Möte med Kerstin Ekman

När jag inte kan sova på natten --  det händer ett par, tre gånger i veckan -- tycker jag att det är störande, men samtidigt får jag tillfälle att ta fram en bok och läsa en timme. Förr var folk alltid vakna en timme eller två på natten och man talade om första och andra sömnen. Detta har Roger Ekirch skrivit om i sin bok At Day´s Close.

Kerstin Ekman, Sigtuna litteraturfestival

Mellan första och andra sömnen läser jag just nu Kerstin Ekmans bok om Clas Bjerkander Då var allt levande och lustigt och har kommit halvvägs. Vill man tränga in i hur det var att försöka ta sig fram som ung och studiebegåvad på 1700-talet ska man läsa denna oavbrutet intressanta skildring av linnélärjungen, prästen och naturforskaren Bjerkander (1735-1795) som var född fattig i bortskymdhetens Västergötland men under hela sitt liv skrev ned dagliga, noggranna observationer av naturen och till slut blev ledamot av Vetenskapsakademien.

Förra helgen medverkade Kerstin Ekman vid Sigtuna litteraturfestival i ett samtal med Eric Schüldt. Hon fick frågan hur hon kunde låta bli att fabulera i sin bok.
-- Respekt för Bjerkander! Hitta på är min starka sida, men här blev det en utmaning att inte hitta på något och jag har inte saknat fabulerandet.

Kerstin Ekman sa att hon inte precis valde att skriva om den här personen, hon fick bara en sådan fascination för Clas Bjerkander och det som är svårt är intressant. Jag tror att vi kan hoppas på fler böcker av liknande slag för Kerstin Ekman är intresserad av att skriva om människans förhållande till naturen. Hon berättade att hon sett guckusko på just den plats där Clas Bjerkander sett samma orkidé.
-- Växter kommer tillbaka år efter år och det ger mig en evighetskänsla, sa Kerstin Ekman.

Efteråt frågade jag Eric Schüldt om det inte finns en tendens hos allt flera av dagens svenska författare att frångå fabulerandet och skriva om verkligheten. Han bekräftade min spaning. Vi lever i en sådan artificiell mediavärld med påhittade historier. Då är det skönt för både författare och läsare att få hålla sig till det som verkligen har hänt.

Att bli lite bildad

Så blir du bildad är rubriken på en ambitiös artikelserie som gått i SvD den här sommaren. Tanken är att olika artiklar om konst, litteratur, musik m m ska göra läsarna lite mer vittra. Den senaste artikeln införd i dag är skriven av Olle Josephson och efter att ha läst den vet jag, att jag aldrig kommer att kunna göra anspråk på att vara språkligt bildad.

Så här står det: "Den som ska behärska textvärldarna måste ha ett metaspråk. Inte för tal om innehåll, upplevelser och estetiska kategorier -- utan om struktur och sammanhang. Den ena texten kan hänga ihop tack vare tematisk disposition och styckeinledande kärnmeningar. I den andra knyts resonemanget med kausala sambandsord och retoriska frågor. Sådant måste man kunna se". Jag är rädd att jag inte har ett metaspråk. Finns det en kurs jag kan gå?

Varför vill vi så gärna vara bildade? För att vi tror att vi samtidigt med ökat vetande ska få en förfinad själ, bli en bättre människa. Där bedrar vi oss. Bli lite bildad hjälper inte, vi kommer ändå alltid till korta och blir aldrig de sagolika medmänniskor som vi önskar att vara.

En solig hälsning från Birgitta Holm

Söndag inledde jag med att lyssna på litteraturvetaren Birgitta Holm som samtalade med Alexander Crawford om sin bok Språnget ut i friheten. Hur blev den till? var första frågan.
-- Konsten ger mig ibland en stark, fysisk förnimmelse av frihet. Hur bär sig konsten åt? Vad är en konstupplevelse? Jag satt och grunnade på det i en stuga i Tiveden när min man samtidigt var döende i cancer, svarade Birgitta Holm.

