Fikon på Fårö

På Fårön finns det får förstås, massor av får. Men längst ut på Ryssudden, i Ryssnäs naturreservat, finns också något oväntat: ett fikonträd eller snarare fikonbuske. Det var 1961 som någon såg den första gången och sedan har den hållit sig kvar skyddad för betande får av en inhägnad. Ger den frukt? Nja, vi såg ett par små gröna frukter. 

Stoppa Nordkalk

Jag var i Visby en vecka för att sitta och arbeta i det speciella gästhem för författare och översättare från Östersjöregionen som finns i Visby. Huset, som byggdes för att vara en Lancasterskola (där fattiga barn i olika åldrar undervisades i samma rum) är högt beläget på det som kallas Klinten och min utsikt från skrivbordet utgjordes av domkyrkan och havet.

Jag var också i Visby för att delta i pomologiska sällskapets utflykter på Gotland. Bo Hammar är en kunnig, pomologiskt intresserad bonde som var med under dagarna. Han berättade om den oro som alla på Gotland känner inför det finska företaget Nordkalk som ska avverka Ojnareskogen och sedan bryta kalk på området som har unika naturvärden. Rödlistade arter kommer att ryka och kalkbrytningen är ett  hot mot grundvattnet i området, ett grundvatten som bönder och övriga boende är beroende av.

Man begriper inte hur Mark- och miljööverdomstolen kunde ge sitt tillstånd till denna avverkning och kalkbrytning som Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen och demonstranter försöker göra allt för att stoppa.
-- Beslutet som mark- och miljööverdomstolen har tagit är decenniets mest orimliga och felaktiga tillämpning av miljöbalken, säger Björn Risinger i Svenska Dagbladet i dag. Risinger är generaldirektör  för Havs- och vattenmyndigheten.

I Visby

När man ska åka till Visby? Inte under Almedalsveckan och inte heller under medeltidsveckan -- -- läste i en Gotlandstidning att en restaurang i stan tar 149 kr för en sallad under medeltidsveckan men så snart den slutar går priset ned till 89 kr för samma rätt.

Nej, det är tredje eller fjärde veckan i augusti man ska besöka Visby. Det är fortfarande varm  sommar och, viktigast av allt, mullbären mognar nu. Man ser mullbärsträd i flera av Visbys trädgårdar och nog måste det vara en gammal gotländsk regel att bär på grenar som sticker ut över planket som  skiljer trädgården från gatan är den förbipasserandes egendom? Besökare från fastlandet kan i alla fall inte låta bli att smaka på  ljuvliga, nymognade, svarta bär men jag lärde mig snabbt att den som pallar mullbär måste ha oömma kläder -- bären sprutar saft -- och våtservett att torka händerna med.

 Vid ringmuren

Först när mullbär ändrat färg från orange till svart är de mogna

Jättegott, sa dessa turister från fastlandet som aldrig settt eller smakat mullbär tidigare

Visby har horder av turister hela sommaren och tänk att människor ändå i slutet av säsongen orkar vara så vänliga mot besökare. Jag samlar på leenden och några leenden från min vecka i Visby kommer jag  att minnas länge.

Grovt slöseri med skattemedel

Om tre år fyller mitt lilla bokförlag Kärnhuset med hittills fyra utgivna böcker 15 år. Jag har förstått att 15 år är något som ska firas. Blå Hallen i Stockholm eller Gröna Ladan i Sigtuna? Nej, det blir för dyrt. Jag tror att jag kommer att göra min uppskattade tårta -- tre sockerkaksbottnar, ett tjockt lager krossade jordgubbar,  ett tjockt lager hemlagad vaniljkräm och sedan grädde och jordgubbar över alltihop -- och bjuda G som har hjälpt mig mycket under åren.

Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) kunde också ha nöjt sig med kaffe och tårta för sina 14 anställda när de firade 15 år. Problemet var att stiftelsen hade miljarder skattekronor i kassan men inte den mognad som krävs för att hantera statliga pengar.

SSF brände miljoner på festfixare och lyxkalas och därmed gick ett antal forskare miste om värdefull finansiering till sina projekt. "Det handlar bara om några promille av pengarna", ursäktar sig  direktören. För forskare och alla vi andra är tio miljoner pengar som skulle räcka långt; det skulle ha räckt till att finansiera två heltidsforskare under tio år, säger en professor i gårdagens Dagens Nyheter.

