Hur kunde det gå så här illa?

Vart är amerikanarna på väg? Hur kan de falla för Trump? Förfärligt, tycks vara den allmänna meningen hos de fem presidenterna på omslaget av The New Yorker. Franklin D. Roosevelt tappar cigarillen av bestörtning, Kennedy tar fram ett medel mot sura uppstötningar, Lincoln rynkar pannan, Teddy Roosevelt biter ihop käken och den förtvivlade Washington håller för ansiktet när han ser den gapige presidentkandidaten  i rutan.

Snart ska vintertröttheten släppa

Min gamle granne Roland ringde häromdagen. Han tar sin fil. mag i vår och hoppas på en plats som doktorand till hösten. Jag vet att Roland, 77 år,  kommer att skriva en fin avhandling. Man får göra allt för att mota demensen och en doktorsring är inte fel. Låter vi våra hjärnceller arbeta så att det sprakar om synapserna, skapar vi en så kallad kognitiv reserv som kan tas i bruk om något hjärncentrum börjar fallera.

Men ibland är det trögt i hjärnkontoret. Det beror på vad forskarna vid universitetet i Liege, Belgium, kallar winter brain drain (artikel i Proceedings of the National Academy of Sciences), stora vintertröttheten, som för min del sätter in vid mitten av december och lyfter först i mitten av mars. Forskarna i Liege har funnit att det inte bara är inbillning att mentala funktioner ofta går lite på sparlåga för en människa på vintern. Hjärnan arbetar faktiskt långsammare då. Det kan vara en rest från forntiden när folk inte hade samma tillgång på mat under den kalla, mörka årstiden som under sommar och höst. När maten var knapp, var det bra att använda sin energi till det mest fundamentala -- som att bära hem ved och vatten och skjuta ett och annat villebråd -- och avstå från att lösa tankeproblem. 

Värdefull burk

Varför sparade jag inte några av dessa stora plåtburkar från 70-talet när kaffe i 1-kilosförpackning var den vanligaste lockvaran?  Lyxmoccaburken på bilden betingar just nu 50 kr på Myrorna.

Bra bok till lågpris

Snöklocka eller klosterlilja kallas denna vackra växt som nu blommar på mitt fönsterbräde. Har sett den tidigare i Vadstena där den bildar en stor blommande snöklockeäng.

"Det började med att jag såg en bok om äppelträd på biblioteket. Längst bak i den stod om boken Tankar om glädje och vardagslycka. Nu har jag läst den. Så bra, så bra den är. Jag blev både glad och stärkt av den."

Så står det i ett läsarbrev som bokförlaget Pagina översände till mig i går. Tack, snälla! Boken finns till lågpris på rean just nu.

Så minns jag Gunhild Kyle

Gunhild Kyle har dött 94 år gammal. Jag träffade henne och hennes syster under en kursvecka i Rättvik och året måste ha varit 1982 eller 1983. Vi var där för att lära om avspänning och göra  avslappningsövningar. Bland annat fick vi ligga på golvet med små hårda bollar under ryggen, minns jag; först gjorde det väldigt ont men sedan gav ryggmusklerna efter och bollarna kändes inte längre.



Gunhild Kyle och hennes syster var båda förtjusta i Jane Austens roman Emma som jag sedan läste när jag kom hem. Hon hade en blus i ett sextiotalsmönster. Efteråt hittade jag i gömmorna en liten duk med samma typ av mönster. När jag lägger fram den, och när jag ser Emma i min bokhylla, tänker jag på Gunhild Kyle som 1984 blev professor i kvinnohistoria och kom att uträtta så mycket.

Gala utan tacktal, tack!

Läser att vid det här årets Oscarsgala blir det inga tacktal. Tacktal är förbjudna. Orsaken är de vikande tevepubliksiffrorna för Oscarsgalan. Kan vi inte göra likadant i Sverige? Förbjud alla dödstråkiga, pinsamma tacktal vid Guldbaggegalan som får det att krypa i oss tittare. Alla får säga "Ett varmt tack till alla inblandade" och därefter måste vinnaren säga något spirituellt i tre meningar. Gör hen inte det, blir det aldrig mer något pris.

Joyce Carol Oates skriver om sig själv

Titta noga, detta är Happy Cat som jag mötte vid stranden av Mälaren

När man blir gammal börjar man läsa biografier. Jag har gjort det länge. Författarbiografierna är den  bästa läsningen. Nu senast har jag plöjt The Lost Landscape, A Writer´s Coming of Age av Joyce Carol Oates som handlar om hennes uppväxt på en farm i västra New York State. Familjen -- mamma, pappa, yngre bror och de ungerska morföräldrarna -- odlade grönsaker och frukt, mest Bartlettpäron. Varje höst suckar alla i familjen över hur fort päronen mognar över och blir förstörda. Den lilla flickan är känslig och receptiv och observerar allt omkring henne; bästa vännen är en röd höna, Happy Chicken, som kommer när Joyce ropar på henne.

