tisdag 30 november 2010

Det goda skrattet


Dagens Nyheter har just nu en serie om skrattet. I dag berättar jag i tidningen om vad skrattet betyder för människan. För att säga det i några få ord: Skratt är hälsosamt för det minskar vår stress, får oss att spänna av och underlättar vår samvaro med andra människor.

Men det finns inga säkra forskningsresultat som visar att de som skrattar mest lever längst. Det kan vara tvärtom! Många extroverta humoristiska människor som skrattar mycket har mindre goda hälsovanor.

Bilden fick jag häromdagen. Den togs i somras av min unga släkting Kristina från Los Angeles när hon och hennes mamma Karen hälsade på. Minns inte vad jag skrattade åt.

Delat leende på T-Centralen

Stod på T-centralen i går i rusningstid och väntade på pendeltåget när en kvinna hastade förbi, klappade mig på armen och sa med ett leende ”Snygg päls du har!” Ha, vi hade likadana bruna fuskpälsar. Lustigt. Min är åtta år. Jag ska också sätta fast min kapuschong. Behövs om det ska vara så här kallt.

När kommer sugrun?

Tänk om jag hade lite sugru till hands. Då skulle jag laga mina danska glasögonbågar, min utmärkta orange väckarklocka med kraschat skal och handdukskroken i köket. En ny krok kostar inte mycket men det skulle kännas mer hållbart korrekt att laga den gamla.

Sugru är en uppfinning som jag hoppas ska nå oss snart. Irland kan behöva en exportsuccé nu. Time Magazine (22 nov. 2010) tar med sugru i sin lista på årets 50 bästa uppfinningar. Det är den unga irländska formgivaren Jane ni Dhulchaointigh (vet inte hur det uttalas) som fick en idé och i fem år arbetat med kemister för att förverkliga den. Sugru (irländska för lek) består av silikongummi som fäster på allt -- tyg, metall, läder, gummi m m -- och kan användas till allt möjligt, som det verkar. Sök sugru på nätet och du får veta mer.

måndag 29 november 2010

På stranden

Folk tycker om att gifta sig på stränder numera. Man säger ja till varandra medan vågorna rullar in. Kanske menar bröllopsparet att precis som havets vågor är eviga, kommer kärleken att vara evig. Det kan vara samma människor som fäster kärlekslås under Västerbron. Paret ristar in sina namn i ett hänglås, låser fast det vid en järnbalk och kastar nyckeln över axeln ned i vattnet.

I vissa länder kan den döde bli lämnad på stranden. De efterlevande gräver en liten grop i sanden och lägger askan där. När högvattnet kommer in, tar det med sig askan ut. Det kallas beaching. Kan det bli strandning på svenska? Men vi behöver inte ett svenskt ord, vi har inget högvatten.

fredag 26 november 2010

Middag på orm

Ser fram emot att följa SVT:s serie om kinesisk mat. I går handlade det om orm. Bra mot reumatism och hudbesvär, fick man veta. Reportern smakade oförskräckt både stekt och kokt orm.

På en gruppresa till Kina frågade guiden om vi hade några särskilda önskemål. Jag ville äta orm. Bara två av reskamraterna -- de modigaste -- följde med till en restaurang där vi pekade ut en orm som halshöggs, tömdes på blod, styckades i bitar och kokades med grönsaker till soppa. Det var gott. Orm är överraskande rik på små, tunna ben som jag kunde visa upp dagen efter för tvivlande i ressällskapet.

I teveprogrammet uppgavs att ormblodet kokades med ris. När jag åt orm i Shanghai tappades blodet i ett glas och blandades med sprit. Sedan gick glaset runt mellan oss vid bordet. Säkert en mycket hälsosam drink.

torsdag 25 november 2010

Viktigt att behålla bettet

Såg ett par domherrar i plommonträdet i går. Jag blir alltid en smula lycklig av att se det där vackert röda, runda fågelbröstet. Hoppas att de kommer tillbaka.

I söndags skrev Dagens Nyheter att tänderna är människans morrhår. Samspelet mellan tänder och hjärna är mer komplicerat än vad vi tidigare visste. Att tugga på något utlöser en mängd reaktioner i hjärnan.

