpolitiker utsätts för fler kränkande och elaka kommentarer i digitala miljöer än sina manliga kolleger. Det är förfärligt. Ändå -- även om det möter motstånd -- måste vi kvinnor ta ton och höras mer. Överallt och hela tiden.

Ansiktsblind -- så funkar det

Stora affischer på pendeltåget visar en man som kikar ut över havet och en text som säger: Hjälp mig att rädda Östersjön. Vem mannen är framgår inte av affischen. Antingen är detta någon vem som helst, en medelålders man på ett foto från en bildbyrå. Eller är han så känd att namnet inte behöver skrivas ut, alla vet.

Vad byrån bakom affischen inte vet är att massor av svenskar är ansiktsblinda och inte känner igen folk. Vi ser en medelålders man, inget mer. Vill man påverka oss med en bild på en kändis, krävs att  man talar om vem han är.

I går skrev Expressen om pappan som skulle hämta sin treåring och fick höra att sonen redan gått hem tillsammans med sin morfar. Fasa. Morfar inte bor på samma ort och skulle inte hämta sitt barnbarn. Personalen hade släppt iväg den lille pojken med en okänd man. Det är lätt att tänka sig pappans förfäran fram tills dess den okände morfadern upptäckte sitt misstag och kom tillbaka med barnet.

Här har två fel begåtts.
1) Alla vi ansiktsblinda, män som kvinnor, måste ta konsekvenserna av vårt handikapp. Fråga personalen och försäkra dig om att du hämtar rätt barn.
2) Personalen på en förskola måste vara uppmärksamma på att ansiktsblindhet är en utbredd funktionsnedsättning i vårt land. Varje gång det kommer en vuxen person som man inte känner väl, får man be om namnet och kontrollera att man inte lämnar ut fel barn.

Sigtunafjärden

Glad pingst!

Vid minnesstunden efter min bortgång kommer någon att ta till orda, så här: Säga vad man vill om henne, hon hade sina brister, men hon var en hängiven pomofil och en trofast klorofil.

Båda påståendena är sanna. Älskar äpplen och älskar alla tusen gröna nyanser som spricker fram på träd och buskar den här tiden. Klorofyll betyder grönt blad och klorofili är att älska alla gröna färger.

 
Den 21 maj 1860 skrev Henry David Thoreau i sin dagbok:
All vegetation har friskats upp av regnet. Gräset förefaller att stå perfekt upprätt och på tå, många centimeter högre plötsligt, på alla fält, det friskt gröna får övertaget över den bruna jorden på fälten. Färgen på den nya löven är överraskande. Björkarna längs järnvägsspåren, när jag susar förbi i tåget, blixtrar mot mig, gula som gulockra, deras löv liknar blommor mer än lövverk.

Brevet till Svenska Akademien

Vi kommer aldrig att få läsa det där brevet som Nobelstiftelsen skrev till restlaget i Svenska Akademien -- den är som vi vet en supersuperhemlig, totalt ooffentlig organisation. Men jag tror att brevet såg ut så här:

Kära kvarvarande medlemmar i Svenska Akademien!

Tack för det arbete ni har lagt ned under åren med val av nobelprisvinnare i litteratur. Ibland har vi höjt på ögonbrynen, men ni har säkert gjort så gott ni har kunnat.

Nu vill vi meddela att rådande omständigheter gör att vi i höst inte kommer att skicka över några nobelprispengar. Vi håller alltså inne med nobelpris i litteratur 2018.  Jag föreslår att ni meddelar omvärlden detta den 4 maj (så kan det se ut som om ni har kommit till detta beslut själva under ert torsdagsmöte den 3 maj).

Ni kan också säga i er kommuniké att det blir två litteraturpris hösten 2019. Om det blir Svenska Akademien eller någon annan institution som väljer dessa pristagare får Nobelstiftelsen återkomma till.

Vänligen,
Nobelstiftelsens ordförande