Sara Lidman 100 år

 

 I dag skulle Sara Lidman ha fyllt 100 år. En dokumentär som nyss visats på teve ger oss delar av hennes innehållsrika liv. En gång har jag träffat den stora författaren. Det var en vinterdag några år före sekelskiftet. Vi hade kommit med samma flyg från Arlanda till Umeå –  detta var innan vi hade begripit att flyg är en belastning för miljön – och jag såg Sara Lidman som vankade av och an utanför stationsbyggnaden. Jag visste att hon bodde i Umeå då. Hon verkade fundera på att ta en taxi. Flygbussen går nu, sa jag till Sara Lidman. Underförstått  "Hoppa upp och åk med!" Det lyssnade hon på och vi satt tillsammans på sätena längst fram i bussen. Jag kan inte minnas att någon av oss sa så mycket. Där satt jag några centimeter från ett författargeni och hade min chans att tacka för alla böcker som jag hade läst och beundrat, men tog den inte. Jag säger det nu: tack, Sara Lidman!

Om översättningen av Jacobs rum

 

 I kapitel tre i romanen Jakobs rum av Virginia Woolf läser man: Listless is the air in an empty room, just swelling the curtain; the flowers in the jar shift. One fibre in the wicker arm-chair creaks, though no one sits there.  Samma meningar återkommer ordagrant lika på bokens sista sida.  De måste ha varit viktiga för författaren. Kanske sammanfattar de Woolfs sorg efter älsklingsbrodern Thoby som dog ung.

På sidan 48 i den svenska översättningen av Siri Thorngren-Olin står "Slapp är luften i ett tomt rum, den sätter bara gardinerna i rörelse, blommorna i vasen skälver. Det knakar till litet i gungstolen fastän ingen sitter i den". 

På sidan 196 står så här: "Loj är luften i ett tomt rum, den får bara gardinerna att bukta ut litet. Blommorna i vasen skälver lätt. Det knakar till i gungstolen fastän ingen sitter där". 

De två meningarna borde ha haft samma lydelse på båda ställena. Men kanske noterade inte översättaren att de dök upp i romanen en gång till?

 

Packa inga kläder

 

I går mötte jag en ung kvinna med gula strumpor på gågatan i Uppsala. Gula strumpor får mig att tänka på Virginia Woolf. När hon första gången träffade Vita Sackville-West bar hon orangegula yllestrumpor och Vita tyckte inte att det var vackert. Totalt oaffekterad, har inga yttre prydnader och klär sig alldeles gräsligt, skrev Vita till sin make Harold Nicolson efter sitt andra möte med Virginia; då hade ändå författaren bytt ut yllestrumporna mot lite elegantare gula silkesstrumpor.

I Lewes, Sussex, England, visas fram till 7 januari en intressant utställning med titeln Bring no clothes. När paret Woolf bad T S Eliot att besöka dem i fritidshuset Monk´s House sommaren 1920 skrev hon just så i sin inbjudan och menade att gästen inte skulle packa några finkläder att byta om till vid middag för sådana konventionella vanor hade värdfolket slutat med för länge sedan.  

Bring no clothes är en utställning över klädmodet i Bloomsburygruppen som satts upp av modeskribenten Charlie Porter. Tyvärr kunde han inte ta med så många plagg efter systrarna Virginia Woolf och Vanessa Bell. En dagboksanteckning gjord av Vanessa Bells hushållerska Grace Higgens visar att hon en vecka efter Bells död i april 1961 brände det mesta av den dödas kläder. Porter tror att Woolfs garderob kan ha rönt samma öde. Ingen av de samtida tänkte på att de här kvinnornas kläder kunde vara av intresse för eftervärlden. 

Vi som inte kan åka till Lewes kan läsa Charlie Porters personligt hållna volym Bring no clothes. Mycket läsvärd bok. 

 

 

En svensk krokodil i New York

 Under överinseende av drottning Sylvia invigdes häromdagen en ny bronsskulptur på Union Square i New Yourk: en  krokodil i naturlig storlek gjord av den svenska konstnären Alexander Klingspor. Krokodilen knyter an till en hundra år gammal myt om att människor har släppt små babykrokodiler från Florida i stadens kloaksystem, krokodiler som växt sig stora och simmar runt därnere under fötterna på New York-borna.

Kerstin Ekman och Virginia Woolf

 

Lånade hem Min bokvärld av Kerstin Ekman. Hon berättar i den boken om sina största läsupplevelser   och jag var nyfiken på vad Virginia Woolf betydde för henne. Döm om min förvåning när jag ser att Woolf fått nio rader i boken. Ynka nio rader. Kerstin Ekman fick analysera Mot fyren när hon studerade litteraturhistoria på femtiotalet, gav inte mycket för det litterära greppet medvetandeström och har sedan aldrig läst något mer av Woolf. 

Önskar att Kerstin Ekman ville ge Virginia Woolf en ny chans. Just nu läser jag Jacob's Room för jag vet inte vilken gång i ordningen. Virginia Woolf skriver så vackert. Hör här: 

Listless is the air in an empty room, just swelling the curtain; the flowers in the jar shift. One fibre in the wicker arm-chair creaks, though no one sits there.

 

Jacob's Room i en upplaga från 1960. Omslaget har Vanessa Bell, syster till Virginia Woolf, gjort.

 

Virginia Woolf I Times Literary Supplement

Virginia Woolf – som jag ägnat flera år åt att skriva en biografi över och som jag fortsätter att läsa om och om igen med oförminskat nöje – är en av 1900-talets mest inflytelserika engelska författare. Doris Lessing och Iris Murdoch kommer att glömmas bort men inte Woolf. Från helt unga år medverkade hon med litteraturkritik i Times Literary Supplement , TLS.  I den tidningen dyker Virginia Woolf  fortfarande upp mycket ofta. Inte i varje nummer men nästan. 

