Sluta reducera pedofilbrott till skandal

Varför används ordet skandal så snart det handlar om prästers sexbrott mot barn? Häromdagen läste jag i Dagens Nyheter om nya sexbrott begångna av katolska präster. ”Bägge fallen avslöjades i går och får skandalen inom den katolska kyrkan med sexövergrepp mot barn att växa ytterligare”, skrev Dagens Nyheter. Varför inte bara skriva: Bägge fallen avslöjades i går och får antalet pedofilbrott inom den katolska kyrkan att växa ytterligare.

Misshandelsskandal på fotbollsarena. Skandal med förskingrade medel från pensionskassa. Bedrägeriskandal på 5 miljoner kronor i Röda Korset. Trafikbrottsskandal på E4. De rubrikerna läser vi aldrig. Men när kyrkans män gör sig skyldiga till grova brott mot barn reduceras det till en skandal.

Sexskandal är ett ord som kittlar lite. Låt oss använda det för fall som John Profumo och Christine Keeler (om någon kommer ihåg dem) och kanske för Tiger Woods otroheter. När barn utsätts för sexuella övergrepp är det långt allvarligare än en skandal. Då handlar det om grov brottslighet.

Den skakande kvinnan

Jag känner en kvinna som inte grät när hennes mor dog. Hon grät inte när hon satt vid dödsbädden, hon grät inte vid begravningen. Inte en tår. Istället skakade hon. Betraktaren såg det inte, men man kände det när man la handen på hennes arm. Hennes kalla, skakande arm. Kvinnans sinnesrörelser fick hennes kropp att vibrera.

Författaren Siri Hustvedt (gift med författaren Paul Auster) grät inte när hon fick veta att hennes far dött, då satte hon sig för att skriva en nekrolog. Hon grät inte heller vid begravningen utan höll ett minnestal med stadig röst. Men två år senare, när hon skulle hålla ett tal på St Olaf College i Minnesota i samband med att man planterade en tall med minnesplakett utanför den norska institution där fadern undervisat i nära 40 år, började hennes kropp att skaka. Fastän hela kroppen skakade på ett märkbart sätt var hennes röst fortsatt stadig och hon kunde genomföra sitt tal.

Efter att ha skakat på liknande sätt under senare föredrag har Siri Hustvedt gjort allt för att försöka förstå orsaken till sitt problem och det är det som hennes nya bok The Shaking Woman or A History of My Nerves handlar om. Författaren är sedan flera år mycket väl inläst på neurovetenskap och redovisar den kunskap som hon har hämtat in från olika böcker. Man får följa hennes sökande efter ett svar och den välskrivna boken, som är tyngd av fakta, rekommenderas till alla med ett starkt intresse för psykologi och neurovetenskap.

Kuriösare och kuriösare

De olyckliga som lider av kronisk migrän har ett återkommande helvete. De har ont, de mår illa, de kräks. Och de underligaste saker kan hända. Som att hela kroppen, eller delar av kroppen, verkar krympa eller växa på ett oroande sätt. Ja, man kommer att tänka på Alice i underlandet och det är efter henne som de underliga kroppssensationerna vid migrän har fått sitt namn: Alice-i-underlandet-syndromet. Författaren Siri Hustvedt skriver om detta på New York Times migränblogg Perspectives on a Headache (Migraine.blogs.nytimes.com). De vetenskapliga namnen för känslan att kroppen blåser upp eller minskar i storlek är makroskopi och mikroskopi.

Lewis Carroll, som skrev boken om Alice, led av migrän liksom Siri Hustvedt. Hon kan uppleva en egendomlig känsla av eufori innan migränanfallet kommer och medan det pågår kan det kännas som om hon dras uppåt. Hennes synfält kan minska och ibland får hon det som kallas lilleputt-hallucinationer, det vill säga hon ser mycket små djur och människor.

Siri Hustvedt menar att det är högst troligt att Lewis Carroll själv hade varit med om många av de konstigheter som Alice får uppleva.Han led alltså av migrän. Men han kan också ha fått en stroke eller ett slag mot huvudet. Upplevelser av samma underliga karaktär -- till exempel att en näsa eller en leende mun eller finns kvar sedan resten av ansiktet är borta ut synfältet -- kan nämligen uppträda efter en hjärnskada.

