Att vara ansiktsblind är att göra bort sig

God morgon världen är det utmärkta radioprogrammet som går varje söndagsmorgon och man inte gärna vill missa. Förra söndagen avslutades programmet med Mark Levengoods krönika där han berättade om hur det är att vara drabbad av ansiktsblindhet, prosopagnosi. Alla som vill få en gnutta förståelse för hur eländigt vi ansiktsblinda har det, bör gå in på nätet och lyssna på Mark.

Känner man inte så lätt igen ansikten, har en människa alla tillfällen i världen att göra bort sig. När Anneli Jordahl, som också har ansiktsamnesi, besökte mig häromdagen talade vi bland annat om just det. Frågan är nu: kommer jag att känna igen Anneli när vi möts på gatan? Jag tror det, hon har ett distinkt utseende som jag lagt på minneshyllan.

Mitt bästa råd till alla drabbade: Berätta för omgivningen om ditt handikapp!  Annars misstolkar man dig när du inte hälsar på bekanta.

Anneli Jordahl, välkommen till Sigtuna!

Har glädjen att berätta att Sigtuna berikats med en nyinflyttad författare, nämligen Anneli Jordahl. Anneli har skrivit flera kritikerrosade böcker, däribland Augustenbad en sommar (gick som följetong i SvD för några år sedan) och Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet  som handlar om Ellen Key.

Välkommen till Sigtuna, Anneli! Må du trivas i vår lilla fina stad!

Om trettonåriga flickor

Vårgrön allé vid Sparreholms slott, Sörmland

Kulturdebatten har delvis handlat om trettonåringar på sista tiden. Karl Ove Knausgård och Stig Larsson har båda beskrivit mäns lust efter trettonåriga flickor. De är på inget sätt först med att skriva om mäns trånad efter barn. Nabokovs roman"Lolita" är ett bra exempel. Taube sjöng om trettonåriga prinsessor.

Vill mannen hellre famna ett barn än en vuxen kvinna? Och är det vad vi kvinnor känner och svarar på?  Kvinnor bleker sitt hår blont --  en förklaring som förts fram är att blekt hår associerar till barn, barn har ofta blont hår som mörknar när de växer upp. Många kvinnor idag både bleker håret och rakar bort sitt könshår. För att likna barn?

Mäns dragning till barn är inte något nytt. Författaren Edgar Allan Poe gifte sig med sin kusin Virginia Clemm när hon 13 år och han 27. Författaren Hall Caine flyttade ihop med sin Mary när hon var 13 år; hon blev med barn ett år senare och paret gifte sig när hon var 17 år. När Mary Sedgwick var 12 år och E W Benson (senare engelsk ärkebiskop) var 24, bad han flickans föräldrar om att få gifta sig med henne; äktenskapet ägde rum när Mary fyllt 18.

John Ruskin mötte Rose La Touche när hon var 9 år. Han beskrev henne i sensuella ordalag -- lips perfectly lovely in profile -- och började uppvakta, men väntade med sitt formella frieri tills Rose var 18 (och han var 48 år).

Dessa fakta har jag inhämtat i boken "The Story of Alice, Lewis Carroll och and the Secret History of Wonderland". Lewis Carroll hade ett oräkneligt antal child friends (mest småflickor) som han umgicks med. Blir ni inte uttråkad av barnen? Frågade en kvinna honom. Barm kan ju ändå vara kinkiga. De kan också bli kissnödiga vid de mest olämpliga tillfällen. Barn är tre fjärdedelar av mitt liv, svarade Carroll.

Carroll fotograferade massor av barn; även nakna småflickor satt, stod eller låg framför hans kamera. Han ritade också av nakna barn, givetvis med deras föräldrars tillåtelse. Kände Carroll en sexuell dragning till barnen? Ingen vet, men han kunde skriva så här i sin dagbok: "Gud bevare mig från orena tankar!" Många av dessa child friends har som vuxna berättat om sitt umgänge med Carroll och ingen av dem vittnar om att något otillbörligt skulle ha ägt rum.

Ett vackert ord till pingst

Cellar door anses av många som det vackraste ordet i det engelska språket, läser jag i språkbrevet  från World Wide Words som hänvisar till Grant Barretts artikel publicerad i New York Times (på nätet).

