Lästips -- Oloflig beblandelse

Sverige är den här sommaren inneslutet i en kalluftsbubbla och vad passar då bättre än att läsa böcker.
Anita Salomonsson kommer från Hjoggböle i Västerbotten, en by varifrån inte mindre än fyra författare härstammar. Anitas bror Kurt Salomonson (ja, syskonen stavar sina namn olika) är en av dem, Per -Olof Enquist en annan. Oloflig beblandelse, Anitas senaste roman, handlar som alla hennes böcker om en verklig person. Läsaren får den här gången möta Sara Greta, en ung kvinna och ett rättsfall från början av 1800-talet.

Oloflig beblandelse är en bok om att vara oäkting. Författaren lyfter fram Sara Gretas svåra öde: när hennes unge make dör har hon ingen arvsrätt efter honom, hennes svärmor föraktar henne och den lille sonen kommer oundvikligen, som född av en oäkting, att behandlas illa.
 

Författaren Anita Salomonsson bor i Umeå. I bakgrunden stadens klassiska kafé Nya Konditoriet där jag träffade Anita  i förra veckan.

Anita Salomonsson har tagit reda på allt om villkoren för kvinnor  i början av 1800-talet och hon har en stark förmåga att göra det förflutna närvarande för oss. En ytterligt välskriven bok som jag vill rekommendera. Perfekt val för en bokcirkel.

Oro i Umeå

Sanna Lundell berättade i sitt sommarprogram att det varje år anmäls 6 000 våldtäkter i Sverige och  var tredje vecka dödas här en kvinna av sin partner. Det är förfärligt. 

När jag gick förbi en liten grupp unga vuxna vid strandpromenaden i Umeå kunde jag höra två  mansröster. Den ene sa: "Hur kan man släppa ut fanskapet?" Den andre sa: "Han klarar sig inte en dag i Umeå".

Det var inte svårt att förstå vad det handlade om. Det är bara några dagar nu tills Haga-mannen är fri och återvänder till Umeå. Många minns tiden när han fortfarande var på fri fot och spred skräck i staden. Mitt kusinbarn säger att hennes kompis bodde bara några kvarter bort. När de hälsade på hos varandra på kvällen, följes de sedan alltid åt halvvägs hem och så sprang båda det fortaste de kunde tillbaka till sig för att slutligen ringa den andre och försäkra sig. Mitt kusinbarn berättar också hur männen i stan berördes, alla män som rörde sig ute på kvällen kände sig misstänkta.

Alla bävar för vad som kan hända igen. Det blir svårt för Haga-mannens offer att veta att de riskerar möta honom på gatan. Är det rätt att han får återvända till sin hemstad? Å andra sidan, man kan inte hålla en människa inspärrad livet ut (om hen inte har fått livstids fängelse och borde inte  Haga-mannen ha fått det?). I Gislaved, Nora eller Söderhamn hade oron varit lika stor. I Umeå är Haga-mannen en välkänd person nu och man kommer att vara vaksam.

Drottning Kristina blev med tiden korpulent

Flera dagar i Umeå har jag sökt bästa sitta-med-en-bok-stället. Det finns inte i det påkostade kilometerlånga parkområdet längs älven.

Inte på den underbara ängen utanför länsmuséet

"Låt ängen blomma" är mottot för området kring länsmuseéet.

och inte heller på den tjusiga, breda, parisiskt anlagda Rådhusesplanaden som nu, när den försetts med solbänkar och soffor och fontäner, har en touche av St Tropez.

Rådhusesplanaden mitt i Umeå har en touche av St Tropez

Nej, skönaste platsen för att slå sig ned med en bok är på en av de fyra vita bänkarna i den lilla omslutna trädgården framför Rådhuset, sidan som vetter mot älven. Där sitter man i skuggan av Gustav II Adolf, mannen som grundade staden, men inte 1621 som det står på sockeln till statyn utan 1622, det var först det året som Umeå skickade en representant till Stockholm för att ta emot stadsprivilegierna.

Gustav II Adolf blev med åren tämligen fet, som bekant. Mindre känt är att samma sak hände hans dotter Kristina. Hon blev korpulent, fick man veta i ett välgjort program om drottning Kristina som sändes 13 mars i år i  av redaktionen för radioprogrammet Stil (finns fortfarande att lyssna till på nätet).

Från den vita bänken framför Rådhuset har man utsikt över det gamla och det nya Umeå: Stora Hotellets tegelarkitektur mot sprillans nya vita kulturhuset byggt av glas laminerat i vitt.

Stieg Larssons plats

Kulturtjänsteman 1 (K1):  Det har kommit en propå om att vi borde hedra Stieg Larsson.Vad gör vi?
Kulturtjänsteman 2 (K2):  Ger honom en gata kanske? Han är ändå världens mest kända västerbottning.
K1: En gata är för mycket. Förresten har alla gator i Umeå redan namn.
K2: En plats kanske? Stieg Larssons plats.
K1: Men var ska den ligga?
K2: Jag vet ett prång. Intill vårt nya fina kulturhus, men ändå utanför. Smått symboliskt.
K1: Vi sätter upp en tavla som säger "Stieg Larssons plats".  I samma färg som
stenväggen så ingen lägger märke till den.
K2: Till verket!

