Minnesmästaren Jonas von Essen

 

 

Har lyssnat på världsmästaren Jonas von Essen. Han är klädd i tröja och utanpåskjorta och lediga byxor, ser ut som vilken ung man som helst. Men han är bäst av alla på att minnas.

Knepet, säger Jonas, är att skapa bilder och berättelser av det som man vill minnas. Vill man komma ihåg vad överbefälhavaren Michael Claesson heter, kan man exempelvis tänka på Michael som en räv medan Claesson kanske för tanken till en vindruvsklase. Så ser man Claesson med en räv bakom örat och en vindruvsklase som skägg, en bild man minns. 

Jonas von Essen minns en serie på 100 000 siffror. Han har skapat en berättelse av siffrorna, en story som går hela vägen genom Skövde och en bit in i Göteborg. Vi i publiken får testa honom och blir otroligt imponerade. Ingen av oss vill spela Trivial Pursuit med Jonas. Han minns svaren på alla 3 000 frågorna.

 

I Vår Herres Hage

Nu sänder SVT nya avsnitt av I vår herres hage som bygger på veterinären James Herriots bok med samma namn. Jag är såld på berättelserna om arbetet på en veterinärpraktik på den engelska landsbygden under andra världskriget. Ibland är det sorgligt, ibland skrattar jag högt. 

James Herriot blev refuserad på det första bokförlaget han lämnade sitt manus till. Där ångrade man sig säkert lika mycket som man har gjort på Bonniers efter att man refuserade Astrid Lindgrens bok om Pippi Långstrump. 

James Herriot är en pseudonym som författaren tog efter en fotbollsmålvakt i Birmingham City. Herriots riktiga namn var James Alfred Wight. Detvar statuterna i The Royal College of Veterinary Surgeons som stoppade honom från att ge ut boken under sitt eget namn. 

 

 

 

Medeltida kvinnor

 

Vilken tur att jag får bo i Uppsala som har två bibliotek, Stadsbiblioteket och Carolina Rediviva. På det senare kan jag låna alla böcker, från tidens början. På det förra lånar jag nästan vad som helst; biblioteket köper in nya titlar och gallrar inte så mycket utan sparar gamla klassiker i magasin.

Stadsbiblioteket köper också in böcker efter låntagarnas önskemål. Jag kan läsa om en superintressant bok i Times Literary Supplement eller i London Review of Books och blir själaglad när biblioteket sedan köper in den. 

Nu senast köpte biblioteket in Poet, Mystic, Widow, Wife av Hetta Howes. Den handlar om fyra speciella medeltida engelska kvinnor: Margery Kempe, Christine de Pizan, Marie de France och Julian of Norwich. Man begrundar deras öden och får samtidigt veta något om tillvaron för kvinnor på tidig medeltid.  

Jag läser boken med stor behållning men ska jag ha dåligt samvete? Kommer någon fler att låna boken? Jadå. Jag går tillbaka med den i dag, någon står i kö för boken.

Vanessa Bell ställer ut

 

Den som har vägarna till London i sommar kan vilja ta en avstickare till Vanessa Bells hus Charleston, Lewes. Där  man kan ta del av den hittills största utställningen med hennes verk – över 100 tavlor, den ovan har titeln Street corner – som pågår till 21 september.

 https://www.charleston.org.uk/exhibition/vanessa-bell-a-world-of-form-and-colour/

 

 

 

 

Kan pianomusik ge gladare kunder?

Vad gör en butikschef när hen ser molokna kunder som suckar över dyra priserna? Och handlar så lite som möjligt?   Man sätter givetvis in ett piano i butiken. Och hoppas på att spelsugna besökare ska slå sig ned och underhålla kunderna i butiken med en glad låt som får humöret och köplusten att stiga. Här är pianot på Hemköp i Uppsala.

Köpa tandkräm

 G gick för att köpa tandkräm. Vad som helst, bara inte amerikansk, var min önskan. Han kom från Willys med Eldorado tillverkad i Bulgarien. Smak av mint, utan färgämnen, innehåller fluor.  En schysst produkt, verkar det som.

The March of the Women

Stolt och upprorisk var titeln på ett entimmmes-program med musik av brittiska Ethel Smythe som gavs på Konserthuset i går, Kvinnodagen. Intressanta musikstycken, mycket roligare att lyssna på än jag hade väntat mig.

