Vi börjar som en blastula

Nationalmuseum ska göra PR för BMW. Det är inte utan att man sätter i halsen när man  läser det i dagens tidning. I gengäld får muséet lite sponsorpengar och några eleganta bilar. Finge jag bestämma skulle personalen ratta enklare fordon och Nationalmuseum skulle slippa bli komprometterat som kontrakterat reklamorgan.

Vi börjar alla som en blastula. Jag tänkte på det när jag besökte Nationalmuseums utställning "Subjektiviteter " på Kulturhuset nyss. Människan startar sitt liv som en vätskefylld bubbla, en blastula, som sväller, klyvs och utvecklas under nio månader och 18 år till den komplexa varelse som vi kallar för en vuxen människa och som kan le, skratta och säga kärleksord men också rasa och förbanna.

Är inte den sinnrika lampa jag hittade på utställningen en bild av livet? En lampa som avger en skimrande såpbubbla som växer sig allt större för att efter några sekunder falla av och ligga kvar en stund som en våt pöl. Jämfört med universums långa historia varar ett människoliv bara några ögonblick........

När konsthantverket blev konst

Lyssnade på Kerstin Wickman, professor em., som talade om konsthantverkets historia i Märsta konsthall i förra veckan. Vad hände under 1900-talet? Framsynta kvinnor i Sverige startade Svensk Hemslöjd och det goda hantverket fick en skjuts. Karin Larsson, som skapade egna mönster och modeller, och Ottilita Adelborg har betytt mycket.

Duktiga formgivare som Viola Gråsten tog senare fram spännande modeller till kuddar, tyger, ryor med mera. Man började sätta ihop färger på ett nytt sätt -- före andra världskriget var rött och rosa en omöjlig kombination. Fick man kombinera rött och lila? Skulle inte tro det.

Kerstin Wickman sa inte det här, men det förefaller mig som om den nya lössläpptheten vad gäller färger och mönster går hand i hand med den sexuella frigörelsen, kvinnornas avsked till den modellerande korsetten, ett ökat resande ut i världen och en vaknande medvetenhet om andra kulturer än vår egen.

Omkring 1950 började konsthantverket betraktas som konst, sa professor Wickman. Konsthantverket kom in i finrummet och fick högre status. Den roliga handtuftade mattan ovan med titeln "Frukost" är gjord av Maja Michaelsdotter Eriksson och finns med på årets Vårsalong på Liljevalchs.

I dag återbegravs Richard III

I England har människor drabbats av rojalistisk yra. Det är Richard III som är föremålet för storartade evenemang och processioner. Under tre dagar har allmänheten kunnat komma och skåda liket i katedralen i Leicester och idag ska han återbegravas (drottningen och Cameron har avböjt att närvara).

Kungen dog 32 år gammal i slaget vid Bosworth 1485 och hans sista ord (enligt Shakespeare) var: "My kingdom for a horse!" Varför återbegraver man honom? Ja men man hittade kungen för bara tre år sedan. Richard hämtades upp från jorden under en bilparkering i Leicester och stadens styresmänniskor jublade, kungen kommer nämligen att locka drivor av turister. Tack och lov fann man också en släkting, Michael Ibsen, som bor i London, och kunde via DNA-analys konstatera att det gamla skelettet med sin krokiga ryggrad och spår efter strider verkligen är Richard III. Ibsen, som är snickare, har tillverkat den eleganta kista som kungen nu vilar i.

Men var inte Richard en ondskefull kung med psykopatiska drag, har han verkligen förtjänat så mycket uppståndelse som inkluderar specialtillverkat öl med namnet White Boar (Vitt vildsvin ingick i kungens vapen), särskilda restaurangmenyer med fjortonhundratalstouche och kylskåpsmagneter med kungens porträtt? Mördade han inte små prinsar??? För en rikardian och medlem i Richard III-sällskapet var kungen inget annat än en fin, missförstådd  människa som utsatts för elakt förtal.