Försök med råttor visar att finfördelad mat ger sämre inlärning än fastare mat som måste tuggas. Att tugga tuggummi förbättrade inlärningsförmågan hos försökspersoner jämfört med kontroller som inte tuggade tuggummi.

Jag tänker att förlusten av egna tänder kan bidra till depression hos gamla människor som tvingas använda lösgom. Måste vara viktigt att aldrig slappna av med tandborsten morgon och kväll. Men när experten i gårdagens artikel säger att man ska lägga hela två centimeter tandkräm på borsten frågar jag mig om det finns en koppling till tandkrämsindustrin, jag tar kanske hälften, det skummar alldeles tillräckligt i munnen och jag har inte haft ett hål på flera år.

Jag tuggar flourtuggummi efter varje måltid och efter avslutad tandborstning (ett råd jag fick från en professor i kariologi för några år sedan). Flour stärker tänderna. Vad som inte stod i DN:s artikel var att en läkare tidigare i år har rapporterat ett samband mellan tuggummi och rynkor. Kvinnor som ofta tuggar tuggummi har mer rynkor, har han funnit. Eftersom jag är alldeles tillräckligt rynkig, tar jag det lugnare nu. Det blir ett tuggummi istället för två.

onsdag 24 november 2010

Ränderna

När Ränderna kom ut i mars i år sparade jag allt som skrevs om boken och författaren Magnus Florin i DN och SvD. Jag lovade mig själv att läsa boken. Först nu har det blivit av.

Ränderna är en tunn, annorlunda bok på 100 sidor som man gärna läser flera gånger. Sorgen är randig, kan barnet säga för det orkar inte vara ledset hela tiden. Ränderna handlar mycket om sorg men här och där bryter författarens lekfullhet igenom.

Huvudpersonen är Magnus Florin själv. Han möter två vägviserskor, en kvinnlig konstnär kallad M (hon identifieras i en tidningsartikel som Maria Miesenberger) vars bilder han fångas av och skriver texter till och S, en psykoterapeut som arbetar med barn på ett institut. Både S och institutet finns på riktigt men namnges inte. Under besök hos S får författaren insikt i den lekterapi som institutet använder och som han kanske själv genomgick, då när han var sex år.

Magnus Florins mor tog sitt liv när han var liten. Av boken förstår man att hon gjorde som Virginia Woolf, hon gick ut i vattnet. Magnus Florin har en livslång upptagenhet av ränder. Han säger i en intervju att så fort han kommer in i ett rum, noterar han alla ränder. Den upptagenheten, tror han, går tillbaka på att han som barn brukade stå vid en träbrygga och se efter drunknade som skulle komma flytande. Vågorna bildade ränder i vattnet.

tisdag 23 november 2010

Pappaweekend


Skämtteckning i The New Yorker:
En fisk med ett jättestim efter sig säger till en mötande fisk: ”Det är min tur att ha barnen den här helgen.”

Grattis till Augustpriset

Grattis till Augustpristagarna Yvonne Hirdman, Sigrid Combüchen och Jenny Jägerfelt. Kanske tog det skruv när Stefan Eklund förra året påpekade att fördelningen manliga och kvinnliga pristagare sedan 1989 var samma för Augustpriset för bästa skönlitterära bok som för Nobelpriset i litteratur: 15 män och 6 kvinnor. En märklig fördelning som är svår att förklara.

Stefan Eklund återger i sin artikel (SvD 24 november 2009) ett uttalande från Anders Cullhed, ordförande i förra årets skönlitterära jury: ”Jag tror att utfallet vad gäller vinnarna beror på vanlig genusblindhet, att man av gammal tradition förknippar högklassig litteratur med litteratur som skrivs av män. ”

Kanske har Augustprisjuryn under året fått utbildning i modernt genustänkande. Måtte nu bara Svenska Akademiens medlemmar få del av samma utbildning.

måndag 22 november 2010

Fullkornstips 2


Finns det ett fullkornsalternativ, så vill kroppen ha det. För sin hälsas skull. Köpte dinkelmannagryn fullkorn (8 g fiber för per 100 gram). Använde Vår Kokboks recept på mannagrynspudding (receptet på förpackningen är mindre bra) och fick en god efterrätt.