 I TLS från 4 augusti hittar vi Virginia Woolf på två olika ställen. På sista sidan kan vi läsa om Virginia Woolfs presentation av den lärda 1600-talskvinnan Margaret Cavendish i Ett eget rum: "likt  en jättegurka lade hon sig över alla rosorna och nejlikorna i trädgården". Cavendish skrev mycket på olika områden men hamnade senare i skugga. I sommar har i alla fall hennes pjäs Convent blivit uppförd på King's College London.

På sidan 6 i samma nummer av TLS  finns ett brev från Margaret D Statz vid University of Delaware. Brevet handlar om Virginia Woolfs tankar under begravningen av författaren Thomas Hardy: hon tänkte, som vi alla gör under en begravning, inte bara på döden och evigheten utan på en rad olika saker; bland annat tänkte Woolf på hur glad hon var över att ha fått beröm från författaren Max Beerbohm.  

Thomas Hardy begravdes i Westminster Abbey den 16 januari 1928. Dessförinnan hade man skurit ut den stora mannens hjärta. På samma dag och vid samma klockslag begravdes hjärtat i Hardys hemförsamling på den engelska landsbygden.

Julia Margaret Cameron och den svarta drottningen

 

När man skriver en biografi går man in för att lära känna bokens huvudperson. Samtidigt har man förmånen att möta en rad andra högintressanta människor. När jag skrev min bok om Virginia Woolf träffade jag en hoper av spännande släktingar, vänner och bekanta. Som Anne Thackeray, dotter till den engelska författaren William Thackeray och syster till Virginia Woolfs pappas första fru. Hon var en disträ, förtjusande och begåvad kvinna som gjorde sig ett namn som författare. Den vimsiga Mrs Hilbery i Natt och dag av Virginia Woolf är baserad på Anne Thackeray.

En av Anne Thackerays beundrare var den fem år äldre universitetsläraren Charles Dodgson, mannen bakom pseudonymen Lewis Carroll. Det  blev inget av mellan dem; Dodgson var otivelaktigt mer begåvad och infallsrik än de flesta men verkar också ha varit något excentrisk och kanske lite svår att hantera. Han fick lätt vänner men miste också många vänner under åren.

I boken Through the Looking-Glass, på svenska Spegellandet, av Carroll, möter flickan Alice den svarta kungen och drottningen samt den vita kungen och drottningen. Susanna Johnston skriver övertygande i Times Literary Supplement (augusti 2023) att poeten Alfred Tennyson och hans maka Emily var förlaga till det vita kungaparet. På samma sätt använde Dodgson den kända fotografen Julia Margaret Cameron (moster till Virginia Woolfs mor Julia Stephen) och hennes man som förlagor till den svarta drottningen och kungen. Några av de här personernas små egenheter finns med i historien och vem kan ha avslöjat dem för Dodgson om inte Anne Thackeray som umgicks flitigt med båda paren.

Bilden ovan visar Alice och den svarta drottningen. Som Susanna Jonhston påpekar finns det en  porträttlikhet mellan drottningen och  Julia Margaret Cameron som sa om sig själv: mina systrar är vackra men jag är begåvad. 

Bildningsbyrån om Virginia Woolf

Bildningsbyrån, en programserie från Sveriges Radio, har nyss sänt ett intressant program om modernisten Virginia Woolf.   https://urplay.se/program/232699-bildningsbyran-tanka-mot-strommen-virginia-woolf-modernistisk-forfattare

Skräpigt i Umeå

 

Förra veckan gästade kungen och drottningen Umeå. Paret åkte hästkortege med avslut vid Rådhuset och jag är ängslig. Hade stadens ansvariga städat upp? När jag promenerade på Rådhustorget några dagar tidigare var där ganska så osnyggt. Godispapper, tomma förpackningar, lastpallar, gamla betongplattor.  Om kungaparet placerades i de tjusiga fåtöljerna framför Rådhuset hoppas jag att de inte tittade ned och såg fimparna, snuskuddarna och allt det andra skräpet. 

Umeå är så bra på vackra parkmiljöer. Lindarna söder om Rådhuset är prydligt igloformade. Varför måste Rådhustorget vara ett sorgebarn år efter år? 

Samtal med okänd

 

Ska man akta sig för okända? Naturligtvis inte. Det är just möten med främlingar som kan ge dig dagens guldkant. Men hur kommer man i kontakt med främlingar? Jag vet: man frågar vad de läser.  I takt med  att telefontittandet tar över blir tyvärr möjligheterna till spontana samtal allt färre;  det går inte att fråga vad en människa ser på skärmen, det är för privat. 

Häromdagen såg jag en ung kvinna som satt och läste ett illustrerat verk på Nya konditoriet i Umeå. När hon reste sig för att gå, frågade jag om boken. En bok om Elis Sandberg, THX-mannen, visade det sig. Jag fick sällskap vid bordet och det blev ett animerat samtal om studier, forskning, litteratur, brommabor, stockholmsföraktande västerbottningar, mansbebisar (män som tror att en förkylning ska döda dem) och mycket annat. Vi pratade på, med många skratt, tills min unga vän var tvungen rusa till ett möte. Tack S och fortsatt lycka till i livet!

Fika i Umeå

 

Man kan förstås dricka kaffe lite överallt i Umeå men för mig finns bara Nya Konditoriet som inte är så nytt längre. Det var ett populärt kondis redan när jag gick i skola i staden och trappstegen av grön marmor är vågiga av nötning. NK invigdes 1927 och måste då, för snart 100 år sedan, ha representerat det senaste bland konditorier. Här finns bröddisk på bottenplanet och servering en trappa upp där man, med tur, kan få ett fönsterbord med utsikt över Kungsgatans vimmel. 