Det var tack vare den unga författaren och rikardianen Philippa Langleys intuition och hängivna letande som man hittade kungen där på bilparkeringen. För att veta mer om jakten på kvarlevorna av Richard III, gå in på http://www.richardiii.net/leicester_dig.php

Internationella glädjedagen

Bild från Sigtuna, sommaren 2014. När penséer tränger upp mellan hårda, grå gatstenar blir en människa glad.

I går var det vårdagjämning, grammatikens dag och den internationella glädjedagen, hörde jag på radion. Grammatikens dag anar jag att landets språklärare står bakom, men Glädjedagen är instiftad av Förenta Nationerna efter landet Bhutans initiativ. Samtidigt var det i går som glädjen över att våren stod för dörren förbyttes i sorg över ovälkommet snöfall som täckte krokus och scilla.

Hur mycket glädje upplevde jag under gårdagen? Jag tappade en skål som gick sönder, det var inte roligt. Åt en blodapelsin och kände att säsongen närmar sig sitt slut, inte kul. Sedan jag gick till biblioteket för att låna böcker. Ett besök på biblioteket har alltid samma snabba effekt på humöret -- så snart jag går över tröskeln blir jag lycklig för jag befinner mig bland vänner: den rara bibliotekarien och alla kära böckerna är mina bundsförvanter. De överger mig aldrig och när vi en dag i framtiden måste säga adjö, kommer det att bero på att mina ögon och mitt förstånd sviker mig.

Jag gick hem med boken Språket av Lars-Gunnar Andersson och Anna-Lena Ringarp som tidigare ledde radioprogrammet Språket. Där kunde jag läsa att he som förekommer i norra Sverige, bland annat i Västerbotten, kommer av häva som blivit enstavigt. "Det är förunderligt att resten av nationen inte känt behov av verbet he" skriver författarna. Ja, nog är det märkligt. När det är ett så praktiskt ord? En, som det står i boken, "lika enkel och elegant lösning som engelskans put".  Men he -- som ersätter ställa, sätta, lägga, placera -- kommer givetvis att ta sig in i rikssvenskan, det är bara en tidsfråga.

En kvinna har blivit nekad att ta namnet Svensson som nytt förnamn. Det var ogint. När man kan ha ett förnamn som efternamn -- tänk på Inger, Holger, Sigurd, Rune, Martin, Ingvar, Ruth, Kaj och Hugo  -- borde man väl också få göra tvärtom?

I det inre av Västerbotten har många, framförallt äldre människor, namn som deras föräldrar har skapat och som de är ensamma om (kan jag ha skrivit om detta tidigare?). På biblioteket finns en bok om dessa säregna namn skriven av Christina Falkengård. Själv kände jag tant Safira från en by i Norsjö kommun när jag var barn. Jag vet inte, kanske hade hon systrar som hette Granata, Smaragda, Rubina, Diamanta och Juvelia. Det var inte mycket de fattiga västerbottningarna kunde ge sina barn men ett stiligt namn kunde de alltid utrusta dem med, förklarar Christina Falkengård.

I USA kan man heta vad som helst. Dakota Johnson och Paris Hilton och Miranda July. Bra konstigt. Eller kanske inte konstigt alls? När jag tänker efter låter Halland Andersson, Kalmar Svensson och Lisa November riktigt bra.

Därför gör kärlek ont

Varför gör kärlek ont? Det måste Ester Nilsson (huvudperson i två romaner av Lena Andersson) ha frågat sig gång efter gång. "Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring" heter en bok av Eva Illouz som jag läser just nu. Författaren är professor i sociologi i Jerusalem och hon vill förklara varför kärlek är smärtsam genom att belysa den sociala, snarare än den psykologiska kontext som kvinnor och män möts i. Det kanske inte är personens jobbiga barndom och levnadshistoria som orsakat kärlekskrisen och man lindrar den inte genom introspektion och självkännedom, menar Eva Illouz.

 Trottoar i Sigtuna

Illouz tar upp många exempel från den värld som Jane Austen beskriver i sina romaner. Den man, som efter att ha uppvaktat en kvinna steg för steg på traditionellt sätt, sedan övergav henne drabbades av omvärldens fördömande på Austens tid. Det var synd om kvinnan som blivit lämnad, men skulden föll på mannen.