Vi vet att Joyce Carol Oates är snabb. Det förvånar inte att hon var en sprinter som sprang fortare än kamraterna. Hon skriver snabbt och har gett ut en mängd prisade romaner och faktaböcker, samtidigt som hon arbetat som universitetslärare. Och hon bestämde sig fort för Raymond Smith som hon träffade som ung student på universitetet. De möttes 23 oktober 1960, förlovade sig efter en månad och gifte sig 23 januari 1961. I boken A Widow´s Story berättar Oates om makens bortgång 2008 och sin stora saknad. Året därpå, 2009, ingick hon äktenskap med psykologiprofessor Charlie Gross och jag vill tro att de är lyckliga tillsammans.

Att vara ansiktsblind

Ristade vikingarna  runor i is med sina flintspetsar? Klart att de gjorde. Men om deras verk blev så fina som detta ristade isblock från stranden av Sigtunafjärden vet vi inte. Lägg märke till drakhuvudet längst ned t v.

När man har en funktionsnedsättning blir man ledsen när någon hånar människor med den, eller en annan, funktionsnedsättning. I förra veckan var det Per Naroskin som i radioprogrammet Spanarna gjorde sig lustig över en ansiktsblind kvinna som han iakttagit på ett mingel. Hon hade sagt till en kvinna som kom fram och hälsade på henne: "Vi har säkert träffas, men jag känner tyvärr inte igen dig, för jag är ansiktsblind".  För att i nästa stund säga till en man:  "Hej, det var längesedan!" Hur ansiktsblind var den här kvinnan egentligen?

Per Naroskin, jag vill att du ska veta det här: Ansiktsblinda har svårt att minnas ansikten men det går om man får träffa en människa många, många gånger. Jag skulle säkert kunna börja känna igen dig, Per, om vi gick samma språkkurs och träffades varje vecka under en termin. Den ansiktsblinda kvinnan du stötte på kanske träffade en f d älskare eller en arbetskamrat från skrivbordet intill som hon inte sett på en månad för att han hade varit bortrest på uppdrag i Asien, det är klart att hon kände igen honom.

I går talade jag med Kerstin Matz, kollega från min tid på tidningen Expressen. Vi kom in på vår ansiktsblindhet. Kerstin berättade om när hon senast var i Paris och handlade i Mariage Frères, Europas äldsta tebutik grundad av ett par ryska bröder. Där är den omständliga proceduren den att man ska välja tesort hos ett biträde, betala hos en annan och sedan tillbaka till den första för att visa kvittot och hämta teet. Då gäller det att känna igen sitt biträde och det är inte lätt när samtliga är herrar klädda i samma stiliga uniform. En mardröm för en ansiktsblind, förstås.
Kerstin hade frågat det ena biträdet efter det andra men ingen ville kännas vid hennes inköp. Det visade sig att Kerstins expedit hade gått ut på lagret....

Jag vill till den här butiken nästa gång jag är i Paris, men jag tänker förklara mitt dilemma och be expediten att spana efter mig så att jag får lämna kvittot och hämta ut mitt te utan någon ångest.

Stark film om Dalton Trumbo

Att Audrey Hepburn spelade huvudrollen i "Prinsessa på vift" vet alla i min generation. Det var från den filmen som jag lärde mig det rationella greppet att knäcka två ägg samtidigt, ett i varje hand (om jag nu inte blandar ihop Hepburns filmer).

Men vem visste att det var Dalton Trumbo som skrev filmen och fick en Oscar för det?  Filmen om Trumbo går nu i Sigtuna på vår utmärkta biograf. En stark film om tiden när alla med kommunistsympatier svartlistades i Hollywood och fick gå utan jobb. Och Hedda Hopper (spelad av Helen Mirren) var en satmara.

Ruggigt om hökar

Vad jag gillar den amerikanska attityden till litteratur. När New York Times Book Review listar de 10 bästa böckerna för år 2015 anger de självklart 5 fackböcker och 5 skönlitterära böcker. En svensk tidning, tror jag, skulle ha räknat upp 9 romaner och 1 faktabok.

Av alla 10 böckerna har jag läst bara en: H is for Hawk av Helen Macdonald. Den handlar om hur författaren, som varit starkt intresserad av falkar sedan hon var barn, köper en duvhök -- goshawk -- som hon tränar samtidigt som hon brottas med en depression efter faderns död. Jag hade dubbla känslor för Helen Macdonald under läsningen. Dels var hemskt att läsa om den stackars höken som sitter fängslad i hennes bostad och tillåts komma ut ibland, t ex på promenader i villakvarteret. Och dels var det fascinerande att följa träningen av den stora fågeln och vara med när den jagar kaniner och fasaner. Det var mycket jag inte visste tidigare. Som detta att duvhöken inte börjar med att döda sitt offer. Den hugger in på kaninen som dör under måltiden.....