Olika verk har gett henne starka ögonblick och ett sådant verk är Bellmans dikt  Liksom en herdinna vardagsklädd. "Jag satt och förberedde en lektion om Bellman när den dikten slog mig".  Selma Lagerlöf och Karin Boye är ett par andra favoriter. Selma Lagerlöf, anser Birgitta Holm, är en mästare i att hantera energier. "Hon har en förmåga att sätta våra hemliga energier i rörelse".

Birgitta, vackert klädd i rosa topp, svart kofta och gröna pösbyxor, ger själv intryck av att vara fylld med positiv energi -- vi vet alla att hon älskar att dansa -- och påminner om Caroline af Uggla, samma tunna kropp, samma yviga gester, samma sätt att stå. Jag köpte hennes bok, jag vill läsa mer om de uppenbarelser, epifanier, som litteraturen har gett henne, och bad henne att signera den. "En solig hälsning", skrev Birgitta i min bok.

En stordag i Sigtuna

I går, lördag, var en stor dag i Sigtuna, en stordag skulle man ha sagt i mitt Västerbotten. Hela stan  var fylld av författare och läsintresserade. Först lyssnade jag på Agneta Pleijel som samtalade med Dan-Erik Sahlberg på Sigtunastiftelsen om boken Spådomen -- en flickas memoarer.  Agneta Pleijel, i hästsvans och grånande pannlugg, sa att hon ville skriva om sin uppväxt precis som det var, oförfalskat, och att det hade varit mycket svårt, hon var nära att ge upp flera gånger. Vad glada vi är, hennes fans, att hon skrev boken klar! Och att hon gjorde den sann och inte skrev en roman om alltsammans! Kan vi då vara säkra att alltihop är sant? Man kan förstås inte lita på sitt minne, sa Agneta Pleijel. Vad läsaren får är hennes upplevelse av sina år som barn och ungdom. En strålande bra bok, tro mig.

Litteraturfestival i Sigtuna

I övermorgon, lördag 22 augusti, öppnar Sigtuna litteraturfestival igen. Två dagar med massor av författare som ger oss intressanta föredrag. Vi bokmalar får fullt upp för det blir många föredrag som krockar med varandra! Det börjar för min del med Agneta Pleijel följt av Beate Grimsrud på lördag förmiddag och sedan Thomas Lerner och Therese Bohman på eftermiddagen. Söndag tänker jag lyssna på Birgitta Holm och Kerstin Ekman.  Jag ser fram emot helgen!

En eftermiddag på Söder

"I dag börjar vi med höst- och vintertidtabell" meddelade SL i går. Är hösten här nu? Nej, vädermässigt har sommaren just börjat. Det är först de senaste dagarna som jag har kunnat bada i Mälaren varje morgon -- en smula kallt men skönt.

I går eftermiddag drack jag kaffe vid Mariatorget i Stockholm vilket jag kan rekommendera. Man sitter i fin grön miljö några meter från gatan och slipper det värsta trafikbullret men har massor med intressanta människor att titta på. Läste The New Yorker och skrattade åt detta:
En plågad Gud ligger på analyssoffan uppe bland molnen med sin änglaterapeut bredvid. Terapeuten  har tre olika repliker och vi läsare får rösta på den som är roligast.
A. -- När insåg du första gången att du egentligen är kvinna?
B. -- Jag föreslår att du tar en vilodag.
C. -- Du vet väl att du har makt att påverka vad du känner.

A får min röst. Jag gick Hornsgatan fram till Slussen och mötte kändisfotografen Ulla Montan (jag är nästan säker, hon bor i krokarna) och sedan Pia Johansson (jag är helt säker) som hade vita långbyxor och vit, vid blus med guldtryck. Hemkommen såg jag att idegransbären börjat lysa i orange. Kanske är det lite höst i alla fall.

Hur stoppar man kommuntjuven?

