I dag skulle Sara Lidman ha fyllt 100 år. En dokumentär som nyss visats på teve ger oss delar av hennes innehållsrika liv. En gång har jag träffat den stora författaren. Det var en vinterdag några år före sekelskiftet. Vi hade kommit med samma flyg från Arlanda till Umeå – detta var innan vi hade begripit att flyg är en belastning för miljön – och jag såg Sara Lidman som vankade av och an utanför stationsbyggnaden. Jag visste att hon bodde i Umeå då. Hon verkade fundera på att ta en taxi. Flygbussen går nu, sa jag till Sara Lidman. Underförstått "Hoppa upp och åk med!" Det lyssnade hon på och vi satt tillsammans på sätena längst fram i bussen. Jag kan inte minnas att någon av oss sa så mycket. Där satt jag några centimeter från ett författargeni och hade min chans att tacka för alla böcker som jag hade läst och beundrat, men tog den inte. Jag säger det nu: tack, Sara Lidman!