Min egen gissning är att Lewis Carroll dessutom var prosopagnostiker. Han visste i alla fall vad det vill säga att vara ansiktsblind. När Alice säger adjö till Humpty Dumpty nämner han att han troligen inte kommer att känna igen henne om de skulle träffas igen:
”Du är så väldigt lik alla andra människor”.
”Man brukar känna igen människor på deras ansikte,” sa Alice.
”Det är just det som är problemet,” invände Humpty Dumpty. ”Ditt ansikte är precis som hos alla andra människor. Två ögon, en näsa i mitten och under den en mun. Det är alltid likadant.”

Alla ansiktsblinda går med samma önskan som Humpty Dumpty: Varför kan inte människor skilja sig åt lite mer? Så att de blir lättare att känna igen. Ett grönt och ett blått öga till exempel? Eller ett födelsemärke på nästippen? Men ansikten ser alltid likadana ut.

Internationell utrensning

Hur kan ungdomar och vuxna tillsammans trakassera och driva bort en 14-årig flicka som blivit våldtagen och hylla den dömde gärningsmannen? Det är förfärligt. Vi lever ändå inte i medeltiden längre. Men nätet kan användas på ett destruktivt sätt av den som önskar piska upp en stämning. Det verkar som om en pojke har ett högre värde än en flicka, säger den våldtagnas väninna i teveprogrammet Uppdrag granskning (24 mars). Ja, det måste tyvärr vara en del av förklaringen.

Det är inte bara i Bjästa man tycker att pojkar har ett högre värde. Strax före kvinnodagen den 8 mars i år publicerade The Economist en lång artikel om den internationella utrensningen av flickfoster. Normalt föds 105 eller 106 pojkar för varje 100-tal flickor. Så är det i alla länder. Det är naturens sätt att balansera det faktum att fler små pojkar dör i späd ålder. När barnen växer upp finns det lika många av varje kön.

På många håll har man ruckat på den här ordningen. Människor använder modern teknik för att avgöra fostrets kön. När det är en pojke man vill ha, kan ett flickfoster aborteras. Vi har läst om att man aborterar flickfoster i Kina, ett land som tillåter bara ett barn. Men det är likadant i andra länder som inte har ettbarnsregel. I delar av det forna Sovjet -- Armenien, Azerbadjan och Georgien -- föds nu väldigt många fler pojkar än flickor, likaså i Serbien, Bosnien, Cypern, delar av Indien, Cypern, Hongkong och Singapore. I dessa områden föds i dag bortåt drygt 120 pojkar för varje 100-tal flickor.

Händer detta bara i de fattigaste familjerna? Nej, inte alls. Könsfördelningen i Indien är som snedast i några av de ekonomiskt bäst ställda staterna som Punjab, Gujarat och Maharashtra. Monica Das Gupta som studerat frågan för FN:s räkning säger i The Economist att dotter nummer två och tre till en välutbildad kvinna i Punjab löper dubbelt så stor risk att dö före fem års ålder jämfört med sina bröder. Det första barnet får gärna vara en flicka men sedan vill föräldrarna ha söner.

Den sneda könsfördelningen skapar problem när ungdomarna är giftasvuxna. Man ser ett samband mellan frustrerade, unga, ensamma män -- som kallas ”bara grenar”-- och den kraftigt stigande kriminaliteten i Kina. Det beräknas att år 2020 kommer det i Kina att finnas 30-40 miljoner fler unga män än kvinnor, män utan möjlighet att gifta sig och bilda familj.

Kanske finns det lite hopp. Das Gupta menar att sakernas tillstånd kommer att ändras även om det tar tid. Diskrepansen mellan könen har inte ökat ytterligare på senare år. Den unga kvinnans värde har stigit i länder som Kina och Indien. Istället för att den indiska brudens föräldrar betalar en hög summa för att gifta bort sin dotter kan nu brudgummen få betala ett brudpris för att få gifta sig med en flicka.

Tack för zinkpasta!

Tack Lars för att du tipsade om zinkpasta! Det funkade verkligen på mina självsprickor. Skönt att vara av med dem.

För tillfället undrar jag om strandnypon är så bra mot muskelinflammation som mina vänner påstår. Köpte en burk på hälsokosten i går till ett pris som leder tanken till rysk kaviar. Den stora förpackningen var fylld bara till hälften. En skum produkt? För det första finns det inget i naturen som heter strandnypon. Rosa canina hittar man under namnet stennypon i floran. Produkten ifråga innehåller GOPO och vad detta kan vara får man ingen förklaring till.