Till puddingen en saftsås på hemlagad jordgubbssaft och sagogryn. Blanda 6 dl lagom stark jordgubbssaft med 2 matskedar sagogryn. Koka tills grynen är genomskinliga (8-10 minuter).

Varför ska man besvära sig med att leta sagogryn (de jag fick tag i är danska) och koka saftsås? Därför att såsen ser rolig ut, som röd fiskrom i rött hav. Och för att det känns lustigt i munnen.

Bilden visar en lekskulptur i Fatbursparken i Stockholm.

fredag 19 november 2010

Press på rätt livsstil


Hälsa är en bra sak. Alla vill vara friska. Man känner sig lätt och rörlig, slipper äta medicin, slipper gå på täta besök till vårdcentralen. En del, som Haruki Murakami, hittar själva till en hälsosam livsstil. Andra kan behöva hjälp på vägen. Hjälp att sluta röka, gå ned i vikt, börja motionera, bli av med ett missbruk (av socker, cola, alkohol eller narkotika).

Precis som folk med husvagnar tycker om att bo tillsammans i stora läger, så tycker folk med en sund livsstil om att bo i grupp. Det måste vara tanken bakom Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Där ska nyinflyttade gå i skola för att lära sig leva miljösmart och matsmart och hälsosamt. Jag vet inte om man måste skriva under en förbindelse, men invånarna förväntas motionera och sköta sig och leva grönt och resa kollektivt.

Jag är med på allt och kan tänka mig att leva sunt bland sunda grannar. Men så tillkommer ett krav på att vara social. Boende i Norra Djurgårdsstaden ska umgås i särskilda samlingslokaler. Inget fel på fester och middagar men jag vet hur det skulle gå för mig som är en kvällstrött typ, jag skulle få godkänt på alla områden utom i social gemenskap.

Bilden på två sångsvanar tog jag i närheten av Boxholm för en månad sedan. G lär mig att sångsvanar har rak hals, knölsvanar har krokig hals.

torsdag 18 november 2010

Svampvarning


Engelsmännen har plockat svamp som aldrig förr denna höst. Oroliga britter hävdar att det plockas så mycket svamp att skogen är i fara, men jag tror att man överdriver.

En del skyller svamphysterin på medelålders matnördar med Jamie Oliver som sin guru. Andra påstår att det är östeuropeiska invandrare som har gått ut i skogen med korg och svampkniv och lockat vanliga engelsmän att göra likadant.

Systrarna Brontë plockade aldrig svamp. Det gjorde inte Samuel Johnson och P G Wodehouse heller. Gå ut i skogen och plocka svamp är fortfarande ett säreget söndagsnöje för de flesta britter.

Själv vet jag bara en engelsk dam som brukade plocka svamp och det var inte matsvamp. Gwen Raverat, som var barnbarn till Charles Darwin och gift med konstnären Jaques Raverat (uttalas räverä) och vän med Virginia Woolf (nu låter jag som Johan Hakelius) har berättat om sin barndom i Cambridge i sin fantastiska bok Så var det då – Min barndom i Cambridge. Läs den,
en underbar bok!

Faster Etty var äldsta syster till Gwen Raverats pappa. Hon var en fin dam som aldrig hade så mycket som lagat te, allt sköttes av hennes jungfrur. Men som hon ömmade för sina jungfrur. Varje höst gick faster Etty iklädd en speciell jaktkappa och handskar ut i skogen beväpnad med en korg och en vass käpp. Hennes strävan var att hitta alla stinksvamparna i skogen -- de där illaluktande vita och svarta svamparna (Phallus impudicus) som växer även i svenska skogar och liknar fallosar -- för att ta hem och bränna dem i salongsbrasan med dörren låst. För jungfrurnas sedlighets skull.

onsdag 17 november 2010

Börja drömma

Jag drömmer aldrig. Kan någon säga vad jag ska göra för att börja drömma? Folk som drömmer verkar ha så kul. Så löd en insändare nyss i The Daily Telegraph.