I dag är det den som blivit lämnad som känner sig skyldig."Den övergivna personens grundläggande självkänsla är allvarligt hotad. Istället för att fördöma sina pojkvänner ser dessa kvinnor ett direkt samband mellan det faktum att han har gett sig av å ena sidan och sitt jag och sin självkänsla å andra sidan."

Hur, frågar sig författaren, kommer det sig att starka och självständiga kvinnor står rådlösa inför männens undanglidande beteende? Illouz menar att det hon försöker utreda är en paradox. I dag har känslorna, kärleken och romantiken svalnat. Passion är något som de flesta uppfattar som löjligt. Samtidigt är kärlekens betydelse för vår självkänsla på många sätt större än tidigare.

Snart blommar körsbärsträden

Hemligt går träden i blom,  sjunger Monica Zetterlund i "Sakta vi går genom stan". Men körsbärsträden i Kungsträdgården blommar inte oförmärkt, vi är tusentals som går förbi där vid den här tiden för att se om grenarna skiftar i rosa. Det gör de inte än, i går såg jag bara ett par utslagna blommor.

Kungsträdgårdens körsbärsträd på väg att spricka ut i blom

Alltid roligt att få veta hur en reporter på besök i Stockholm uppfattar vår huvudstad. Levison Wood, som skriver för The Sunday Telegraph, har varit här. Det första han alltid gör när han kommer till Stockholm är att gå "to the port get the feeling of being by the sea and to soak up the buzzy lively, atmosphere". Går han till Skeppsbron kanske? Nej, jag tror att Levison går och tittar på de vackra skärgårdsbåtarna nedanför Grand Hotel.

En förstagångsbesökare får rådet att genast söka sig till Gamla Stan. Det Levison saknar mest när han kommer tillbaka hem är kaffet. Svenskarna har ett särskilt verb knutet till kaffe och "fika", förklarar han, betyder kaffe, kaka och prat. (Måste man vara minst två för att fika? Nej, jag fikar ensam ibland). Reportern berömmer särskilt Stortorgets kaffestuga och läsarna får såväl adress som telefonnummer dit.

Stockholm kännetecknas av gult och rosa: "The pastel yellows and pinks that define Stockholm are stunning." Det måste vara Gamla Stans vackra husfasader som skribenten avser. Stockholm och Köpenhamn får godkänt, Oslo och Helsingfors klassar han som trista städer.

En matta av vintergäck täcker marken vid Adolf Fredriks kyrka.

Hälsoklyftor i Stockolm

Det finns tydliga hälsogap mellan olika delar av huvudstaden och klyftorna mellan stadsdelarna växer. Dagens Nyheter hade en stor artikel om detta i går. Landstingets Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin har konstruerat en webbsida: Folkhälsa på karta. Där kan man se att invånarna i utsatta förorter som till exempel Rinkeby har kortare livslängd och insjuknar tidigare i livet i folksjukdomar som diabetes, kol, hjärtkärlsjukdomar och högt blodtryck jämfört med välbeställda högutbildade människor i innerstan. Psykiska sjukdomar som depression och psykoser är också vanligare i socioekonomiskt utsatta grupper i förorterna.

Gå in på folkhalsapakarta.se. Kartan visar delar av tunnelbanans, pendeltågens och lokalbanornas sträckningar i Stockholms län. Forskare har kopplat data (från 2011) om ohälsa och utbildningsnivå till de olika linjerna. Klicka för att se hur antalet ohälsodagar per person (röd kurva) resp. andelen med låg utbildningsnivå (blå kurva) samvarierar längs linjerna.

Det finns bara en lösning: landstingets politiker måste skjuta till medel för mer information och förebyggande arbete inom primärvården i utsatta förorter. Det kostar pengar men ohälsa och sjukvård kostar ännu mer.

Trend mot hälsosammare mat

Om DN, den stora morgontidningen, går in för att publicera det ena receptet efter det andra med stort innehåll av smör och grädde, undrar man om det finns en trend mot allt fetare mat? Tack och lov verkar det inte vara så. Försäljningen av smör och crème fraiche minskar nu.