 

Virginia Woolf, semikolonets drottning

 

Hur många semikolon hittar man i romanen Mrs Dalloway  av Virginia Woolf? Drygt 1000, skrev jag i min biografi över Woolf; jag hade hämtat den uppgiften någonstans. Bernur, som lagt ut en recension av min bok på nätet, tog på sig att räkna alla semikolon i Mrs Dalloway och kom till drygt 1400. (En dag när det regnar och jag inte har något bättre för mig ska jag kontrollräkna).  

Bernur är ingen annan än Björn Kohlström, en kunnig och beläst gymnasielärare som själv skrivit om Virginia Woolf; en av hans 25 favoritromaner är Vågorna av Woolf, läser jag på nätet. Kohlström har några smärre invändningar mot min bok – och har tyvärr hittat förargliga tryckfel som jag skäms för  –  men det är en vänlig, uppskattande recension som slutar med en kraftfull uppmaning: läs den här boken!

År  2019 kom boken Semicolon. How a Misunderstodod Punctuation Mark Can Improve Your Writing, Enrich Your Life and even Change Your Life. Den är skriven av Cecelia Watson som ger oss semikolonets historia. Detta underbara skiljetecken uppfanns i Venedig år 1494. Många uppskattade dess användbarhet och vid1800-talets slut åtnjöt semikolonet sin högsta popularitet någonsin.

I motsats till människor som tycker att semikolon är för snobbar och mest liknar en fästing på en hundmage, så älskar Watson, precis som Woolf, detta skiljetecken som förenar ett komma med en överliggande punkt. Så vackert! Så användbart!  Jag kan bara instämma. Det är ett skiljetecken som ger oss en mikropaus i läsningen, som särar två meningar som visserligen kan stå för sig själva men hör ihop i så hög grad att man inte vill skilja dem åt med en kategorisk punkt. 

Cecelia Watson ger ett råd i sin bok: om du vill skriva som en framgångsrik författare, skriv av hens texter för hand. Mening efter mening, stycke efter stycke.  Kommer vi att skriva som Woolf om vi skriver av Mrs Dalloway?  Det är inte säkert, men det kanske lär oss att skriva lite bättre. 

Fika i Norberg

 

 

Vi fikar för miljarder varje år i Sverige. Det är lätt att förstå. Det hemtrevliga  konditoriet är ett mysigt ställe att träffa vänner på. Inte så dyrt som på restaurang, inte heller lika pretentiöst. Bara att slinka in och parkera sig vid ett ledigt bord.

Till den här sommarens upplevelser hör ett besök på Elsa Anderssons konditori i Norberg.  Där får man matiga sallader, smörgåsar och ett stort utbud av förnämliga kakor. Jag tog stiliga frimurare, ett bakverk som jag trodde endast existerade i Stora kokboken (sidan 94 i upplagan från 1958) i dag. 

Frimurare består alltså av mandelsmet utbredd på trekantiga ark av oblat. I mitten görs en fördjupning med mjölat finger och där lägger du en klick  hallonsylt. Strö så med flagad mandel och frimurarna är klara att gräddas. 

Elsa Anderssons konditori är värd en omväg. Saknar du bil, ta tåget till Krylbo och sedan buss.

 

Virginia Woolf augusti 1923

Den här veckan för 100 år sedan gjorde inte Virginia Woolf många noteringar i dagboken. Den 6 augusti 1923 skrev hon att hon hade bakat bröd och bullar på förmiddagen vilket hade krävt flera vändor till köket och stulit arbetstid vid skrivbordet, ruined my mornings work. Sedan läser hon sina färdiga kapitel i The Hours (som var titeln innan Woolf ändrade till Mrs Dalloway) och tycker just då att det är svagt. Fast kanske inte alltför dåligt, trots allt. Dagen innan hade paret Woolf gjort ett besök hos folket på Charleston: Vanessa Bell, hennes man Clive Bell, hennes käraste Duncan Grant och hennes före detta  käraste Roger Fry. The Woolves kände sig ovälkomna. Man anar att de störde målarna Vanessa Bell, Grant och Fry som satt och diskuterade uppställningen av ett still life med blomvas. 

Ja, vad ska Woolf ta sig till med den nya romanen? Now it is a strange thing that if I have no gift for novel writing, yet it should so absorb me – I cant diagnose my own case –  Men, som vi vet i dag, blev Mrs Dalloway Woolfs kanske mest uppskattade och omskrivna roman.

Först den 17 augusti gör Woolf nästa inlägg i dagboken. Då har hon kommit på en briljant idé: om hon skulle samla ihop sina bästa essäer och göra en bok av dem? Det skulle ge henne möjlighet att gå igenom alla texterna och komplettera dem. Woolfs första essäsamling kom ut 1925, under titeln A Common Reader och har funnits tillgänglig sedan dess (mitt eget exemplar är tryckt 2003).  

Virginia Woolfs texter är fantastisk läsning. När ska hon få fullt erkännande som högt begåvad essäist? År 1932 kom The Common Reader Second Series. Som jag skriver i min biografi över Virginia Woolf: Alla som är det minsta intresserade av Robinson Kruse, Lord Chesterfield, Beau Brummell, Dorothy Wordsworth, Aurora Leigh, Christina Rossetti och Thomas Hardy har stor glädje av att läsa boken. 

 

 

Virginia Woolfs dagböcker

Äntligen! Bokförlaget Granta har gett ut Virginia Woolfs dagböcker i fem volymer på nytt. Nu handlar det om tjockare volymer än när dagböckerna gavs ut första gången i slutet av 1970-talet. Detta är oavkortade texter och vi får läsa de partier som tidigare utelämnades av hänsyn till personer som fortfarande levde och kunde känna sig förtalade av Woolf. The English Bookshop i Uppsala tog hem volymerna åt mig och det ska bli spännande att läsa dagböckerna igen, i sin nya skepnad.

