Fakturabedragarna sover aldrig. De skickar papperspost och mejl året
runt men kanske är sommaren -- med ovana vikarier på kontoret -- deras
högsäsong. I går, midsommarafton, avbröt jag matlagandet och gick för att skicka ett rekommenderat brev med en faktura i retur. Det är viktigt att agera snabbt om man får en bluffaktura, hade polisen sagt.
Pappersfakturan som jag fick i torsdags var försedd med samma logotype som Tele2 använder och den uppgivna web-adressen är samma som Tele2 har. Men olika saker avslöjade att fakturan var fejk, till exempel språkliga missar. Dessutom har Tele2 ett annat bankgironummer och jag har ett annat kundnummer på det företaget. Slutligen gällde fakturan domänavgift för två år och min domän är registrerad på annat håll.
Jag ringde alltså polisen och anmälde det falska Tele2-företaget med boxadress i Kista. Fick veta att jag skulle dra ett streck tvärsöver fakturan och skriva "Bestrider fakturan". Men inte skriva under med mitt namn eftersom en signatur kan kopieras och användas av bedragare. "Man måste skydda ryggen 15 gånger", sa polisen. Hon tipsade om hemsidan Bestrid.nu, där står allt man behöver veta när man fått en bluffaktura.
Får se om det händer något mer, om jag får en betalningspåminnelse. I så fall får jag göra om proceduren.
lördag 24 juni 2017
lördag 17 juni 2017
Sommarläsning
La lecture sous la lampe av Daniéle Akmen |
Ingen vill att ett barn ska få sina kickar av ta droger och göra brott och att slåss. Hur gör man då? Mihály Csikszentmihályi gav det här rådet: "Vi måste se till att våra barn och ungdomar lär sig att hitta flow i bra saker, annars kan de hamna fel". Varför inte föra in barnen i litteraturens fantastiska värld? Ge dem flow genom att läsa högt, låna hem roliga böcker från biblioteket, ge böcker på födelsedagen.
Till dig som söker en bra vuxenbok vill jag rekommendera "Mödrarnas söndag" av Graham Swift.
Jag köpte den i Brighton, där jag var för någon månad sedan. Kolossalt bra. Swift skriver så man tycker att man kommer huvudpersonerna riktigt nära.
De böcker jag ska läsa i sommar ligger bredvid mig i en trave:
Hertha av Fredrika Bremer (omläsning, nyutgåva från förra året med inledning och kommentar av Åsa Arping och Gunnel Furuland)
Den vita vägen av Edmund de Waal
En sommar med Proust (essäer av flera författare)
Den ensamma staden av Olivia Laing
Bedrägeribrottsligheten i Sverige. Kartläggning och åtgärdsförslag, Rapport 2016:9, BRÅ
söndag 11 juni 2017
Sigtunastiftelsen 100 år
lördag 10 juni 2017
Sand -- snart en bristvara
Uppsala i går: volleybollsanden slätas ut mellan varje match |
Måste inte beach volleyboll spelas vid en strand? Nej, så kinkiga är inte spelarna. Men det får inte vara vilken sand som helst, läser jag i The New Yorker (29 maj, 2017). Sanden ska vara behaglig att springa på, inte för hård, och genomsläpplig för vatten. När man skulle spela beach volleyboll vid Lake Toronto i höstas dög inte sjöstranden -- fel sorts sandkorn - utan man tog 35 stora lastbilslaster med sand från ett sandtag ett par timmar bort.
Sand har plötsligt fått ett annat, högre värde för mig. För sand är efter vatten den mest använda naturprodukten i världen och nu börjar det bli ont om sandkorn. Under de senaste fyra åren har Kina använt mer sand -- till hus och vägbyggen -- än man har förbrukat i USA under de senaste 100 åren. Våra öknar då, finns det inte sand där kanske? Ja, men den är ganska värdelös. De alldeles runda ökensandkornen går inte att göra asfalt eller betong av. Ja, de går inte ens att lägga i sandgropar på golfbanan. När man skulle bygga skyskrapan Burj Khalifa i Dubai importerade man sand från Australien. I Mauretanien finns oerhört mycket sand men den går inte ens att bruka till vägar.
Jag lät beachvolleybollsanden sila genom fingrarna. Utan att veta något om sand tillät jag mig att gissa: finkrossad, svensk granit.
lördag 3 juni 2017
Att tro på älvor och andar
Förr, in på 1900-talet, trodde många människor att kameran inte kunde ljuga. Kameran var ett vetenskapligt instrument och vad ett fotografi visade måste därför vara dagsens sanning. När människor på 1920-talet kunde se fotografier av de skira väsen som kom att kallas the Cottingley elves blev de fascinerade. Många i England trodde fullt och fast på älvor och eftersom dessa små gestalter hade blivit fångade i svart på vitt fanns inget att diskutera längre. I själva verket var bilderna tagna en lördag eftermiddag i juli 1917 av två kusiner, Frances och Elsie,
16 respektive 10 år gamla, i Cottingley, Yorkshire. Flickorna fotograferade små
pappersfigurer som de hade klippt ut och placerat i gräset och på trädgrenar
och påstod sedan för sina föräldrar att de hade mött älvor som de tagit bilder
av.
På Island är tron på älvor stark. Älvorna bor under vissa stenar och kan stoppa både vägbygge och husbygge om människorna inte gör eftergifter. Men vi i det upplysta Sverige tror väl inte på féer? Kanske inte, men mer än 70 procent av svenskarna tror på andeväsen, en parallell verklighet. Det har Sara Duppils som forskar på föreställningen om andeväsen vid högskolan i Gävle, kommit fram till.
Det
var inte flickornas fel att bilderna spreds utanför familjen och började visas
i teosofiska sällskap och tryckas i tidningar.
En
dotter till Frances visade de berömda bilderna i ett avsnitt av teveprogrammet ”Engelska
antikrundan” (sändes i SVT 27 april 2017) och berättade att hennes
mamma skämdes för att ha lurat så många och därför aldrig talade med någon enda
om sitt fusk förrän på 1980-talet när hon fick veta att hennes kusin Elsie hade
erkänt för sin son att fotografierna var falska. Tänk att gå tyngd ett helt
liv, från barndomen upp till sen ålderdom, och bära på hemligheten att man
har fört en hel värld bakom ljuset....
Isländsk alfasteinn -- här bor älvorna |
På Island är tron på älvor stark. Älvorna bor under vissa stenar och kan stoppa både vägbygge och husbygge om människorna inte gör eftergifter. Men vi i det upplysta Sverige tror väl inte på féer? Kanske inte, men mer än 70 procent av svenskarna tror på andeväsen, en parallell verklighet. Det har Sara Duppils som forskar på föreställningen om andeväsen vid högskolan i Gävle, kommit fram till.
Etiketter:
the Cottingley elves,
tro på andeväsen,
älvor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)