Stieg Larssons plats

Så tror jag snacket gick på kulturkontoret i Umeå när det bestämdes tidigare i år att inrätta Stieg Larssons plats: avsides, inklämd, svår att hitta till. Stentavlan med texten "Stieg Larssons plats -- Det fria ordet färdas långt" återfinns bakom cykeln.

Umesonen Lars Widding,  journalist på Expressen och författare som inte heller tillhörde den finlitterära världen, har rönt en bättre behandling. Nyss fick han en fin liten park, Lars Widdings park.

Lars Widdings park

På länsmuséet har Lars Widding ett rum med alla hans böcker på plats. Där kan man också se ett foto från föräldrahemmet på Kungsgatan. Gossen på isbjörnsfällen är den blivande bästsäljarförfattaren.
 

Sätt dig i fåtöljen som kommer från föräldrahemmet och lyssna på Lars Widdings tal till umeborna, säger ett anslag på väggen i rummet. Jag hör inte ett ord. Radion som förmedlar talet är trasig, förklarar man i museireceptionen. Jag föreslår dem att sätta upp en skylt. Varför inte samma skylt som hela veckan varit fäst vid hotellets espressomaskin:  "Avstängd pga plötslig otur. Reparatör på väg!". 

Från min trädgård -- 3

Jag är en näsmänniska, förklarade min bekant och dök ned med ansiktet i närmaste buske som var rosenhallon,  Rubus odoratus, utanför grannens tomt. Han räckte mig ett blad och bad mig lukta. Fin doft. Känn hur mjukt det är, sa min bekant, jag använder de här bladen som dasspapper när jag idkar friluftsliv. Bra idé, ett dasspapper som återgår till naturen.

Rosen St Nicholas doftar mycket innan den har slagit ut helt, sedan tunnas doften ut.

Jag är också en näsmänniska, vill gärna njuta av dofter. Just nu stoppar jag allra helst näsan i blommande Rosa rugosa,  rosen som doftar mest av alla. När man blir äldre kan förmågan att känna dofter försvinna. Jag hoppas att det är långt dit. Tänk att inte längre kunna förnimma doften av schersmin, syren och heliotrop. Eller, för den delen, Mose brinnande buske som doftar gott på sitt alldeles egna sätt.

Rosa Rugosa doftar härligast av alla.

Swedish sans-- ett nytt typsnitt

Det är inte varje dag som det kommer ett nytt svenskt typsnitt. Swedish sans heter det och har skapats på en stockholmsbyrå av bl a formgivaren Stefan Hattenbach som säger att man ville göra ett svenskt typsnitt som var lagom, lagom modernt och lagom geometriskt. Swedish sans ska användas som ett enhetligt typsnitt av alla svenska myndigheter.

Om du ser en text som visar Q med rak "svans" istället för sned så är det Swedish sans som använts. Nu har andra länder ställt sig i kö hos formgivarna för att också de ska få ett eget, nationellt typsnitt.

Samtidigt presenterar Apple sitt nya typsnitt San Francisco som ser ut så här:

Den här texten är skriven i Times New Roman,  ett av världens mest använda typsnitt. Det ritades av Victor Lardent för den brittiska dagstidningen The Times och användes första gången 3 oktober 1932. The Times använde Times New Roman i 40 år.  Tidningen har sedan 1972  fem gånger bytt till nya varianter på Times New Roman.

Ett fång av blåklint

Min yngre släkting Magnus säger att för honom är det inte sommar om han inte får se storspov och äta blåbärsmjukglass. Han talar så lyriskt om blåbärsmjukglass som bara finns i Umeå att jag tror att  jag ska åka iväg och testa den.

För mig är sommar att få stanna vid en åkerkant och plocka ett fång blåklint att sätta i vas. Finns ingen vackrare blå färg än blåklintsblått.

Reser man efter vägarna i Uppland skymtar man här och där, långt bort, en liten insjö som inte återfinns på kartan.  Det är linåkrarna som blommar nu, nästan lika vackert som blåklint.

På väg till båten

Den unga kvinnan och hennes två vänner bar alla på något platt och teakfärgat. Vi ska gå ombord med inredningen, förklarade hon för mig. Jag frågade inte vad skeppshunden heter, men det förstår man ju. Det här är Montmorency.

Liten klöverö

Gick till biblioteket i går och vad ser jag,  någon har klippt gräset men lämnat en rundel med vitklöver. En liten sommaräng! Någon har läst min blogg! Eller senaste numret av Sveriges natur. Tror även Krister skulle gilla den lilla klövermattan där humlorna flyger glada från blomma till blomma. En klöverö vid varje bibliotek!