När vi ändå är inne på krämpor: Om du vaknar en morgon och finner att du haltar på väg efter tidningen, bli inte förskräckt. Det behöver inte vara så farligt. Det här hände mig i maj förra året. Sedan man på vårdcentralen uteslutit både hälsporre och skelettcancer bad jag min vän den erfarne ortopeden att titta på foten.

Han sa att det troligen rörde sig om bursit, en inflammation. Det finns ingen behandling och kan bli långvarigt. Jag skulle räkna med att vara återställd om ett år. Stämde ganska precis! Jag har haltat (alltid bara på morgonen) tills i början på mars och nu är foten OK igen.

Konsten att undvika gräl

Vi är i alla fall överens om att vi inte är överens, säger en figur till en annan i en skämtteckning i The New Yorker. När man inte är överens, kan det uppstå ett gräl. Men märk, för att det ska hända måste man vara överens om att gräla.

Om vår partner säger: ”Nu har dina mjukisbyxor skräpat i vardagsrummet i tre dagar. Varför plockar du aldrig bort efter dig?” så har vi två alternativ.
A Svara med en motanklagelse: "Ska du säga som aldrig gör snyggt i badrummet efter dig!"
B. Plocka upp mjukisbyxorna och säga: "Förlåt, jag ska försöka bättra mig."

Välj A om du vill gräla. Det kan bli ett saftigt gräl som eskalerar. Men vill du slippa bråk och tårar, välj B.

Min moster Tyra var i hela sitt vuxna liv gift med morbror Evert. Jag frågade henne en gång vad hon tyckte var viktigt i ett äktenskap.
-- Vi har en regel. Det är bara en i taget som får gräla, sa moster Tyra. Bra regel. Följer man den, slipper man spilla tid på uppslitande gräl som dränerar människan på energi.

Lewis Carroll skriver om Tweedledee och Tweedledum som grälar om en skallra. Låt oss slåss till klockan 6 och sedan äter vi middag, sa Tweedledum. Det var Tweedledee med på.

Nej till hangaruppfödda broilerlamm

I år blir det ingen färsk svensk lammstek till påsk för mig. I dagens Svenska Dagbladet läser jag att svenska vinterlamm aldrig får se solen eller ett enda grönt strå innan de slaktas. De är lamm av särskilt snabbväxande raser som föds i januari och matas med kraftfoder för att svälla likt broilers, på fyra månader istället för sex. De får aldrig beta. Frågan är om de får se dagsljus.

Normalt föds lamm på våren och går ute på sommaren för att slaktas på hösten.Det finns lag på att lamm måste gå ute och beta men den gäller först från 15 juni. Då är hangarlammen redan dödade och uppätna.

Vi får kritik för att lammen går inomhus men det här är ett sätt att möta konsumenternas efterfrågan på färskt lammkött på våren, säger uppfödaren Tomas Olsson i tidningen. Vad han menar men inte säger är detta: Det här är ett smart sätt att göra mer pengar.

Men vi konsumenter vill inte ha lammkött till vilket pris som helst. En skotsk expert på fåruppfödning säger att vid uppfödning inomhus blir lammen stressade vilket kan försvaga immunsystemet och ge ökad risk för sjukdomar. Det finns till exempel risk för lungsjukdomar och infekterade klövar.

Alice i underlandet

Alice in Wonderland var den första bok på engelska språket som jag köpte, det måste ha varit på 60-talet. Jag har flyttat hit och dit sedan dess men den lilla pocketboken med sitt blå omslag, som visar Alice intill det träd på vars nedersta gren den brett leende Cheshirekatten med sina uppspärrade ögon vilar, har jag sett till att få med mig varje gång, det en kär bok för mig. En vuxenbok faktiskt mer än en barnbok.

Jag gillar Alice. Hon påminner mig om Grynet, huvudperson i en teveserie för några år sedan. Precis som Grynet tar Alice ingen skit. När de figurer hon träffar på i underlandet är oförskämda och svarar näbbigt, och det gör de ofta, försvarar sig Alice med bravur.

Nu läser jag om boken som en förberedelse inför att se den nya Alice-filmen. Jag hade glömt att det är så långa meningar i boken. Sidan 104 rymmer bara sju meningar men de är mellan 35 och 66 ord långa. Ändå blir det inte svårläst.