Det fick mig att fundera: vad är det vackrast ljudande ordet i det svenska språket? Ja, inte är det källardörr. Alla ord med k och tj-ljud går bort. Men ett ord med s kanske? Pingst är ett vackert ord, men jag stannar för medsols.

Apelsinträd på Drottningholms slott. Nog är apelsin ett vackert ord?

En av mina lunchkamrater på Drottningholm häromdagen valde ordet solvända, en annan föreslog vintersol. Vilket ord röstar du på som det vackraste?

Sigtunas många syrener har börjat blomma. Syrenblom är ett välljudande ord.

Märklig bussresa

I går förmiddag tog jag buss 177 från Solna för att åka till Drottningholm. När jag närmade mig hållplatsen tryckte jag på stoppknappen. Då vände sig chauffören mot mig  -- jag satt längst fram -- och sa "Den här bussen är tagen ur trafik. Jag är på väg för att ställa av den".

Jag tittade bakåt i bussen. Ingen människa där. Någonstans mellan Solna och Drottningholm hade alla klivit av. Var ouppmärksamma, bokläsande passagerare dömda att följa med till busstallet och stanna där? Det verkade så. Snälla, försökte jag, jag måste få gå av här! OK, sa föraren i en ton som uttryckte " för den här gången, men gör inte om det".

Jag tittade på bussen när jag hade gått av. "Ej i trafik" stod det. Ibland händer de konstigaste saker. Tur för mig att vägen till bussdepån gick förbi Drottningholm.

Skalv som människan skapar

Förödelsen och lidandet i Nepal efter den stora jordbävningen och efterskalvet är av en omfattning som antagligen inte går att föreställa sig. Vi kan bara hoppas att landet nås av så många effektiva hjälpinsatser som möjligt efter denna fruktansvärda naturkatastrof.

Vad ska vi säga om jordbävningar som människan själv orsakar? Fram till 2008 brukade staten Oklahoma drabbas av två jordbävningar per år. Under 2009  räknade invånarna till 20 jordbävningar och därefter till fler och fler.  Förra året drabbades Oklahoma av inte mindre än 585 kraftiga jordbävningar. Räknar man också alla mindre skalv var det mer än 5 000  läser jag i en artikel i The New Yorker (13 april  2015).

Forskarna menar att de ständiga jordbävningarna beror på fracking, en metod som går ut på att trycka ned kemikalieblandat vatten i marken för att spräcka berg och utvinna gas och olja. För varje tunna olja som man får upp, kommer det också upp tio tunnor med vatten som måste ta vägen någonstans.
Lösningen har blivit att pressa ned vattnet i så kallade disposal wells.

Så stark är oljeindustrin i Oklahoma, så mycket pengar har den fört med sig (även om det bara är ett fåtal människor som blivit riktigt rika och nära en fjärdedel av alla barn växer upp i fattigdom) att invånarnas protester mot skalven som skakar sönder hem, skolor med mera inte är särskilt högljudda och de styrande förnekar sambandet mellan det kraftigt ökande antalet jordbävningar och alla dessa disposal wells. De flesta ansökningar om tillstånd för ytterligare en sådan avfallsbrunn beviljas.  Guvernören Mary  Fallins åtgärd har blivit att uppmana medborgarna att ta en jordbävningsförsäkring. Själv flyttar hon kanske till ett rejält stenhus på en skalvsäker ort...

Allihop är ett bra exempel på hur kortsiktigt jagande efter vinster får gå före omsorgen om invånarna.

Om handskar och Lewis Carroll

Så mycket att oroa sig för  hela tiden, det tar aldrig slut. Nu är det handskmakarna. I England finns det fortfarande ett antal duktiga yrkesmänniskor som behärskar konsten att skära ut och sy ihop en handske för hand, ett arbete med 32 olika moment. Bara det att allt färre damer och herrar förstår att det är först med ett par vackra handsydda läderhandskar som en människa kan anse sig vara välklädd. Lägg därtill att det tar fem till sju år att utbilda sig till tillskärare av handsk-läder  eller handsksömmare.

Kommer handskmakaryrket att dö ut? Gör inget, säger djurvännerna. Man kan hålla sig varm om händerna med yllevantar. Jag använder bara vantar. Det blev för dyrt med alla borttappade handskar.