I Svenska Dagbladet kunde man i fredags (28 juli) läsa en mycket välskriven understreckare om Woolfs dagböcker skriven av Erika Vallin. Hon skriver: "Det fladdrar lite hit och dit. Författarens skiftande och ambivalenta inställning till skrivandet och livet. Meningarna bryts ofta av ett still, yet eller however. Virginia Woolf är lika kluven till sitt kön, sin klass och nationalitet som till James Joyce eller den blå klänningen som hon köpte på Bond Street". 

Ja, Virginia Woolf ville både vara en uppmärksammad del av Londons kulturliv och världen och hon ville vara ifred, få sitta ostörd med sitt viktiga arbete. Det arbete som höll henne uppe och skyddade henne från att slukas av mörk ångest och tankar på döden som en befriare. Tills det inte längre gick. Bara några dagar innan hon kastade sig i floden Ouse gjorde hon ett sista inlägg i dagboken. 

Erika Vallin har ett torkat almblad från Woolfs sommarhus Monk's House i en glasburk på skrivbordet. Jag har mina bilder därifrån. Här är  ett av de många äppelträden i trädgården vid Monk's House. 

 

 

 

Brev från Sevres

I det senaste avsnittet av Engelska antikrundan på SVT visade man ett par vackra pjäser från Sevres. Det kom mig att tänka på att jag en gång för längesedan hade en korrespondens med den berömda franska porslinstillverkaren. Jag var ung elev vid ett lärarseminarium och skulle producera en uppsats om Sevres. Jag skrev och bad att få veta något om fabriken, dess produktion och historia. La Manufacture de Sevres skickade mig snällt den begärda informationen som jag fortfarande har i behåll. 

Det bruna kuvertet är adresserat till Mademoiselle Hustina Nastund Röbäcksby/Umeå (Suède).  Svårt felstavat namn (min handstil kan ha varit lika dålig och lätt att feltolka då som nu) men brevet kom fram.

Fler fjärilsarter i Sverige

 

Klimatförändringen för med sig olika saker. Nu har forskare konstaterat att den högre medeltemperaturen jämte förändrad markanvändning inneburit att vi fått fler fjärilsarter i Sverige. 

Century-long butterfly range expansions in northern Europe depend on climate, land use and species traits, Communications Biology. 

Virginia Woolf tyckte mycket om fjärilar, som hon tillsammans med sina syskon brukade samla när hon var barn. Därför fick gröna fjärilsvingar omge bilden av den unga, vackra Virginia på omslaget till min biografi över henne.

Personligt

När New York  Review of Books utlyste en tävling om bästa kontaktannonsen blev den här en så kallad runner-up (23  febr.  2023, s 42).

Depressed female writer seeks female Passionate Apprentice to Voyage Out To The Lighthouse and spend The Years together Among The Waves editing my Writer's Diary. A Room of One's Own provided. Reply Orlando, Kew Gardens. 

Snart firar vi Dalloway Day

Det är redan 3 juni och alla vänner av Virginia Woolf frågar sig hur de ska fira Dalloway Day. Jag får ett meddelande från The Virginia Woolf Society i London att man där lägger firandet till lördagen den 17 juni. Det kommer att bli en guidad vandring i Bloomsbury, ett föredrag om Blomsburygruppens klädstil och ett föredrag om Bloomsbury in Society: Parties and Hostesses. Så gärna jag hade velat kvista iväg till London för att vara med om alltsammans. 

Här i Uppsala ska vi fira onsdagen den 14 juni vilket passar mycket  bra: romanen Mrs Dalloway tilldrar sig en onsdag i mitten av juni 1923. Det är precis 100 år sedan. Woolf-kännaren Daniel Ogden och jag kommer den kvällen att samtala om Virginia Woolf på The English Book Shop. Köp din biljett nu om du har möjlighet, för det kan fort bli fullbokat. 

 

 

 

Mot Fyrisåns källa

 

Lillsjön, Österbybruk. Detta är Fyrisåns källa.

Var börjar Fyrisån? Varje uppsalabo måste ha funderat över det. Men lugn, jag har svar. Goda vänner i Österbybruk tog mig häromdagen med på en båttur som började i Stordammen och fortsatte in på Björnuddsfladen. Därefter smög vi oss in i Lillsjödiket som är flera hundra meter långt och så smalt att ett möte med en annan båt skulle ha tvingat oss att backa. Men detta är ostörd natur. I den här farleden, kantad med väldoftande porsbuskar och bugande starrstrån, glider sällan någon farkost. 

Det smala Lillsjödiket doftar av pors.

 

Lillsjödiket slutar i Lillsjön. Därifrån, säger mina väl insatta vänner, går flöden som bildar Fyrisåns källa.

Ny bok av Beata Arnborg

 

Beata Arnborgs nya bok Ha förtroende till solen är berättelsen om kvinnorna på den värmländska herrgården Agnhammar i närheten av Grums. Författaren – vars mor föddes på Agnhammar – har kunnat använda sig av hundratals sparade brev som underlag och ger oss läsare en fascinerande inblick i dåtidens kvinnoliv när det inte var självklart att kvinnor från den välbeställda klassen skulle utbilda sig till ett yrke och när ett barn fött utanför äktenskapet måste smusslas undan och först så småningom kunde upptas i familjen. Jag rekommenderar den här boken till alla som är intresserade av kvinnohistoria.

Beata Arnborg

 

Så lever de rika i New York

 

Lärde mig ett nytt engelskt ord i dag: humongous. Betyder: oerhört mycket. Används om saker. Ett hus kan vara mycket stort, humongous. Romanen Pineaapple Street skriven av Jenny Jackson, som kom tidigare i år, handlar om den amerikanska familjen Stockton, deras rikedom är humongous.