Svar nästa dag från dr Robin Hendy, Canterbury: ”Stark ost till lunch eller kvällsmat är bra om man vill drömma. När min fru och jag har ätit mycket jordgubbar, tartarsås eller hallon får vi båda två häftiga drömmar under natten.”

En kvinnlig insändarskribent bekräftar nästa dag att ost till kvällsmat är drömskapande.

Vi vänder blad

Inget att fästa sig vid, sa gumman som åkte nedför lagårdstaket. Det finns många gamla talesätt som håller på att falla i glömska. Nya talesätt får vi inte så ofta. Men nu finns ett som jag redan har hört användas två, tre gånger i olika sammanhang i radio: ”Vi vänder blad, som kungen sa.”

tisdag 16 november 2010

Att leka är nödvändigt

På en loppis förra året köpte jag en faksimilupplaga av den första i Sverige tryckta boken. Titeln är Skapelsens sedelärande samtal eller Dyalogus creaturarum moralizatus som antagligen skrevs av Maynus de Mayneriis, läkare i Milano. Faksimilupplagan utgavs 1983 tillsammans med en svensk översättning vid femhundraårsminnet av den första utgivningen i Sverige.

Boken innehåller 122 berättelser illustrerade med träsnitt. Järnörten talar med vargen, rosenträdet med rapphönan, delfinen med ålen, karbunkeln med topasen, guldet med blyet, kvinnan med myrtenträdet och så vidare. Författarens syfte är att "på ett underhållande sätt ge sedelärande undervisning till utrotande av lasterna och dygdernas befordran”.

I bokens förord inhämtar jag detta: I ett religiöst verk kallat Collationes Patrum från 1101 står att en man tog anstöt då han fann evangelisten Johannes lekande med sina lärjungar. Johannes ska då ha sagt till mannen som bar på en pilbåge att spänna den. Sedan frågade han om mannen kunde hålla den ständigt spänd. Svaret var nej, om bågen var ständigt spänd skulle den antingen brytas eller sända iväg pilen med mindre kraft. Evangelisten påpekade då att människans sinne på samma sätt kan brytas om det aldrig får ge efter på sin anspänning.

Så är det, människan behöver spänna av med skämt och lek. Annars kommer vi att brytas ned och utföra våra vardagssysslor med mindre kraft. Nöje och njutning är viktigt om vi ska känna lycka och välbefinnande.

I lördags lekte jag att jag gick på Metropolitan i New York men i själva verket befann jag mig på Gröna Ladan i Sigtuna som mottog en direktsändning av den komiska operan Don Pasquale. Tramsig intrig, visst, men Donizettis musik var fin, sångarna var otroligt duktiga och verkade ha genuint roligt på scenen. En härlig föreställning som jag tror fick alla i den fullsatta salongen att spänna av.

För att höra den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Anna Netrebko sjunga arian Quel guardi il cavaliere från första akten, en härlig aria som hon avslutar med en kullerbytta, gå till Metropolitan Opera och klicka på Don Pasquale.

måndag 15 november 2010

Tusen systrar ställde krav

I går publicerade Dagens Nyheter en artikel om Louise Waldén, kvinnohistoriker, med anledning av hennes 70-årsdag. Där nämndes att hon är aktuell genom sitt bidrag i boken Tusen systrar ställde krav. Eftersom jag nyss hade fått boken av Ingrid Sillén, som varit med i redaktionen och sedan gett ut verket på sitt förlag Migra, kunde jag genast slå upp och läsa Louise Waldéns text.

Tusen systrar ställde krav rymmer intressanta bidrag från ett fyrtiotal kvinnor som var med i kvinnorörelsen under 70-talet. Jag var tyvärr inte delaktig men det är roligt att läsa om hur medvetna, beundransvärda kvinnor som Doris Dahlin, Britt-Marie Lamm, Eva Gustafsson, Inga-Lisa Sangregorio och Ebba Witt-Brattström kämpade för kvinnors rättigheter.