Har börjat läsa The Story of Alice, en tjock, nyutkommen biografi skriven av litteraturprofessorn Robert Douglas-Fairhurst som handlar om Lewis Carroll, en man som kännetecknades av många egenheter. Han var väldigt förtjust i nummer 42 och självklart fick han igenom att det skulle vara 42 illustrationer i boken om Alice i underlandet. Fingerborgar och handskar var han också mycket svag för. Carroll bar alltid grå och svarta handskar. Han älskade också ordet glove som rymmer ordet love.

Själv är jag mycket förtjust i regnbågar. Årets första regnbåge siktades i Sigtuna en kväll i förra veckan.

Hos Jerns skor

Jag erkänner att jag inte längre är så bevandrad i storstan. Bor man på en liten ort föredrar man att stödja butikerna där så att de blir kvar. I går fann jag dock tyvärr att den jättefina skobutiken på Stora Gatan inte hade just de sandaler jag behövde -- eller om det var jag som inte hade fötter som passade butikens sandaler -- och åkte in till Stockholm.

Gick först till Siden-Selma (för att titta på en halsduk) och ställde mig att vänta på min tur när jag blev vänligt uppmanad att ta en kölapp. Gick sedan in på Jerns skor vid Drottninggatan där jag såg många kunder och få biträden och frågade för säkerhets skull: "Har ni kölappar?"

"Vill du ha kölappar får du gå till apoteket" svarade biträdet. Hoppsan! I Sigtuna brukar man få ett vänligt svar på en vänlig fråga. Hade biträdet en riktigt dålig måndag? Så där som alla kan ha? Eller var jag kanske den femtioelfte lantisen som ställde samma dumma fråga denna eftermiddag? Jag gick iväg. Inte till apoteket men till en annan skoaffär.

Brev till EU om tiggarna

Gör  EU i Bryssel inget alls för att trycka på den rumänska regeringen att hjälpa sina fattiga romer till utbildning och arbete så att de kan stanna hemma hos sina barn och försörja sig själva? Slipper dra iväg på tiggarresor till Sverige? Det gör de säkert något men borde göra mer. 

Vi kan försöka påverka EU att ta ett krafttag genom att skriva till en av våra svenska EU-parlamentariker. Jag kontaktade riksdagens informationstjänst och fick en länk till EU-parlamentarikernas kontaktuppgifter (nedan). Du hittar deras telefon- och e-postadresser om du klickar på ledamotsnamnet till höger om bilden på ledamoten.  

http://www.europarl.europa.eu/meps/sv/search.html?country=SE <http://www.europarl.europa.eu/meps/sv/search.html?country=SE> 

Låt oss hjälpa tiggarna i deras hemland

Det är skrattets dag i dag den 3 maj. Mitt skratt fastnar i halsen varje gång jag ser en tiggare -- utanför livsmedelsbutiken här i Sigtuna, i Märsta, överallt på trottoarerna i Stockholm och på alla andra platser ute i landet som jag har besökt under de senaste månaderna.

Jag blir beklämd när jag ser deras fattigdom och tänker mig in i hur de tillbringar den kalla svenska natten under en presenning någonstans i en park eller en skog. Framförallt blir jag beklämd av tänka på tiggarnas barn som lämnats ensamma i Rumänien och Bulgarien. I ett inslag i Rapport den 29 april intervjuades en representant för en hjälporganisation i Rumänien. Han berättade att de romska barnen inte går till skolan när föräldrarna rest till Sverige, barnen driver ledsna omkring vind för våg. Därför avråder han från att ge pengar till tiggare.

Vi måste hjälpa dessa utsatta människor. I dag ligger en bilaga från Stockholms stads socialförvaltning i morgontidningen. Där säger förvaltningen att allmosor till tiggarna leder till ett beroende av allmosor. Den bästa hjälpen består i att samarbeta med frivilligorganisationer som hjälper människorna till självhjälp i hemlandet. Jag tror att vi måste ta fasta på det.


Socialförvaltningen ger den här listan på organisationer som hjälper utsatta EU-medborgare:

Läkarmissionen
Hoppets stjärna
Svenska kyrkan
Hjärta till hjärta
Röda korset

Själv ger jag pengar till Svenska kyrkan pg 90 01 22-3 och skriver projektnummer "P220, stöd till romer i Rumänien" på inbetalningen. Bankgironumret är 900-1223  om du hellre vill använda det.