Hur är det då att vara superrik? Ärva så mycket pengar att man inte behöver arbeta? Hur påverkar pengarna ens förhållande till barnen och deras inte så rika partners? Som kanske dessutom har en annan etnisk bakgrund? Det är vad den här boken handlar om. Rika är som vi, bara väldigt annorlunda. Berätta om din fattiga uppväxt, ber mrs Stcokton sin svärdotter som kommer från välbeställd medelklass. 

Men boken har ett feel-good-slut. Yngsta dottern Georgiana Stockton tänker om. Hon, som äger 37 miljoner dollar, vaknar och inser att hon inte behöver så mycket. Hon bestämmer sig till föräldrarnas förskräckelse – har dottern blivit rubbad? – för att ge bort alltsammans.

Kristina Frank ställer ut i Barkarby

 

Jag var på BAS Konsthall i Barkarby i  går. Det var första gången för mig, men min släkting Kristina Frank hade bjudit mig att se hennes utställning Undervattensbiblioteket.

Här kan man stå länge och se på hur de raukliknande figurerna svajar mot och från varandra.  

 

Jag är jävig, men jag är viss om att alla besökare blir lite tagna av Kristinas underbara  installationer och animationer som behandlar vårt vatten och vår gröna natur som vi måste vara mer rädda om än vad vi är i dag. 

Det finns mycket på utställningen att försjunka i. Dessutom kan besökaren med hjälp av en dykhjälm göra en hisnande resa ned i djuphavet. Bilden nedan visar konstnären Kristina Frank som står i det spännande undervattensbiblioteket (inspirerad av Jules Vernes bok En världsomsegling under havet). 

Den här utställningen har tidigare visats på bland annat Gotlands konstmuseum. Angelica Blomhage som är verksamhetsansvarig där, har skrivit så här:  Kristina Franks konst och konstnärskap är i ständig rörelse, faktiskt likväl som metaforiskt. Hennes komplexa bildvärldar  bär på oändliga associationsmöjligheter och stor detaljrikedom. De bjuder in till upptäcktsfärder som kan nå hur långt som helst.

Utställningen pågår till 22 juni och öppettider är

(med reservation för vissa helger)

Onsdag klockan 12.00–19.00

Torsdag klockan 12.00–17.00

Fredag klockan 12.00–17.00

Lördag klockan 12.00–16.00

 

Hur man kommer till BAS konsthall:

Pendeltåg 43 från Stockholm City till Barkarby. Därifrån kan man gå ca 10 minuter till Bällstaågatan 18. Man ser det stora svarta huset, ett stående  L, från pendelstationen.

Det finns också många bussar mot hållplats Barkarby övre station.

Eller så tar man blå tunnelbanelinjen till Akalla. Från Akalla buss 175 mot Barkarby och hoppar av hållplats Barkarby övre station.

Kungsträdgården i maj

 

I början av maj blommar körsbärsträden i Kungsträdgården, Stockholm, som bäst. I söndags hade den rosa färgen bleknat lite och bladen hade börjat singla ned, men de blommande träden var fortfarande en betagande syn. Vi behöver inte flyga till Japan, vi kan åka till Kungsträdgården.

 

 

 

Kontroll är bra men det kan bli för mycket

 

En krönikör i Dagens Nyheters lördagsbilaga  (29 april 2023) skrev att han hade blivit ombedd att visa legitimation när han checkade in på det hotell i Mellansverige där han hade blivit bokad av kommunens kulturnämnd. Krönikören visade id men ifrågasatte nödvändigheten av det. Hur troligt är det att en bedragare skulle ha försökt lägga beslag på hans rum den natten? 

Om jag ska ställa mig i kö för romanen Höst av Ali Smith på Uppsala stadsbibliotek – jag älskar det biblioteket, där finns alla böcker och alla underbara tidningar och tidskrifter som någon kan tänka sig – så ber man mig visa legitimation. När jag frågar varför, säger man att det är för att vara säker på att det är just jag som vill reservera boken. Jag går inte omkring med mitt id-kort på mig – Sverige är inte en öststat – så jag ber tjänstemannen titta djupt i mina hederliga blå ögon och han ger med sig. Jag får beställa min bok utan att bevisa med något annat än mitt lånekort att jag är jag. 

När jag en annan dag vill veta mitt nummer i kön  så möts jag av samma krav: visa id-kort. Inte heller den här gången hade jag något sådant att visa upp. Det hjälpte inte att jag använde min snällaste röst, utan id kunde jag inte få veta hur långt fram i kön jag stod, det fanns bestämmelser som tjänstemannen måste följa.  

Snälla Uppsala stadsbibliotek, varför gör ni så här mot era låntagare? Men jag älskar er i alla fall.

Så många frågor som dyker upp i ens huvud. Är man på stadsbiblioteket vana vid bedragare? Kan det ha hänt en enda gång att en litterärt intresserad skojare ställer sig i kö på biblioteket för en bok i någon annans namn? Eller frågat om hur långt fram en viss människa stod i kön för en viss bok? Vem skulle ens komma på den tanken?

Höst ligger på mitt nattygsbord och i kväll ska jag öppna den. Ali Smith, född 1962, är en av Storbritanniens mest tongivande författare, står det på baksidan. Jag hade aldrig hade hört talas om Smith förrän hennes namn nämndes i ett BBC-program om Ett eget rum av Virginia Woolf.  That book changed my life, har Ali Smith sagt.

 

Evil Flowers

Det kan vara lättare för en norsk författare att bli översatt till engelska än till svenska. Gunnhild Oyehaug är en känd författare i Norge men jag hade aldrig hade hört talas förrän jag läste om henne i The Bulletin utgiven av Virginia Woolf Society i London. Hennes senaste bok – med  titeln Evil Flowers på engelska – innehåller 25 egensinniga noveller skrivna i en absurd, humoristisk stil som påminner läsaren om Lydia Davis. 