Duvhök avbildad i det stora verket Svenska fåglar av M W och F von Wright

Sparvhök från Svenska fåglar av M W och F von Wright

Bland de fem bästa faktaböckerna finns också Empire of Cotton av Sven Beckert, en bok om bomullens historia; den skulle jag verkligen vilja läsa. På annan plats i tidningen läser jag att det har kommit en bok som säkert intresserar de hästbitna:  The Horse. The Epic History of Our Noble Companion av Wendy Williams.

Ökat antal könsstympningar i världen

Visst trodde man att med ökad medvetenhet om problemet, och därmed ett tryck från väst mot de länder där  könsstympning praktiseras, skulle antalet fall av grymt behandlade flickor vara i avtagande. Så är också fallet i Egypten och Kenya. På andra håll är det tyvärr tvärtom. Könsstympning förekommer inte huvudsakligen i Afrika, som man tidigare trott, utan praktiseras runtom om i världen.  I USA -- där det lever åtminstone 500 000 flickor och kvinnor som har blivit stympade eller riskerar att bli det -- förbjöds könsstympning så sent som 1996 och 2013 blev det kriminellt att föra flickor under 18 år till utlandet för  stympning -- vad som kalls vacation cutting.

En ny FN-rapport visar att antalet flickor och kvinnor i världen som fått sitt kön avskuret eller på annat sätt stympat -- och därmed får ett svårt liv som handikappade -- inte är 130 miljoner som uppgetts tidigare utan förfärliga 200 miljoner eller mer.  I Indonesien, världens fjärde mest folkrika land, är nästan hälften av alla  kvinnor och flickor under 12 år könsstympade; huvuddelen stympas innan de fyllt 10 år, en del bara några veckor efter födseln.

FN deklarerar som sitt mål att barnäktenskap och könsstympningar ska vara utraderade år 2030. Det är angeläget att alla hjälporganisationer och kvinnoorganisationer samverkar i detta. Målet måste nås tidigare än så.

Städa-dator-dagen

I dag är det Clean-out-your-computer-day i USA. Tänker ta fasta på den dagen själv eftersom det finns alltför många gamla inaktuella mejl lagrade på min dator för att det ska kännas överskådligt och bra.

Det tar längre tid numera att få datorn att starta. Frågade min guru, som var här för att hjälpa mig byta web-hotell, om det och han sa att så är det i dag. Hans dator har hur snabbt bredband som helst men den tar längre tid att starta. När det väl kommit i gång, går det snabbt.

Till ett annat datorsnille, som råkar vara mitt kusinbarn, sa jag det är svårt för en äldre människa att hänga med i datorvärlden när det hela tiden kommer så mycket nytt. Jag väntade mig liten förståelse men han, som arbetar med datorprogrammering hela dagarna, suckade också. Förr, sa han, hade man koll. Nu händer det så mycket hela tiden att det är mycket svårt att vara uppdaterad.

Tonåringar tar farliga risker

Mitt vardagsrum är fyllt av underbar doft från hyacinter. Och inte vilken hyacinter som helst utan den gula, fantastiska City of Harlem.

Demokratiutredningen vill sänka rösträttsåldern till 16 år. Det är olämpligt. Lika olämpligt som att låta 16-åringar ta körkort. Det finns underbart kloka, begåvade 16-åringar men de har något som talar emot dem: de är tonåringar.

Varför gör tonåringar så idiotiska, ogenomtänkta saker hela tiden? (Att vi vuxna var lika hopplösa en gång vill vi inte kännas vid.) Artikeln The terrible teens med underubriken What´s wrong with them? var införd i The New Yorker  förra året. Där återger Elizabeth Kolbert vad hon läst i boken The Teenage Brain: A Neuroscientist Survival Guide to Raising Adolescents and Young Adults av Amy Ellis Nutt. Hennes slutsats är: frontalloberna hos tonåringar är inte färdigutvecklade och därför har de svårt att planera och visa gott omdöme. Hos tonåringar är förbindelselänkarna mellan olika hjärnregioner fortfarande under uppbyggnad; de börjar byggas baktill i hjärnan och når allra sist fram till frontalloberna, när vi är i 20-årsåldern eller lite senare. Vi kan inte vänta oss vuxet uppträdande av en tonåring.