Återkommer till bloggen troligen den 28 augusti. 

Ur Ockulta dagboken augusti 1899

I morgon är det en spännande premiär på Strindbergs Intima Teater (i samarbete med Stockholms stadsteater)vid Barnhusgatan i Stockholm. Då ger man iscensättningen av Ockulta dagboken  med Samuel Fröler som en av Strindbergsgestalterna. Det är en föreställning som jag bara måste se.

Här är några utdrag ur Ockulta dagboken skrivna i augusti 1899. Strindberg ser ödesmättade tecken och hör ockulta ljud överallt.Strindberg har en tydlig handstil men  ordet "Blochbelysning" är jag inte säker på. Kanske står det Blockbelysning:

 12e En svart skalbagge under hufvudkudden; han liknade den som gick på golfvet hos Åke Hansson dagen innan dödsfallet. Samma afton det brann hos min granne.  

15e Lemnade Furusund. Denna sejour är mig som en skön Midsommardröm nu då jag erinrar mig den. Detaljerna voro dock rysliga! In på Saltsjöbaden. Förnam att jag icke kommer att stanna här, åtminstone inte på hotellet. Och likafullt, detta land är det första jag såg som yngling från höjderna vid Tyresö för första gången (se Tjensteqv. Son) och då greps som af en uppenbarelse. Liknar äfven landskapet från tallen på Kymendö då jag hade min "kris" der (se Tjensteqv. Son)

For förbi De Lavals Ångturbinsfabrik. Bor nu med utsigt åt De Lavals Blochbelysning. 

19e In på Narvavägen 5. Mina rum äro fulla med historiska porträtt lämpliga som väckelsemedel till mina historiska dramer. Rummen är mycket granna och hyresvärden är kammarherre; men nere på kafféet der jag äter sitter underklass och skymfar mig.

Ofvanför mig bor någon som upprepar mina rörelser och "rullar möbler" alldeles som i Paris.

Osäkert som ett brev på posten

Säkert som ett brev på posten, hette det förr. Det är det ingen som skulle hitta på att säga idag. Fler och fler klagar på postutdelningen, hör jag på radion och läser jag i tidningen. Posten kommer senare och det blir oftare fel.

Sedan nyår har åtminstone fem försändelser som skickats till min adress -- däribland min deklarationsblankett, en faktura och två tidskrifter -- inte kommit fram. Det är post som inte gått tillbaka till avsändaren utan har försvunnit i tomma intet, hur det nu har gått till.

En dag råkade G stå vid brevlådan och kunde hejda brevbäraren när han kom cyklande förbi. I handen hade killen brev som skulle till oss men som han var på väg att lägga i grannens låda. Ingen ursäkt, bara ett "Hoppsan, det där höll på att gå lite för fort".

Det är klart att G och jag kan turas om att stå vid brevlådan och passa postkillen. Men riktigt roligt att hänga vid brevlådan när det regnar och blåser är det inte. Så är det ju det att vi vill gärna hinna med något annat också under dagen.

Vi kan förstås skaffa postbox, det borde ge oss all post, men det kostar pengar. Det bästa vore om vi allihop, som förr, kunde få vår post utburen och nedstoppad i brevlådan utan mankemang. Har vi inte en välbetald generaldirektör som ska se till just det?

Läser i tidningen att riksdagen kräver att posten ska leverera 85 procent av all post i tid och till rätt adress. Själv struntar jag i om posten kommer en dag försenad, det viktiga är att jag får mina brev. Alla 100 procent.

Långsam konst

Långsam konst -- rubricerad Slow Art -- handlar en utställning på Nationalmuseum om. Min favoritutställning just nu, pågår t o m 3 februari nästa år. Besökaren får se närmare 30 verk som alla tagit eoner att framställa. När man själv inte har mer tålamod än vad som ryms i en tekopp drabbas man av stum beundran inför dessa vackra konstverk. Tänk att som Sebastian Schildt använda bortåt 100 timmar -- med 6 000 hammarslag i timmen -- till att förfärdiga en silverkanna. Eller som Cecilia Levy klistra smala remsor klippta från boksidor till en stilig skål.