Jag hade också glömt att boken rymmer så mycket våld. Ta till exempel Hjärter Dam (Queen of Hearts) som ropar ”Hugg av huvudet!” så fort någon misshagar henne. Eller ta kokerskan som kastar tallrikar, stekpannor, kastruller och allt annat lösöre inom räckhåll på hertiginnan (inte heller någon mild och vänlig person) och hennes baby.

Har damerna svårartad PMS? Nej, de har troligen migrän, skriver man på New York Times migränblogg (migraine.blogs.nytimes.com). Före ett migränanfall kan man bli ursinnig. Att säga "Av med hennes huvud!" är typisk migränska.

Nu seglar Plastiki

”Det jag tycker är så tråkigt med havet är att det inte finns några blommor i det. Tänk er fält med stockrosor och violer mitt ute på oceanen. Så gudomligt!” säger mrs Dalloway i Virginia Woolfs debutbok Resan ut. Den kom 1915 men har först i år översatts till svenska.

Ja, tänk om det funnes fält med prunkande blomster i havet istället för det förskräckliga som nu virvlar runt där: plast, plast och åter plast. Stillahavssoptippen med plastavfall beräknas av vissa bedömare täcka en yta stor som Nordamerika. Plasten bryts ner av solljuset till små partiklar som flyter strax under havsytan (går därför inte så lätt att fånga med kamera) eller sjunker till havets botten och bildar jättetjocka sediment. De små partiklarna absorberar gifter i vattnet, äts sedan av små djur som i sin tur äts av större djur i havet.

Den här veckan avseglar Plastiki, en 60 fot lång katamaran byggd av 12,500 återvinningsbara plastflaskor med besättning på sex personer under befäl av den unga kvinnliga kaptenen Jo Royle. Seglatsen går från San Francisco rakt igenom Stillahavssoptippen (The Great Pacific Garbage Patch). Meningen är att Plastiki ska fästa vår uppmärksamhet på den enorma miljöfara som havens plastinnehåll innebär.

Ska vi sluta använda plastpåsar och plastflaskor? Helst. Ska vi åtminstone se till att den plast vi använder inte hamnar i våra vattendrag för att sedan gå ut i havet? Det är nödvändigt.

Mononyma människor

Det finns ett ord för allting. Ja, kanske inte för den där lilla pluppen längst ut på ett skosnöre. Kan den heta snörslut? Det finns i alla fall inget annat som heter så, jag har kollat. Föreställer mig att den här avsaknaden av ord ställer till problem. På morgonen säger skosnörefabrikören till sin förman: I dag väver vi 300 meter bruna och 500 meter svarta snören. Har vi hemma bruna och svarta du-vet-vad-jag-menar? Tänk om han visste att det heter snörslut, det skulle underlätta.

Vad heter konfettin som man får när man hålar papper? Jag kallar det pappetti = konfetti av papper. Snyggaste pappettin ger mitt ärvda hålslag från 1920-talet, den blir vågig på ett charmigt sätt.

Jag har nyss förstått att Darin, Robyn, Hamlet och Tintin har något gemensamt. De är alla mononymer, välkända under ett enda namn.

Glad förväntan

Precis som jag hade en sjunkande känsla -- det kändes som om vintern aldrig ville ta slut -- vände det och dagarna började bjuda på plusgrader. Då läker självsprickorna på tummen (så små och så irriterande), då sparkar solvärmen igång varje solig morgon, då blir håret lite mindre flygigt, då tinar de isiga trottoarerna upp och det blir enklare att ta sig fram.

Det här är en tid av glädje. Förväntansglädje. Snart är all snö borta, och man slipper pulsa fram i tjocka tunga vinterskor med broddar på. Bilden visar Sigtunafjärden just nu.

Att ge ut på eget förlag

Den som vill ge ut en bok på eget förlag måste vara beredd att fatta en hel massa beslut. Vilket tryckeri? Det bästa är begära in offerter från en rad tryckerier och jämföra priser. Vilket papper blir bäst? Hur ska omslaget se ut? Ska det vara klotband? Eller laminerat omslag som är det vanligaste i dag? Ska det då vara matt laminat eller blankt? Ska boken vara limmad eller trådbunden? Det senare kostar mer men är starkare.

Sedan ska man bestämma färg på kapitälband, det är den lilla kanten upptill och nedtill, innanför pärmryggen. Och man ska bestämma hur för- och eftersättspapperet (papperet på pärmens insida och sidan mittemot) ska se ut. Vilken färg? Mönstrat, omönstrat?