För att beställa boken, se www.migra.nu

fredag 12 november 2010

Mot ett annat klimat


Vi kommer att få se många effekter av klimatförändringarna inom de närmaste decennierna, lärde jag mig av seminariet på länsstyrelsen i förrgår. Det blir varmare (0.5 – 1 grad varmare i östra Svealand). Snöperioden blir kortare. Våren kommer tidigare men eftersom jorden kommer att vara blöt är det osäkert om bonden kan utnyttja den längre växtsäsongen. Vi får torrare somrar. Höstarna blir längre och regnrikare vilket ger ökad risk för svampsjukdomar och sämre foderkvalitet. Översvämningar kan bli vanligare. Vi kommer att få mer ogräs och flera nya ogräs.

Vi får mer bekymmer med skadeinsekter också. Till exempel mer bladlöss. Nu uppträder det tre generationer bladlöss varje sommar, i framtiden kan det bli fyra och fem generationer.

Jordbruket svarar för 20 procent av de utsläpp som ger klimatförändringar. Men det går att minska de utsläppen med 20-25 procent om viljan finns. Till exempel med enkla beteendeförändringar som varsam körning (stänga av traktorn vid stillastående över en minut, inte gasa i nerförsbackar och så länge traktorn rullar av egen kraft, med mera sådant), mindre investeringar och systemskifte i jordbruket. Varför ventilera med hjälp av fläktar när det går att bygga ladugårdar med självdrag? Varför torka fodret när det går att lagra lufttätt vilket ger smakligare foder?

Vill du lära mer om klimatet i framtiden, gå till www.gradvis.se och www.smhi.se (se klimatförändring under Kunskapsbanken).

Vi som inte är jordbrukare kan vara klimatsmarta på vårt sätt, till exempel köra bil på miljövänligare sätt och äta mindre kött.

torsdag 11 november 2010

Simultankapacitet

Kvinnor, kan man höra, har en särskild förmåga att göra många saker på en gång. Jag tror inte på det. Det är nog bara så att det inte brukar krävas av män att hålla många bollar i luften. Kvinnan passar småbarn samtidigt som hon passar långkok och tvättmaskin, svarar i telefon, syr i en knapp och hjälper till med läxläsning. Medan mannen tillåts koncentrera sig på att byta till vinterdäck, rensa avloppet eller läsa tidningen.

Kanske har vissa kvinnor, och vissa män, en särskilt god simultankapacitet. I går hörde jag en kvinna föreläsa om pågående klimatförändringar. Hon hade sin bebis med sig och när barnet började gny tog hon upp det ur vagnen, la det till bröstet och ammade stående medan hon obesvärat fortsatte sin föreläsning.

Den mätta, nöjda bebisen satt sedan i sin sele på mammas bröst och log mot oss.

onsdag 10 november 2010

Läsefrukter -- Erica Jong

Erica Jong var poet innan hon började skriva prosa. Flera av hennes dikter finns samlade och översatta till svenska (av Annika och Thomas Preis) i boken Kärleksört som gavs ut av Norstedts 1976.

Ur Frukt & grönsaker vers 1:
Adjö, vinkade han och trängde in i äpplet.
Den röda sirenen,
vars vita kött mörknar
om det länge blottställs för luft,
öppnade sina fulländade kinder för honom.
Hon slöt honom inne.
Trädgården gungade i hennes mattglänsande hud.
Adjö.

Ur På planet hem av Erica Jong vers 5:
Du finns i mig. Någonstans i mitt minnes källare
finns du kvar. Frukter talade till dig
innan de talade till mig. Äpplen jämrade sig
när du skalade dem.
Mandariner tjattrade på japanska.
Du stirrade ned i ett ostron.
& sög i dig Gud.
Du var den ihålige mannen,
och lät Milton stiga in i din vänstra fot.

Ny bok av Jong

Min nya bok från biblioteket är Förföra demonen av Erica Jong. Någon har plastat in den med omslaget felvänt. När jag öppnar boken för att börja läsa kommer jag till sista sidan som är upp och ned. Förvirrande. Fast jag vet om det, fortsätter jag att öppna boken på vanligt sätt och får alltid vända den.