Gunnhild Oyehaug gillar Virginia Woolf, det ser man påolika håll i hennes texter. En av novellerna har titeln A Visit to Monk´s House. Fyra norska medborgare, som träffats på nätet, bestämmer sig för att åka till paret Woolfs sommarhus i Rodmel, Sussex. Bara det att en av dem inte dyker upp på flygplatsen som bestämt. Är den kvinnan en bedragare?  Kan de andra åka utan henne? Nej, det kan de inte. Resan blir inte av. Den kanske aldrig blir av.

 

 

Mrs Dalloway och ASMR

Självspridda krokusar

 

Only for a moment; but it was enough. It was a sudden revelation, a tinge like a blush which one tried to check and then, as it spread, one yielded  to its expansion, and rushed to the farthest verge and there quivered and felt the world come closer, swollen with some astonishing significance, some pressure of rapture, which split its  thin skin and gushed and poured with a extraordinary alleviation over the cracks and and sores! Then, for a moment, she had seen an illumination‚ a match burning in a crocus‚ an inner meaning almost expressed. But the close withdrew‚ the hard softened. It was over – the moment. 

Så skriver Virginia Woolf om vad mrs Dalloway i boken med samma namn känner i vissa situationer. Läsaren förstår att det handlar om en extraordinär känsloexplosion som Clarissa Dalloway har erfarit, till exempel när hon blev kysst i ungdomen av sin väninna Sally. I dag kallas det som uppstår hos mottagliga människor i olika situationer – vid beröring,  när man hör vissa ljud, ser något speciellt eller tuggar på något särskilt – för head orgasm eller headasm på engelska.

 

ASMR och Virginia Woolf

Design Museum i London har nyss stängt en utställning om ASMR (som ska uttydas Autonomous Sensory Meridian Response). Fenomenet har alltid funnits men inte varit mycket omtalat förrän efter 2007 när det första inlägget på nätet om detta publicerades: någon berättade då att vissa ljud ger honom en märkvärdig känsla som börjar i huvudet och sprider sig i kroppen; ett stort pirr som har kallats head orgasm eller headgasm. Det är svårt att hitta ett bra svenskt ord. Huvudorgasm? Eller hjärnasm? Har någon ett bättre förslag?

Det finns i dag mängder av videoinlägg på nätet som visar folk som äter eller viskar eller  trummar med naglarna eller skrynklar papper i syfte att ge tittarna ASMR-pirr. (Alla människor är dock inte mottagliga för detta, får inget pirr).  

I en artikel i London Review of Books (30 mars 2023) läser jag att en österrikisk författare vid namn Clemens Setz har påpekat att Virginia Woolf beskrev ASMR i sin roman Mrs Dalloway. I luften ovanför Londons gator syns ett flygplan som formar bokstäver. En barnsköterska berättar för Septimus Warren Smith (en av bokens två huvudpersoner) om bokstäverna i skyn: 

K ... R .. said the nursemaid, and Septimus heard her say 'Kay Arr' close to his ear, deeply, softly, like a mellow organ, but with a roughness in her voice like a grasshopper's, which rasped his spine deliciously and sent running up into his brain waves of sound which, concussing, broke. A marvellous discovery indeed – that the human voice in certain atmospheric conditions (for one must be scientific, above all scientific) can quicken trees into life! 

ASMR kan skapas av olika saker som t ex att höra vissa ljud,  se något speciellt eller äta viss mat. I boken Ett eget rum jämför Virginia Woolf två måltider med varandra: en vällagad, påkostad lunch med vin ställs mot en enkel middag i en studentrestaurang. Den senare måltiden var inte tillfredsställande: The lamp in the spine does not light on beef and prunes, skriver Virginia Wolf.  

Jag har undrat över den där lampan i ryggraden. Nu tror jag att jag vet: det var Virginia Wolfs uttryck för ASMR. God mat kan verkligen ge ett stort behagligt pirr.

 

 

 

 

 

 

A Loom of One's Own

 

En bok i  skyltfönstret hos The English Bookshop fångade mitt öga: A Loom of One's Own.  Författaren var Virginia Wool. Den boken måste jag bara ha. 

På 128 sidor får jag tips om hur man kan använda böcker på allehanda kreativa sätt. Stora uppslagsverk kan man bygga nattygsbord av,  mindre böcker kan bli bokstöd, girlander, rosetter, kransar, påsar, muggar, pappersrosor  och mycket mer. Det kliar i fingrarna att få sätta igång. Det finns några verk av minor poets som jag kan offra.

Man undrar vad Virginia Wool ska komma med nästa gång. Resan in kanske, en analys av människors själsliv.  Eller Jacobs flum, en genomgång av skumma självhjälpsmetoder.  

Men får man skoja på det sättet med en litterär ikon? Det är klart. Virginia Woolf var inte främmande för att skämta, tvärtom.

Nytt BBC-program om A Room of One's Own

Tre engelska litteraturvetare som är experter på Virginia Woolf  diskuterar boken A Room of One's Own tillsammans med programledaren Melvyn Bragg. Väl värt att lyssna på.

 https://www.bbc.co.uk/sounds/play/m001kh32

Virginia Woolfs dödsdag

Sina första 12 somrar – fram tills modern avled – tillbringade Virginia Woolf med sin familj i kuststaden St Ives, Cornwall. Barnen kunde spela cricket i den stora trädgården, bada i havet, kasta smörgås, gräva i sanden, plocka vackra snäckor och mycket mera.

St Ives var våra föräldrars stora gåva till oss barn, menade Virginia Woolf. Havet, vattnet och vågorna lämnade underbara minnen hos henne och i hennes romaner hittar man många vattenrelaterade metaforer.  