Till pomologin Svenska äpplen har jag valt trådbunden bok, mörkgrönt klotband med mattlaminerade speglar, kapitälband i grönt och gult och ett för- och eftersättspapper i ljust gräsgrönt som tryckeriet trycker upp åt mig. Jag fick nyss prov på ett ark i den ljusgröna färgen, det ser alla tiders ut. Har också fått ett ark med fyra mattlaminerade omslag att beundra. Nu återstår för bokbindaren i Västerås att sammanfoga alla delarna till en bok. Till både tryckaren och bokbindaren har jag sagt att äppelvännerna i landet väntar sig en praktbok. Självklart, svarar de.

Ett steg framåt

Brevbäraren gav mig två stora kuvert med tillsammans 33 vikta ark. Så ser pomologin ut innan den skärs till i tryckeriet. Varje ark rymmer 16 sidor. Svenska äpplen blir en lunta på 528 sidor som kommer att väga 1,5 kilo.

Min vän Björn har beställt fyra pomologier. Min första beställning! Så är en tusendel av upplagan såld, det ser lovande ut....

Hamlet på Stadsteatern

Hade förmånen att se Hamlet på Stadsteatern i går kväll. Salongen var fullsatt och där var inte bara medelålders kvinnor -- de som hela tiden bär upp kulturlivet i vårt land -- utan också många män och ungdomar, glädjande nog. Kanske hade ungdomarna kommit för att se Gustaf Skarsgård, en lång, smal räkel som spelade Hamlet på ett lysande sätt.

Pjäsen är starkt förkortad, skådespelarna är klädda i moderna kläder (Rosencrantz och Guldenstern är utan skjortor och bär sina kavajer över en kraglös tröja som dagens mode föreskriver, blir inte killarnas utgifter för kemtvätt väldigt höga?) och språket är moderniserat här och där. Och resultatet är väldigt bra!

Romantrött

Just nu är jag ordenligt trött. Trött på uppdiktade intriger och konstruerade romanfigurer. Som man kan bli efter en intensiv tid med bara skönlitterära böcker. Romantrötthet är ett utbrett syndrom, på engelska kallas det fiction fatigue.

Vi som är drabbade orkar inte intressera oss för fler påhitt. Vi hungrar efter att läsa om verkliga personer av kött och blod istället för om personer som aldrig existerat. Tänk att få dyka ned i en välskriven biografi (jag har beställt en ny biografi över Samuel Johnson) eller bita i en spännande bok om saltets eller torskens eller molnens historia.

Det är på tiden att faktaböckerna får en mer framträdande plats. Jag talar givetvis i egen sak men det känns som om faktaböcker alldeles för länge varit svårt skymda av de skönlitterära verken. Fast det börjar ändra sig. I ett decembernummer av The New Yorker förra året tipsades om goda böcker från årets utgivning. Inte nog med att faktaböckerna nämns först i artikeln. Jag räknar dessutom till 24 rekommenderade faktaböcker och 22 romaner.

Siri Hustvedt har skrivit flera romaner. Jag har läst en av dem, den var bra. Men som jag ser fram emot att få läsa hennes senaste bok The Shaking Woman or A History of my nerves. Det är historien om hur författarens neurologiska system börjar bete sig på ett oförklarligt sätt och hennes försök att nysta upp vad som hänt.

Kungliga äpplen

Nu har SVT dragit igång sin femton timmar långa programserie om kungliga bröllop. Kan tittarnas intresse vara så stort?

Tips till rojalister som vill minnas det här bröllopsåret: plantera ett Prinsessäppelträd. Sedan kan du laga prinsessäppeltårta och prinsessäppelpaj. Och dricka prinsessmust. Åt i dag ett Prinsessäpple skördat i Skåne i slutet av september. Skalet var gult, blankt och skrynkelfritt, det ljusgula köttet fast och aromatiskt. Så gott! Har förvarats i en låda i mitt kalla garage. Sorten kan vara svår att få tag i. Du kan behöva beställa ymp från Balsgård och be en expert dra upp ett träd.

En annan äppelsort med kunglig anknytning är Lanes Prins Albert, döpt efter prins Albert som var gift med drottning Victoria. Jag åt också ett sådant äpple idag. Det kan vara svårt att tro men dessa äpplen var lika släta, fräscha och saftiga som när jag tog hem dem från Balsgård i september.

Fortfarande finns det svenska äpplen i butiken, både Gloster (underbart goda) och Elise (söta, smakar Golden Delicious).