Förföra demonen är inte en omistlig bok. Om man inte vill veta allt om vilka män Jong har varit gift med (har gift sig fyra gånger), har haft förhållande med (till exempel Martha Stewarts man) eller hade velat ha ett förhållande med. Man får också veta mycket om dotterns kokainmissbruk och hennes eget missbruk av alkohol. En stor del av boken handlar förstås om hur det att är vara författare till Rädd att flyga som varit en klassiker sedan 1973 och totalt sålt 18 miljoner exemplar världen över. Läs om den istället för Förföra demonen.

tisdag 9 november 2010

Praktverk

”Praktverk om äpplen” skriver Forskning och Fransteg om min nya bok Svenska äpplen i oktobernumret. ”Så här i äppeltider är det en fröjd att bläddra i uppslagsverket Svenska äpplen”, fortsätter tidningen. Som också skriver ”konstnären Ingrid af Sandeberg har illustrerat varje sort med en utsökt akvarell och en tuschteckning som visar hur frukten ser ut i genomskärning.”

Fick i går ett brev från talboks- och punktskriftsbiblioteket. Svenska äpplen har blivit talbok och är därigenom tillgänglig för alla med läshandikapp. Roligt!

måndag 8 november 2010

Efterlysning


Jag är lyckligt lottad, då och då får jag roliga brev. Nu senast är det LE som berättar att han kom att dela bord med först en och sedan ytterligare en kvinna på ett museumsfik i Göteborg i lördags. Det slutade med att de tre, okända för varandra, fick ett mycket intressant samtal tillsammans. Den ena kvinnan var ingenjör, från Sigtuna. Vet du vem det är? Frågar LE som gärna vill träffa sin spännande samtalspartner igen.

Tyvärr, jag känner henne inte. Om den efterfrågade läser detta, hör av dig! Jag kan förmedla adressen till LE.

Låt nu detta bli en läxa, LE. Presentera dig nästa gång du träffar nya människor. Vi är alldeles för dåliga att presentera oss för tillfälliga bekanta i Sverige. Hur vet vi att vi vill att det ska vara en tillfällig bekant? Det kan vara Rätt Person som vi har träffat. Om vi säger vad vi heter, svarar den andra med att tala om sitt namn. Uppfattar vi inte namnet, ska vi inte dra oss för att be personen upprepa det. Det känns alltid smickrande att någon gärna vill veta ens namn.

Bilden visar en skulptur (av en bedjande munk gissar jag) i trädgården vid Monk´s House, Sussex, England.

Aniara på Stadsteatern

Såg rymdeposet Aniara på Stadsteatern i Stockholm i lördags. Publiken släpps in via scenen och det var svårt att hitta sin plats på balkongen; förmodligen ingick den kaotiska känsla man fick i föreställningen. Publiken skulle direkt vändas lite upp och ned.

Harry Martinsson började skriva Aniara 1953 och det publicerades 1956. Handlingen: Rymdskeppet (goldondern) Aniara flyger med 8 000 emigranter från Doris dalar (jorden) till Mars när den kommer ur kurs och styr mot Lyran, 26 ljusår bort från jorden. Besättning och passagerare, alla fångar på rymdskeppet, måste hantera vetskapen att ingen räddning är möjlig. Allt man har är ett liv tillsammans ombord på Aniara tills förråden tar slut.

Chefone, Aniaras befälhavare (Ingvar Hirdwall), försöker hålla hemligt hur illa ställt det är, men genomskådas av mimaroben, som har en huvudroll och spelas av Sven Ahlström.

En mäktig och tankeväckande föreställning om jordens och människans utsatthet. Kommer jorden att dö? Eller finns det fortfarande tid att rädda den? Önskar att jag hade läst texten innan. Nu var det svårt att uppfatta allt.

fredag 5 november 2010

Bunga bunga


Det var förra veckan som en uppmärksam press i England noterade och hade roligt åt att Cherie Blair köper och säljer saker på EBay. Bland annat har hon sålt sin mans signatur för 10 pund. Hur, frågade sig tidningarna, har denna högbetalda kvinna lust och tid att sitta så mycket framför datorn?