Tonåringar tycker om att ta risker. Den vanligaste dödsorsaken för tonåringar är olyckshändelser. Jag har inga siffror för Sverige men i USA är dödligheten bland tonåringar 15--19 år nära två gånger så hög som för barn  1--4 år och tre gånger så hög som för barn 5--14 år.  I USA kan 16-åringar ta körkort. Risken för bilolyckor hos dessa unga förare är tre gånger så hög som för ungdomar mellan 18 och 20 år.

Ofullständigt länkade frontallober kan vara en orsak till tonåringarnas ivriga risktagande. En annan orsak, hävdar professor Laurence Steinberg, författare till Age of Opportunity: Lessons from the New Science of Adolescence, är att deras belöningscenter, nucleus accumbens, är så stort. Detta belöningscenter växer till under barndomen och når maximal storlek i i tonåren för att sedan krympa tillbaka något. Inget smakar så gott eller känns så underbart som det man möter som tonåring. Det är klart att man tar risker när njutningen är så stor......

Ser man evolutionärt på det kan förklaringen vara att tonåringen är programmerad att ta stora risker, förklarar professor Steinberg. I forntiden var tonåringarna tvungna att söka sig bort, kanske genom svårgenomtränglig terräng, för att hitta en partner utanför sin egen klan.

Plastkirurgen Macchiarinis kärleksbluff

Den genomsnittlige svensken kollar sin mobil 85 gånger om dagen. Jag tittar kanske var tredje dag och har ofta mobilen avstängd. Nu får jag skärpa mig, om jag inte vill missa fler viktiga samtal. I tisdags var det producenten för radioprogrammet Nordegren och Epstein som inte lyckades få tag i mig snabbt för medverkan i ett inslag om den italienske kirurgen Paolo Macchiarini. Bollen gick då till psykologiprofessor Sten Levander som svarade i samma banor som jag skulle ha gjort: den här kirurgen -- som är misstänkt för bedrägerier och forskningsfusk --  visar en särskild personlighet. Man kan vara säker på att han har ljugit förr, att han har liten empati med andra människor och att han har lätt för att charma sin omgivning (varför skulle annars KI- rektorn Anders Hamsten ha hållit honom om ryggen ända till förra veckan).  Gestaltigenkänning kallar man det och här handlar det om psykopatiska drag.

Man skulle tro att nu, när nyheter sprids snabbt via facebook och  twitter, borde skandalen med doktor Macchiarinis planerade bröllop 2014 ha nått oss alla i Sverige för längesedan. Istället var det Thomas Nordegren som i sitt program berättade vad han fått veta i februarinumret av Vanity Fair. Han hade ett scoop att presentera.

Jag har nu också läst den mycket långa artikeln i Vanity Fair (tidningen finns att köpa på Centralen i Stockholm) och här är berättelsen. År 2013 bestämmer sig NBC för att göra ett program med stjärnkirurgen Paolo Macchiarini och ger jobbet till Benita Alexander. Hon förälskar sig i den charmige doktorn, de inleder ett förhållande och bröllopet bestäms till 11 juli 2014.  Påven själv ska viga paret vid sitt sommarresidens Castel Gandolfo. Hur har Macchiarini ordnat det? Smal sak, han är ju påvens vän och livläkare. Det går ut tjusiga inbjudningskort med pärmar av vitt kalvskinn och bland de inbjudna finns Bill och Hillary Clinton, Barack och Michelle Obama, president Putin och Sarkozy plus andra höjdare som doktorn påstår är hans vänner.

Här sparas inte på något. Tenoren Andrea Bocelli ska sjunga vid vigseln. Benita Alexander får en brudklänning och tre andra tjusiga klänningar från den berömde formgivaren Matthew Christopher. Macchiarini lovar att påven i samband med vigseln ska välsigna Matthew och hans partner.  De två männen börjar gråta när de får veta det.

Men Benita Alexanders vänner anar oråd när de får höra om de grandiosa planerna. En kollega tar reda på att påven ska vara i Sydamerika just den tid när bröllopet ska äga rum. Bluffen avslöjas och den tilltänkta bruden inser att hon är förd bakom ljuset av doktorn som är gift i Barcelona sedan 30 år och har barn där. Hon tvingas kontakta alla bröllopsgästerna som i vissa fall redan bokat resa och hotell.

Utsatte Macchiarini den här journalisten för sol och vår? Nja. Sol och vår brukar röra sig om att dra ekonomisk vinning av en kvinna som man påstår sig älska. Det verkar det inte handla om här. Men ett långt gånget bedrägeri får man nog kalla det.

Sens moral: Om något är för bra för att vara sant, är det inte sant. Och nästa gång Karolinska Institutet anställer en doktor med spektakulära operationer som sin specialitet bör man först noga granska hans cv och hans vandel.