Möte på pendeltåg

I dag är kvinnodagen. Jag tänker på ett möte på pendeltåget förra veckan. Det var i Ulriksdal som två unga kvinnor slog sig ned mitt emot mig. Den ena, hon som talade mest, hade kortklippt hår, ett fräscht omålat ansikte och ett livligt minspel. Den andra, som lyssnade småleende, visade en välmålad mun under en stor svart basker med djärv sned placering på det mörka håret. Hon kom mig att tänka på en stumfilmsstjärna. De talar ett språk som jag inte förstår. Är de systrar? Nej, de är för olika. Måste vara väninnor. Det är oartigt att stirra på sina medpassagerare så jag försöker låta bli.

Jag gör mina ärenden i Stockholm och går på tåget för att åka hem. Jag har bara öppnat min bok (De nya flodhästarna som jag just fått i present av författaren Lena Landström) när två unga kvinnor sätter sig på sätet mitt emot. Mina reskamrater från Ulriksdal! Vi ler som man gör vid oväntade möten.

De är från Iran. Känner jag till Iran? Nej, får jag tillstå.
--Vi har fyra årstider, säger svarta baskern som bara har varit några månader i Sverige och talar engelska med mig.
-- Har ni fyra årstider?
-- Ja, och vi har berg och hav. Det är vackert i Iran.
Varför lämnade hon sitt land?
-- Vi har en dålig regim, jag vill leva i en fri stat, säger hon.
Nu läser hon svenska för att sedan söka ett jobb.
--Trevligt att träffas! Säger den unga kvinnan på svenska när tåget anländer till Ulriksdal.

När jag kommer hem slår jag upp min gamla kartbok. Där är Iran. Persiska viken i söder, Kaspiska havet i norr. Jag hoppas att de två unga kvinnorna är så tuffa som de ser ut. Jag hoppas att det ska gå bra för dem, att de får ett lyckligt liv i Sverige.

Att läsa korrektur

Torsdag och fredag har jag läst korrektur. Det digitala korrekturet kom först, det är en ny uppfinning. Man får det per epost och med hjälp av musklickningar kan man bläddra i det fram och tillbaka, uppslag för uppslag. Både G och jag har förstås läst manus tidigare. Så noggrant vi har kunnat. Ändå är det helt galet mycket som vi har missat. Jag ser väldigt många fel och får dem rättade med Ingrid Silléns hjälp.

När plottern (korrektur på papper) kommer med postfrakt klockan åtta på fredag morgon sätter jag igång och läser alla sidorna på nytt. Jag får inte hitta fler fel nu! Boken ska i tryck måndag morgon och tryckeriet måste hinna göra tryckplåtar. Men felskrivningar, tokiga avstavningar, tomma gluggar, inkonsekvent skrivsätt med mera syns så mycket bättre på papper än på skärmen. Både Ingrid och jag hittar saker att rätta till.

Fredag eftermiddag vid tretiden är allt rättat och ivägskickat till tryckeriet.

Bra bilder!

De nya färgbilderna har kommit från tryckeriet och de är bra! Riktigt bra! Så skönt. Nu kan Ingrid Sillén lägga in dem på sidorna och alltsammans går till tryckeriet sent i eftermiddag. Jag ringer Ingrid af Sandeberg och säger att nu kan hon sluta drömma mardrömmar, hennes bilder är äntligen bra återgivna.

Fyra bilder är fortfarande inte optimala men dem åtgärdar tryckeriet bums. Den bildansvarige på tryckeriet säger att äpplen är svårt, de innehåller så många röda nyanser.

I morgon kväll, den 3 mars, talar jag om glädje och lycka på Sigtuna bibliotek med anledning av min bok Tankar om glädje och vardagslycka. Välkomna!

Från finger till finger

Det fortsätter att snöa. Helena på tryckeriet berättar att hon körde bil från Jönköping till tryckeriet i Ödeshög på oplogad E4. Nervöst. Resan tog en halvtimme längre än vanligt. Snart tycker nog alla att vi har snowverload. Eller kanske snowverkill.

Det fanns en tid när alla coola människor visste att TGIF betyder ”Thank God It´s Friday”. Nu har det en annan betydelse. Marknadsmänniskor i USA talar hela tiden om TGIF och avser Twitter, Google, Internet och Facebook. Det är i dessa sociala medier som moderna människor rör sig och dit ska marknadsföringen riktas.

I den digitala tidsåldern sprids inte nyheterna från mun till mun utan från finger till finger.