Förra veckan fick också tidningsläsarna veta att Berlusconis uppsluppna nattliga partyn med unga, lättklädda flickor kallas bunga-bunga. Berlusconi ska ha hämtat ordet från Libyens överste Khaddafi ”och hans haremsliknande afrikanska riter”.

Bilden ovan visar en skulptur från paret Woolfs trädgård vid Monk´s House, i bakgrunden ses äppelträdgården. En gång svärtade Virginia Woolf, hennes bror Adrian Stephen och fyra av deras vänner sina ansikten, tog turbaner på huvudet och klädde sig i fotsida tunikor. VW tog också på sig ett skägg. Gruppen utgav sig för att vara prinsar från Abessinien (nu Etiopien) och lyckades få en inbjudan att inspektera krigsfartyget HMS Dreadnought som låg i Weymouth, Dorset. Sällskapet mottogs med Zanzibars nationalhymn och hissad Zanzibarflagga (fartyget hade ingen abessinsk flagga).

Endast en av prinsarna (Adrian Stephen) behärskade engelska. Han översatte vad guiden på fartyget berättade och de kungliga kommenterade allt på abessinsk rotvälska (en blandning av latin och grekiska). När de ville uttrycka sin uppskattning sa prinsarna ”Bunga! Bunga!”

Detta storartade practical joke, som nådde pressen och kom att sprida ett löjets skimmer över den brittiska flottan, har gått till eftervärlden under namnet the Dreadnought hoax. Flottan ville att skämtarna skulle straffas men ingen hade gjort något brottsligt.

År 1915 lyckades HMS Dreadnought sänka en tysk ubåt. Bland lyckönskningstelegrammen fanns ett som löd: ”BUNGA BUNGA!”

Jag önskar alla en bunga bunga Allhelgonahelg!

All Hallows´ Eve


Jag åkte hem från London på efter middagen den 31 oktober, vågade inte stanna längre. Det hade stått för mycket om spöken i tidningarna inför All Hallows´ Eve samma dag. England måste vara ovanligt drabbat. Många kan berätta blodstelnande historier om hur de sett huvudlösa vålnader sitta i deras favoritstol på natten.

The Daily Telegraph gav läsarna goda råd för vad man gör om man besväras av ett spöke i huset:
• Kontrollera elkontakterna. Det blinkande ljuset kan bero på glappande kontakter.
• Det knackande ljudet behöver inte vara trummande skelettfingrar. Se om det inte hjälper att lufta elementen.
• Bränn torkade salviablad eller rökelse. Det driver iväg andar.
• Ring efter ett medium, men kolla hans eller hennes referenser först. Vad säger tidigare kunder?
• Be din kyrkoherde att skicka församlingens speciella house-cleanser (exorcist) att driva ut spöket eller, om det inte skulle finnas någon, att komma själv.

All Hallows´Eve har fått lite konkurrens av amerikanska Halloween. Här ses två försäljare i Borough Market som kan beskrivas en gigantisk Bondens marknad. Ligger nära London Bridge. Du passerar marknaden om du promenerar från London Bridge till Tate Modern.

torsdag 4 november 2010

Gingko vid Monk´s House


Jag satte ett gingkoträd för tre år sedan. Nu frågar jag mig om det står för nära gatan. Fast kanske är växtkraften inte lika stark här som i Sussex. Det gingkoträd som jag fann vid Monk´s House var högt och tjockstammigt, mätte uppskattningsvis en dryg meter runtom nedtill. Visste inte att det trädet kunde bli så stort.

På National Portrait Gallery såg jag senare ett porträtt av Iris Murdoch. Till vänster i bilden en kvist av gingko biloba. Man undrar varför. Detta var Goethes favoritträd. Kanske var det också Murdochs älsklingsträd.