Svenska Dagbladet rapporterar i dag att Konsumentföreningen i Stockholm funnit att kunderna handlar mer hälsomedvetet. Nyttiga produkter som keso, bär, nötter, fröer, gryner och fullkornsprodukter säljs i större utsträckning i dag jämfört med för fyra år sedan. Man äter allt mer vegetariskt och ekologiskt och väljer allt oftare bort kött. Glädjande är också att försäljningen av söta frukostflingor minskar för att ge plats åt mer müsli.

Dock äter vi inte hälsosamt hela tiden, allesammans. Försäljningen av frukt och grönt har inte gått upp. Glass och snacks tar mer plats i kundvagnarna än tidigare. Kanske en grupp i befolkningen äter allt bättre medan andra inte bryr sig? Har vi en växande hälsoklyfta mellan medvetna och icke-medvetna?

Fettrika recept i Dagens Nyheter

"Satan i gatan vilka suveräna recept i lördagens bilaga" skriver en insändare i senaste Dagens Nyheter. Lördag. Tänk, jag håller inte med. Jag undrar i stället om Stockholms kockar tävlar om vem som kan peta in mest smör i ett recept.

Förra DN-bilagan gav läsarna ett recept på rotselleri-och äppelpuré. Det innehöll 300 g rotselleri, 2 äpplen, 100 g smör och 50 g crème fraiche. Jag provade och det färdiga resultatet dröp av fett, det var inte annat att vänta. Hur kan den namngivna kvinnliga kocken komma på en så hälsovidrig rätt? Som hon själv knappast vill äta mer än en matsked av?

I DN-bilagan från i går finns ett recept på torskrygg med  smörslungade bönor och beurre blanc. Smörsås för fyra lagas på 225 g smör.

Det är inte utan att mitt konspiratoriska tänkande väcks till liv. Får landets kockar betalt för att ösa på  med smör och grädde i recepten?

Nya titlar

"Min bokhylla" av Yeonhee Lee,  på årets Vårsalong i Stockholm

Vem ska få årets Diagrampris för konstigaste boktitel i England i år?  Priset som "highligths the créme de la créme of unintentionally nonsensical, absurd and downright head-scratching titles."

Här är några av årets heta finalister:

"The Madwoman in the Volvo; my Year of  Raging Hormones" av Sandra Tsong-Loh, om hur det är att vara i klimakteriet

"The Ugly Wife is Treasured at Home" av Melissa Margaret Schneider, om sex och kärlek i Kina under Mao

"Divorcing a Real Witch" av Diana Rajchel, om hur man avslutar relationer, pagan relations

"Nature´s Nether Regions" av Menno Schilthuizen, om könsorganens historia

"Where do the Camels Belong?" av Ken Thompson, om inhemska och inflyttade arter

Advanced Pavement Research: Selected, Peer Reviewed Papers from the 3rd International Conference on Concrete Pavements Design, Construction, and Rehabilitation

Hur den sista titeln hamnat på roliga listan förstår jag inte. Vad ska en bok om trottoarforskning heta om inte just så här? Min tro är att boken om den kvinnliga Volvoföraren vinner.

Varför ger svenska författare sina böcker alltid så tråkigt grå titlar?

Vita skallar är ett vårtecken

Marsdimman ligger tät, man ser inte stranden på andra sidan sjön. Dimma, säger G, är kondenserad luftfuktighet. När luftens fuktighet är tillräckligt hög, och avkylningen på natten är tillräckligt stark,  bildas dimma. Dimmor finns av många slag, den sort jag ser i dag kallar G för strålningsdimma.

Bland vårtecknen noterar jag stora spindelnät som klänger utanför fönsterrutan. Jag ser också små vithåriga huvuden som tränger upp i backen. Berättar det för G som lägger nät över de vita skallarna. Annars tar rådjuren dem till lunch -- särskilt om det är fredagen den trettonde -- och vi får aldrig se några blommande backsippor.

Spirande backsippor under nät

Årets första spindelnät

När Adolf och Ida blev Idolf

Webbisar är ett nytt fenomen. Varje BB-avdelning med sin tid har i dag en hemsida där nyblivna föräldrar kan lägga upp bilder på sina nyfödda = webbisar.