Virginia Woolf tog sitt liv i vatten. Den 28 mars 1941, när det var högvatten i  floden Ouse  nära sommarhuset i Rodmell, gick hon osedd ned till stranden, lade stenar i kappfickan och sjönk ned i vattnet. Hennes kropp hittades av några ungdomar tre veckor senare.

 

Virginia Woolf i Spanien

För precis 100 år sedan – den 27 mars 1923 – tog Virginia och Leonard Woolf båten från Newhaven till Dieppe. Det var första gången sedan 1912 som de korsade kanalen. Från Dieppe fortsatte de till Paris och sedan vidare till Spanien där de gästade den unge skribenten Gerald Brenan dagarna  5–13  april. Under parets frånvaro var deras sommarhus i Rodmell utlånat till Vanessa Bell med familj.

I boken Virginia Woolf, Interviews and Recollections  har redaktören J H Stape samlat olika människors hågkomster av Virginia Woolf. I kapitlet Virginia in Spain berättar Gerald Brenan sina minnen från makarna Woolfs besök hos honom. Här är ett par utdrag från Brenans text: 

Det finns författare vars personlighet stämmer överens med deras verk och så finns det andra som inte alls påminner om vad de skriver. Virginia Woolf tillhörde den första gruppen. När man hade varit en halvtimme i hennes sällskap var det lätt att inse att hon hade suttit i sitt sommarhus och med lila bläck snabbt skrivit den begåvade artikel som just hade varit införd i The Nation och när man såg henne sitta eftertänksam och drömmande förstod man nästan lika snabbt att hon hade skrivit Mot fyren. Förklaringen var att Woolfs konversation, särskilt när hon hade blivit lite uppvärmd, liknade hennes prosa. 

............

Jag minns Virginias ansikte i skenet från brasan och hennes glada retsamma tonfall när hon talade [...] Med lite uppmuntran  kunde hon släppa iväg en kaskad av ord, precis som en pianist som improviserar när han spelar noter [...]  Leonard, å andra sidan, var mycket stabil, mycket maskulin  – en piprökande, tweedklädd man som kunde  slutföra en diskussion utan att tappa tråden och som hade det som i Cambridge kallas  "a good mind". 

 

Ny bok om poeten John Donne

 

I dag är världspoesidagen och jag gläder mig åt att fortsätta läsa Super-Infinite, The Transformations of John Donne av Katherine Rundell. Boken om den engelska poeten född 1572 kom förra året och Uppsalas förnämliga stadsbibliotek gick med på mitt förslag att köpa in den.  

Alla som är det minsta intresserade av poesi och engelsk historia bör läsa denna skatt till bok: lättsam och humoristisk och informativ. Så har boken också blivit en prisbelönt bestseller i England. Rundell är akademiker – anställd vid Souls College i Oxford – och hennes ämnesområde är renässanslitteratur. Men hon är också en uppmärksammad barnboksförfattare. Nästa gång jag går till biblioteket ska jag titta om någon av hennes barnböcker kan finnas där.

Om Roald Dahl

Roald Dahl har diskuterats på sistone. Ska man, som en del vill, snygga till hans texter för barn och byta ut vissa ord? Den här barnboksförfattaren, som växte upp i England hos norska föräldrar, har sålt ofattbara 300 miljoner böcker. År 2021 köpte Netflix företaget Roald Dahl Story Company – som leddes av Dahls barnbarn Luke Kelly – för 500 miljoner pund. Dahls böcker kommer att bli filmer, musikaler och serier. 

Jag har aldrig läst Dahl men av Anna Leszkiewiczs artikel om honom i senaste julnumret av The New Statesman framgår att varken författaren eller hans texter var helt rumsrena. Dahl påstås ha varit otrevlig, okänslig och antisemitisk. Han var en kronisk överdrivare och menade att enda sättet att göra sina huvudpersoner intressanta var att förstora deras egenskaper: om en person i Dahls böcker är elak så är han otroligt, bottenlöst elak, och om någon är ful så är den personen extremt ful. Hans böcker gick hem hos barnen, det vet vi. 

Den här bästsäljarförfattaren hade det inte alltid så lätt. Han far dog när han var tre år, hans syster Astri dog när hon var sju år. I skolan blev han piskad av lärare och äldre kamrater, något som lämnade djupa ärr. När andra världskriget hade börjat, kraschade han med sitt flygplan över Sahara och blev svårt skadad, något som också gav men för livet. 

 

The New Statesman

På Uppsala Stadsbibliotek finns en stor korg där besökare kan plocka böcker de är intresserade av och lägga egna böcker som de vill ge vidare. En sådan korg borde alla bibliotek bjuda på. Jag tittar alltid i korgen och har gjort många fynd. Just nu läser jag Maigret à New York som kommer därifrån. 

I går när jag var på biblioteket kom en kvinna och gav bort förra årets nummer av The New Statesman. Den här engelska tidningen startades 1913 i London av The Fabian Society,  en socialistisk organisation där bland andra Virginia Woolf, Leonard Woolf och George Bernhard Shaw var medlemmar. Leonard Woolf skrev för The New Statesman  från starten och fortsatte att arbeta för tidningen i över50 år.

Jag tog hem  några nummer, bl a det tjocka julnumret.  Nu ser jag fram emot att läsa Fellowship on the flock, en artikel om fåglar av Helen McDonald samt The dark heart of Roald Dahl  av Anna Leszkiewicz. I ingressen till den senare artikeln läser jag  A streak of pure nastiness runs through the author's  anarchic, beloved children's literature just as it did through his life. 