Woolfs trädgård


Trädgården är märkvärdigare än huset, om du frågar mig, sa damen som tog betalt vid entrén till Virginia Woolfs sommarställe Monk´s House. Den stora trädgården uppdelad i flera rum anlades och sköttes av Leonard Woolf med hjälp av två trädgårdsmästare. Nu i oktober var den vissnande, jag skulle gärna se den igen när vårlökarna blommar. Det är vackrast här när dagliljorna blommar, sa damen i entrén.

onsdag 3 november 2010

Barnaga i England


Det var inte riktigt rätt vecka att vara i London. Skolbarnen hade höstlov och alla föräldrar hade kommit för att visa sina barn storstaden. De vanliga turistmålen hade fler besökare än vanligt och kön utanför Museum of Natural History var mycket, mycket lång.

Jag fick många tillfällen att se barn och föräldrar tillsammans. Engelska föräldrar slår sina barn. Ja, du läste rätt. Aga är en fortfarande tillåten och populär uppfostringsmetod i England. Obegripligt. Vid en busshållplats stod en kanske sju år gammal pojke med sin mamma. Han vispade till henne lite lätt på kinden. Kanske var det obehagligt, men det gjorde inte ont. En svensk mamma skulle ha reagerat med att säga ifrån: ”Jag vill inte att du gör så där.”

Den engelska mamman (prydligt klädd liksom sonen) smockade till sin son i pannan och sa: ”Ja, det där gjorde ont. Men du ska lära dig att inte slå mig.” Sedan talade hon glatt vidare med sin väninna. Pojken såg stukad ut för en stund men började inte gråta. Han var van. Tror någon att den pojken inte kommer att slå sina barn?

Bilden visar en ekorre jag mötte i en liten träddunge mitt i stenstaden (vid City Hall).

tisdag 2 november 2010

Klänningsmode


I London är det gratis inträde och muséerna öppnar redan klockan 10, varför kan vi inte ha det så i Sverige. Dessutom, i London får man ha sin lilla ryggsäck på ryggen istället för att tvingas kånka den på magen. Man får också fotografera. Överhuvudtaget känns muséerna i London mer generösa och välkomnande.

Bilden visar en engelsk klänning från 1700-talet utställd på Victoria & Albert Museum. För att komma igenom en dörr fick kvinnorna gå sidledes. Varför gjorde man kjolen så bred? Jag gissar på tre orsaker. Den breda kjolen får lilla midjan att verka ännu smalare. Kjolen kräver mycket tyg och visar att man hade råd. Precis som breda axelvaddar i en manskostym är avsedda att förhöja intrycket av styrka och potens, så skulle de breda kjolarna förstärka intrycket av brett bäcken och god kapacitet att föda arvingar.

måndag 1 november 2010

Londonvecka


Jag tillbringade förra veckan i London. Yes, jag var på Victoria & Albert Museum. Yes, jag var på Tate Modern och såg Gaugin-utställningen. Yes, jag var på National Portrait Gallery. And yes, jag gjorde mycket mer.

Det finns avigsidor med att åka till London ensam. Man har fullt ansvar hela tiden. Det finns ingen att skylla på när man råkar ta fel tunnelbanetåg. Men det är också lätt att komma i samtal med människor. Se lite vilsen ut och det är alltid någon som kommer fram och vill hjälpa dig.

Som den pensionerade musikälskaren jag delade lunchbord med i serveringen under kyrkan St Martin in the Fields sa: ”London är underbart. Du kan resa hit ensam men du är aldrig riktigt ensam. Det finns alltid någon att tala med.”

Den vänlige mannen tipsade mig om Blackwell, en välsorterad bokhandel i ett plan vid Charing Cross Road dit jag också gick efter lunchen. Mannens egen favoritgata var Cecil´s Court (bilden) nära St Martin in the Fields. Där bodde Mozart när han besökte London. Nu rymmer gatan ett stort antal butiker specialiserade på böcker om till exempel musik, historia, krigsväsendet, mynt med mera.

Min bordsgranne brukade själv spela musik. Trumpet och piano var hans instrument. Att bli äldre innebar en särskild sorg för honom. Hans läppar tålde inte längre att spela trumpet, hans händer hade blivit lite för stela för att kunna spela piano som förr. Nu nöjde han sig med att lyssna på musik.