Det verkar finnas människor som missuppfattat ordet kommunalt. De tror att kommunalt betyder att de får förse sig av det som är bekostat av alla oss tillsammans. De är kommuntjuvar. Häromdagen skrev en journalist i morgontidningen att han såg en man på Smedsuddsbadet fylla en stor säck med sand som han skulle ta hem till sig. Journalisten konfronterade tjuven och påpekade att man faktiskt inte får stjäla kommunal sand.

I går eftermiddag såg jag en till synes välbeställd, propert klädd kvinna som plockade sig en vacker bukett i en av Sigtunas fina parker. Kanske skulle hon och maken bort på kvällen?

Jag diskuterade med mig själv. Skulle jag gå fram och fråga "Vad håller du på med?"  Påpeka "Jag är kommuninnevånare här, det där är faktiskt mina blommor"?

Tyvärr kom jag inte fram till en bra taktik och gjorde ingenting. Kvinnan gick nöjd iväg med sin bukett. Nästa gång jag ser en kommuntjuv ska jag be att få ta en bild av hennes vackra blommor. Sedan ska jag fråga var hon hittat dem.

Varning för bokblufföretag!

Har just talat med juristen Mailin Koch på författarförbundet som jag ringde efter att ha sett på nätet att två av mina böcker finns att ladda ned gratis. Det vill säga: gratis om man först går med som prenumerant i ett visst företag. Betala 15.95 dollar per månad och du kan ladda ned tusentals böcker och dataspel, lovar företaget. Man har alltså utan tillåtelse lagt beslag på mina böcker och en massa andra författares böcker som de skor sig på.

Malin Koch lovade att titta på det aktuella företaget. Hon kände redan till att kunden utlovas en gratis första månad och därefter får man en mycket kort tid på sig att avbeställa sin prenumeration. Gör kunden inte det, är hen fast och företaget drar prenumerationsavgift månad efter månad.

Malin berättade att hon och hennes kollegor under våren tittat på liknande företag som lovar tillgång till massor av böcker. Bara det att när kunden betalat för att gå med, finns inga böcker att ladda ned, alltihop är en bluff.

Varning alltså för att gå med i prenumerationstjänster som dessa! Se upp för blufföretag! Stöd inte  fulnedladdade böcker som affärsidé!

Från min trädgård -- 4

För några år sedan skrev jag om ett par döda tallar som vi lät kapa grenarna på. Förbipasserande förfasade sig, en man till och med stannade och frågade hur jag kunde ha något så fult på tomten. Han kunde ju inte se att jag hade planterat klätterhortensia intill träden. Nu har hortensian klättrat uppför stammarna och snart nått tallarnas högsta topp, precis som vi ville att den skulle göra. Bilden visar hur vårt eleganta "hortensiaträd" såg ut tidigare i sommar när det blommade för fullt.

Medicin mot demens

Handen på hjärtat, tänker inte alla vi som kommit upp i åren varje dag samma tanke: måtte de snart  hitta en medicin mot Alzheimers sjukdom. Man vill inte förlora förståndet och bli en börda för sin partner och, senare, för vården.

Kanske är en ny bra bromsmedicin på väg i alla fall. Solanezumab från Eli Lilly, som presenterades vid en stor Alzheimer-konferens i Wahington DC  nyss, har i försök bromsat dåligt minne och försämrad kognitiv förmåga hos människor med lätt demens. Den nya medicinen ses som ett stort steg framåt eftersom den inte bara påverkar symtomen utan också stoppar den plackbildning av amyloid i hjärnan som hindrar neuronerna från att kommunicera med varandra.

Försök med Solanezumab på 1300 personer under tre år har gett bra resultat men många fler kliniska försök måste till innan detta kan bli en medicin som släpps ut på marknaden.

Under tiden får vi göra vad vi kan för att hindra demensen. Låt hjärnan arbeta så mycket som möjligt, är ett råd. Hur kan det hjälpa? Jo, säger demensforskarna, då bygger vi upp en kognitiv reserv så att även om vi skulle drabbas av lite plack mellan neuronerna i hjärnan kan vi ändå klara oss riktigt bra.