Smythe var kompsitör, författare, suffragett och vän med åtskilliga kulturpersoner, bland annat Virginia Woolf. Här är de två första verserna i The March of the Women. Smythe skrev musiken och Cicely Hamilton orden. Det berättas att Smythe, som blev satt i fängelse för stenkastning, dirigerade en kör av kvinnor på fängelsegården från sitt fönster utrustad med en tandborste som taktpinne.

The March of the Women

Shout, shout, up with your song!

Cry with the wind for the dawn is breaking;

March, march, swing you along, 

Wide blows our banner and hope is waking.

Song with its story, dreams with their glory,

Lo! they call, and glad is their word! 

Loud and louder it swells, 

Thunder of freedom, the voice of the Lord!

Boktips: Wager

Det är länge sedan jag blev tipsad om att läsa Wager av David Grann. I förra veckan blev det äntligen min tur att få låna boken.

Wager är en spännande äventyrsroman med den skillnaden att allt som skildras i den – fruktansvärda stormar, skeppsbrott, myteri, mord, våld, svåra sjukdomar – har verkligen hänt. Wager är ett engelskt fartyg som tillsammans med några fler fartyg skickas ut för att kapa en spansk båt lastad med rikedomar. Tiden är 1700-tal. Grann har skrivit sin bok med utgångspunkt i efterlämnade loggböcker, dagboksanteckningar och brev. Är du intresserad av historia, läs Wager.  Så bra.

Mothering Sunday

 

Jag har varit på Vårsalongen. Där hittade jag bland mycket annat detta vackra djur i tuftad ull av Sara Rylander. SPILOSOMA LUBRICIPEDUM var titeln. Fjärilen fick mig att tänka på Virginia Woolf som samlade fjärilar tillsammans med sina syskon som barn och fortsatte att älska fjärilar livet ut.

I dag är sista dagen att se filmen Mothering Sunday på TVPlay.  En fantastisk bra film som bygger på Graham Swifts underbara kortroman med samma titel. Filmskaparna har lagt till mycket – som filmskapare alltid gör – men jag har inget att invända. 

Jane Fairchild är den föräldralösa husan som älskar att läsa. I boken nämns Joseph Conrad som en stor författare. Han finns inte med i filmen. Istället dyker två av Woolfs  titlar–  Orlando och Ett eget rum – upp. Tittaren anar att Woolf har avgörande betydelse för att Fairchild satsar på sitt författarskap och utvecklas till prisad författare. 

New Yorker 100 år

 

 

I går, den 21 februari, fyllde den amerikanska veckotidningen The New Yorker 100 år. Efter att ha varit prenumerant i 50  år kan jag tryggt säga att det är en oöverträffad tidskrift. Den var tjockare förr – ryggen var så bred att tidningsnamnet och numrets tema kunde skrivas på ryggen – men den höga kvalitén består. The New Yorker är en mix av seriösa kulturartiklar, politiska analyser, informativa essäer om vetenskapliga framsteg, personliga livshistorier, noveller och dikter. Alltsammans noggrant faktagranskat. Till och med dikterna faktagranskas av en särskild redaktör. 

Varje nummer innehåller ett antal skämtteckningar, så kallade cartoons. Jag har numret från den 20 januari framför mig. En teckning visar två sjöjungfrur som sitter uppflugna på några stenar vid havet. Den ena säger: " Ben? Allt jag skulle vilja ha är en bekväm bh".

Nästa teckning visar två medelålders kvinnor som packar för att gå på utflykt. Den ena säger: "Jag tar alltid med en bok så att jag får en konstant påminnelse om vad vad jag borde göra, men väljer att ignorera".

En tredje teckning: En stenåldersman knackar fram ett hjul av sten. Han säger till en kompis: "Den här uppfinningen kommer att bli revolutionerande för att hålla uppe konditionen hos hamstrar".   

Samma nummer visar Trump och Musk som båda lägger handen på bibeln. Omslaget är gjort av Barry Blixt och bildtexten inne i tidningen lyder: Two's a Crowd.  

När jag flyttade från villa i Sigtuna till lägenhet i Uppsala för fyra år sedan kunde jag inte ta med alla kartongerna med älskade gamla New Yorker. Jag rev av alla omslag och kastade resten. Skulle jag få tråkigt en dag, kan jag sitta och njuta av alla de underbara omslagen. 

I dag lånar jag New Yorker från Uppsala stadsbibliotek. Jag får också varje dag ett nyhetsbrev från redaktionen som ger mig tillgång till nya artiklar och till gamla klassiker som publicerats under de gångna 100 åren.