 

Ett eget rum

I boken Ett eget rum beskriver Virginia Woolf en dag i Oxbridge och de motigheter hon träffas av. Hon får inte beträda gräsmattan och hon hindras att besöka universitetets bibliotek (en kvinna måste vara i sällskap av en man som är knuten till universitetet för att släppas in genom den dörren). Men hon bjuds en förträfflig lunch på ett manligt college: sjötunga följt av rapphöna med sås, potatis, grönsaker och sallad. Till det ett gott vin och därefter en tjusig efterrätt. Den goda maten har effekt  – ett ljus började tändas i ryggraden där själen sitter och hennes belåtenhet kunde inte vara större.

And thus by degrees was lit, halfway down the spine, which is the seat of the soul, not the hard little electric light which we call brilliance, as it pops in and out upon our lips, but the more profound, subtle, and subterranean glow which is the rich yellow flame of rational intercourse. No need to hurry. No need to sparkle. No need to be anybody but oneself. 

Middagen serveras i ett college för kvinnor. Woolf beskriver hur hon får en trist tunn soppa, oxkött med bönor och potatis och slutligen plommon med vaniljsås. Inget vin. "The lamp in the spine does not light on beef and prunes".

Virginia Woolf har fått kritik för den här jämförelsen av två måltider. Man påpekar att hon underlät att nämna att den första måltiden var en fakultetslunch i King´s college som hon avnjöt tillsammans med professorer medan den enklare middagen var tillagad för studenter (och vi får inte veta om manliga studenter åt så mycket annorlunda än de kvinnliga). 

Martin Dodsworth skriver i en insändare i Times Literary Supplement (13 januari 2023) att för det första är det inget fel på kött, bönor och potatis och för det andra skulle maten ha smakat bättre om Virginia Woolf bara hade passat tiden. Mamman till Dodsworths vän Katherine Duncan-Jones ansvarade för middagen på Newnham college i Cambridge den där lördagen 20 oktober 1928 och hon har berättat att Woolf dök upp så sent – nästan en timme försenad – att maten hann ta skada. 

Den här middagen (och hur det plågade de ansvariga att den fick så nedslående kritik) kan man också läsa om i kapitlet "Mrs Woolf comes to dinner" i boken Virginia Woolf,  Interviews and Recollections (red. J H Stape) från 1995.  Där skriver också U K N Stevenson om sitt intryck av författaren:  ... over the years what has persisted has been the quality of her look, which seemed to say so much more than the words that came with it. The look held a hint of a smile, a hint of compassion, but it was above all an absolutely ruthless look .....     

Veckan därpå, den 26 oktober, var Virginia Woolf på Girton College i Cambridge för att föreläsa för medlemmar i den kvinnliga studentföreningen ODTAA. Vi vet inget om den mat hon kan ha blivit serverad. ODTAA står för One Damned Thing After Another.

Brydde sig Woolf så särskilt mycket om mat, frågar Martin Dodsworth och pekar på att författaren sällan nämner i dagboken vad hon har ätit eller ska äta till lunch och middag. Det är sant att måltider har liten plats i Woolfs brev och dagböcker. Men hon var absolut förtjust i god, vällagad mat och satte stort värde på sin skickliga kokerska Nelly Boxall som kostades på en kurs i haute cuisine. 

 

: 

 

"Virginia Woolf, en biografi" till bra pris

Det är bokrea och kanske fyndar många efterlängtade, äldre böcker till nedsatt pris. Men även min sprillans nya bok Virginia Woolf, en biografi  finns till nedsatt pris hos både Adlibris och Bokus just nu: 319 kr. 

När Maynard Keynes gifte sig

 

Människorna i Bloomsburygruppen var färgstarka kulturpersoner och det är inte konstigt att författare har tagit sig före att dikta sin  egen berättelse om deras liv.

Hur gick det till exempel till när den kände ekonomen Maynard Keynes gifte sig med den firade ryska ballerinan Lydia Lopokova och blev en stadigt heterosexuell och trogen äkta man? Han som länge enbart varit tillsammans med unga män? Det är ett ämne som den engelska författaren Susan Sellers tagit sig an i romanen Firebird, a Bloomsbury Love Story som kom förra året. 

Hur kunde Keynes byta liv i en handvändning? Susan Sellers låter oss förstå att det var den naturligaste sak i världen. Lydia Lopokova gav honom sexuell tillfredsställelse lika bra som en man.  Och hon gav honom så mycket mer. Hon slösade omsorger på honom: en varm sjal om halsen när han hostade, ett glas varm toddy när han kände sig krasslig, en pall för fötterna att vila på när han pustade i fåtöljen. Den två meter långe Maynard Keynes älskade att få vara ett litet, uppassat, bortskämt barn.

Boken, som bygger på kända fakta i de två huvudpersonernas liv, låter oss också möta andra kända Bloomsburyprofiler som Virginia Woolf, Duncan Grant och Vita Sackville-West. 

Susan Sellers har också skrivit romanen Vanessa och Virginia som handlar om systrarna Vanessa Bell och Virginia Woolf. Firebird gav mig lust att läsa om den.

Schering Rosenhane, poet

 

Sörmlänningen Schering Rosenhane  levde mellan 1609 och 1663. Han var adelsman, diplomat, riksråd och överståthållare. Och dessutom stor poet. Det menar i alla fall Anna Blennow som är docent i latin i Göteborg och mycket förtjust i poeten Skogekär Bergbos naturlyrik. Länge har den här pseudonymen gäckat litteraturvetarna. Den kan ha stått för Gustaf Rosenhane, har man sagt.  

Alla indicier, skriver Anna Blennow,  tyder på att det istället är den språkkunnige och begåvade Schering Rosenhane (bror till Gustaf) som är identisk med Skogekär Bergbo. Vill man veta mer om den stormannen finns boken Aller nådigste Herre. Familjen Rosenhane - en sörmländsk släktsaga under Sveriges stormaktstid av Björn Fröberg.