Sand -- snart en bristvara

Uppsala i går: volleybollsanden slätas ut mellan varje match

Fast jag bor bara några mil från Uppsala och fast det är en så charmig stad blir det inte ofta jag åker dit. Men i går gjorde jag ett besök och passade på att gå till Vaksala torg som var fyllt med sand. Där ska tävlas i volleyboll i helgen. Hela 200 ton sand hade man fraktat dit för beachvolleybollsand ska vara så djup att de barfota spelarna sjunker ned till fotknölarna. Sanden ska sedan fraktas vidare till andra ställen i landet där Swedish Beach Tour ordnar tävlingar.

Måste inte beach volleyboll spelas vid en strand? Nej, så kinkiga är inte spelarna. Men det får inte vara vilken sand som helst, läser jag i The New Yorker (29 maj, 2017). Sanden ska vara behaglig att springa på, inte för hård, och genomsläpplig för vatten. När man skulle spela beach volleyboll vid Lake Toronto i höstas dög inte sjöstranden -- fel sorts sandkorn - utan man tog 35 stora lastbilslaster med sand från ett sandtag ett par timmar bort. 

Sand har plötsligt fått ett annat, högre värde för mig. För sand är efter vatten den mest använda naturprodukten i världen och nu börjar det bli ont om sandkorn. Under de senaste fyra åren har Kina använt mer sand -- till hus och vägbyggen -- än man har förbrukat  i USA under de senaste 100 åren. Våra öknar då, finns det inte sand där kanske? Ja, men den är ganska värdelös. De alldeles runda ökensandkornen går inte att göra asfalt eller betong av. Ja, de går inte ens att lägga i sandgropar på golfbanan. När man skulle bygga skyskrapan Burj Khalifa i Dubai importerade man sand från Australien. I Mauretanien finns oerhört mycket sand men den går inte ens att bruka till vägar.

Jag lät beachvolleybollsanden sila genom fingrarna. Utan att veta något om sand tillät jag mig att gissa: finkrossad, svensk granit.