I februari föddes på Akademiska sjukhuset i Uppsala webbisarna Eleonora, Ines, Lilly, Ana Maria, Harley och Benjamin. Kan man inte gissa att lille Harleys pappa och mamma är motorcykelfantaster?

I dag kan namn vara mycket originella, skapade av kreativa föräldrar. Så var det också förr. I Sigtuna hembygdsförenings årsskrift 2015 läser jag Rolf Tingwalls berättelse om ett hus byggt vid Stora Gatan på 1920-talet av läkaren Idolf Rosengren (som skulle ha fyllt 160 år just idag).  En märklig doktor, ett märkligt namn.

Pappan hette Adolf, mamman hette Ida.  Klart att sonen skulle heta Idolf. Och att hans syster fick namnet Ada. Sedan fick paret ett tredje barn, en flicka. De påhittiga föräldrarna visste råd då också. Tösens namn blev givetvis Adolfida.

Idolf Rosengrens hus vid Stora gatan 65, Sigtuna. Idag rymmer huset bostäder för tre familjer.

Vårsalongen 2015

"Dimman" av Alena Törnberg. Besökaren är välkommen att ställa sig med huvudet inne i dimman för att  lyssna på diverse ljud. Jag hörde inget alls. Måste få hörseln kollad.

Vem som helst kan skicka in tavlor till Vårsalongen, fick vi som gick en guidad vandring  på Liljevalchs i söndags veta. Det gav något att tänka på; får jag bara en bra idé kan även jag skicka in något. Juryn bedömer verken utan att känna konstnärens identitet.

I år visar Vårsalongen 240 verk av 119 konstnärer, unga och gamla, och där finns mycket som är intressant att titta på.

Den skrämmande stora katten, "Ghost cat",   är utförd av Niki Lindroth von Bahr i frigolit.

Med ursprung i Umeå fastnade jag för tavlan "Björkar" av Siv Appelkvist

"The Chairs II " av Erik Söderholm väcker funderingar. Vill man sitta i det här källarrummet? Jag tror inte det. Ändå fastnar jag för tavlan med färger i brunt och beige.

"Ben " av Marie Eklund. Täljt trä  sammansatt med träplugg.

Viktiga kvinnliga uppfinnare

Kvinnodagen. Jag ville se med vilket evenemang Kvinnohistoriska muséet i Umeå uppmärksammar dagen men möts av beskedet "Inget evenemang i dag" på hemsidan. Lite snopet.

Skulpturerna ovan är utförda av Susanna Arwin och har titeln "Tantfullness"; jag tror att de  finns kvar på Kvinnohistoriska muséet i Umeå några dagar till. Susanna Arwin har också gjort statyn "Med handväskan som vapen", den staty som Växjö sa nej till men som nu Sigtuna kommun har funderingar på att köpa in.

I dag är skäl att påminna om att kvinnor står bakom flera viktiga uppfinningar. Mary
Anderson hette amerikanskan som uppfann vindrutetorkaren och året var 1903. Den första vindrutetorkaren satt på en spårvagn för att så småningom bli standardutrustning också på bilar. I början manövrerade föraren vindrutetorkaren med ett handtag inifrån bilen.

En annan framstående uppfinnare var Stephanie Kwolek, amerikansk kemist, som dog i Delaware i juni förra året 90 år gammal. Hon arbetade för DuPont och uppdraget var att hitta en fiber att användas vid tillverkning av starkare däck. Det arbetet ledde till Stephanie Kwoleks upptäckt av en lovande, tunn, mjölkvit lösning som hon utvecklade till Kevlar, ett  lätt och superstarkt material. Fem gånger starkare än stål.

Kevlar används i dag till däck, skottsäkra västar, hjälmar, tennisracketar, rep, segel för snabba segelbåtar, motorcykelkläder, rep, sportskor och mycket mer.

Hos analytikern

Skämtteckning i The New Yorker  (10 nov. 2014)
En tunnhårig, medelålders man ligger utsträckt på soffan. Han säger till sin skäggprydde analytiker : "Jag var tvungen att sluta titta på tevenyheterna -- de fick mina egna problem att te sig så futtiga."