Människor och skåp

"Varje människa är ett skåp" var titeln på Lena Larssons självbiografiska bok. Lena -- inredare, journalist, författare och jazzälskare -- var min kollega på tidningen Vi för längesedan och jag minns henne som glad, aktiv,  kreativ och ung. Lena stelnade inte till i gamla tankegångar utan var alltid villig att anamma det nya. Hon skulle ha älskat Youtube och Spotify.

Vi människor är skåp. Vi gömmer inom oss händelser vi inte hade velat vara med om, allt det übersvåra vi vill slippa tänka på och allt det där vi ångrar att vi själva gjorde eller sa. Modiga människor, som Lena Larsson, vågar öppna dörrarna till sitt skåp och berätta hur deras liv har gestaltat sig.

Här är några väggskåp som jag beundrade på hemslöjdsutställningen på Liljevalchs.

Slöjd på Liljevalchs

Vad är slöjd? Slöjd är konsten att göra det själv, läser jag i en tidning. Det finns textilslöjd, metallslöjd, träslöjd, plastslöjd och läderslöjd. Pappersslöjd och makraméslöjd finns bestämt också. Men varför finns inte keramikslöjd? Eller glasslöjd? Om jag drejar min egen mugg eller blåser mitt eget glas är det hantverk men inte slöjd.

Utställningen Hemslöjden på Liljevalchs pågår fram till 2 september. Se den, det är en rik, bred exposé av alla slags slöjdalster. En utställning att bli glad av.

Från min trädgård 7/12 -- vippvallmo

Glöm allt jag kan ha skrivit om vippvallmo som ett underbart växtval. Den är stor och pampig och har vackra blad, javisst. Men plantera den aldrig! Man kan nämligen inte ångra sig. Har man tagit in växten i trädgården tar den över tomten.

 I våras behövde G och jag ta bort vårt stora, flera år gamla exemplar. Vi visste inte då att det gick grova, flera meter långa vippvallmo-rötter nere i marken, rötter som inte hade tänkt ge upp utan var beredda att skicka upp skott både här och där och långt från där moderplantan hade stått.

Säg inte "växer som svampar ur marken". Säg "växer som vippvallmo ur marken"! För de där stjälkarna med de tjusigt flikiga bladen kommer upp som raketer ur jorden; man går till sängs på kvällen förvissad om att ha avlägsnat varje litet skott bara för att på morgonen se pigga, nytillkomna  små plantor. Rötterna kämpar för sin överlevnad men vi, fulla av beundran för denna obändiga växtkraft, kämpar också.

Från min trädgård 6/12 -- vidjehortensia

Allt som är runt är vackert, säger man i Frankrike. Så rätt. Ända från det att vi låg vid vår moders bröst håller vi den runda formen för den mest fulländade. Gurka eller tomat? Tomat, förstås. Apelsin eller banan? Apelsin, utan tvekan.

Förra året fick G och jag en vidjehortensia av vänner och vad jag gillar de rundade vita blommor som nu lyser upp trädgården. Gör sig bra i vas också.

Strindberg och ansiktet

Ur En blå bok av August Strindberg:
Mänskliga anletets skönhet ligger icke bestämt i formen, utan i uttrycket. Ett leende behöver icke vara en rörelse av läpparna, utan kan uppenbara sig som en ljusning kring munnen, åtföljd av en stråle ur det orörliga ögat. Det är själen själv som visar sig.

 Bilden visar Odin och Sleipner porträtterade i gjutjärn av Henrik Allert. Visas på utställningen Paradisets trädgård på Sigtuna museum.

Längtar efter fimpfritt

En lång, äldre man står på andra sidan gatan och röker. Han är välklädd och kan ha god utbildning, ändå kastar han fimpen på gatan. Kastar han fimpar på gatan utanför sitt eget hus också? Vem har han tänkt ska ta upp efter honom? Nästa dag blåser fimparna över till min tomt och jag plockar upp.

Längtar efter ett förbud mot rökning på allmänna platser som perronger, busshållplatser, badstränder och uteserveringar. Röken stör mig och lika mycket stör mig alla dessa fimpar. Varje åtgärd som minskar den allmänna nedsmutsningen är välkommen.