Ny staty av Virginia Woolf

Virginia och Leonard Woolf flyttade till Richmond – en halvtimmes tågresa från London city – i oktober 1914. Så småningom hamnade de i Hogarth House vid Paradise Road där de startade sitt framgångsrika bokförlag The Hogarth Press.

Söndagen den 12 mars 1922 skriver Virginia Woolf att hon har träffat flera vänner och bekanta: Of these Eliot amuses me the most – grown supple as an eel; yes, grown positively familiar & jocular & friendly, though retaining I hope some shreds of authority. [...] He has written a poem of 40 pages, which we are to print in the autumn. This is his best work, he says. 

Dikten i fråga var The Waste Land, Det öde landet, som Virginia Woolf ensam satte texten till och som Leonard tryckte på parets lilla tryckpress. 

De påstås att i London finns fler statyer av djur än av kvinnor. Nu har i alla fall staden berikats med en kvinnostaty till: i förra månaden avtäcktes en skulptur av Virginia Woolf som sitter på en bänk i Richmond med utsikt över floden Thames. Alla som har vägarna dit kan ta en selfie med Virginia Woolf. Det här är den första statyn av mrs Woolf i naturlig storlek. Skulptören heter Laury Dizengremel.

 https://www.aurorametro.org/virginia-woolf-statue 

 

Virginia Woolf firar jul

Varken i Virginia Woolfs brev eller dagböcker står det särskilt mycket om julen. Hon berättar inget om julklappar hon har fått eller gett, inte ens i sina tidiga dagböcker samlade i boken A Passionate Apprentice, The Early Journals 1897 –1909 (redigerad av Quentin Bell och Angelica Garnett, utgiven  1990). Men år 1906, när hon var 23 år, tillbringade hon och brodern Adrian dagarna 21 december till och med 31 december hos sin släkting Sarah Duckworth i Hampshire. Där skriver hon ett dagboksinlägg med titeln The New Forest Christmas.

 Orden Forest och Christmas får den unga Virginia att tänka på att det finns ett samband mellan dem: 

For why does the forest always disappoint me? & why does Christmas disappoint me too?  Is it not that they both promise something glittering & ruddy & cheerful, & when you have it you find it not quite as good as you expected? The forest is too benign & complaisant, it gives you all that you can ask; but it hints at no more. [...] The forest is an ideal place for the old & conservative, there are so many proprieties  to be observed, & and they are so decorous & easy of approach.  So this why Christmas is kept so appropriately here. You can almost fancy that the woods have been arranged for the festival, & hung with  holly, & sprinkled with snow. Christmas day and & the forest seemed to mix & melt indistinguishable‚ you left the dinner table & its turkey & its crackers, its cake with a jaunty sprig of holly in it – you stepped into a world where these emotions were continued unbrokenly.  We walked along a a crisp white road, & then beneath dark leaved ever greens. Here were berries glowing red; & all the twigs were iced and with snow.  Then it grew late & the jolly evening sky lit up – flame coloured, & clear & healthy – with the black trees sharp aginst it. But O for the dusky roll of some Northern moor, or the melancholy cliffs of Cornwall. There you hear the wind and the sea. 

Sänkt pris hos Bokus!

När jag tittade in på Bokus senast hade man fortfarande inte lagt in en bild på min bok "Virginia Woolf, en biografi". (Jag kommer att fortsätta att tjata på dem om detta). Men man hade sänkt sitt pris till 319 kr! Alla som vill köpa boken som julklapp har alltså en god möjlighet just nu.

När Svenska Akademien brukade läcka

Tidningarna hade det lättare förr. Då kunde kulturredaktörerna lita på att Svenska Akademien läckte vem som skulle få Nobelpriset i litteratur och det gav tid att förbereda en större artikel om pristagaren i fråga. Det berättar Knut Stålhberg i sin bok Ett hörn av paradiset som kom 1997. Han var svensk korrespondent i Paris och 1957, när Anders Österling antytt att Albert Camus skulle få priset, skrev Ståhlberg ett personligt porträtt av Camus som kunde publiceras i Stockholms-Tidningen direkt när nobelpristagarens namn blev offentligt. 

Knut Stålberg berättar också om den gången Claude Simon tilldelades priset. Det var 1985 och ingen, inte heller Simons förläggare, trodde på hans försäkran att Simon skulle få Nobelpriset. Men Ståhlberg visste att hans källa var pålitlig och fick förläggaren att åka med honom till Sydfrankrike där Simon bodde. Båda männen satt tillsammans med Claude Simon när samtalet från Stockholm kom.

The Hours har blivit opera

Michael Cunninghams roman The Hours – som bygger på romanen Mrs Dalloway av Virginia Woolf – har blivit opera på The Metropolitan i New York.  I går sändes operan The Hours ut över världen och min vän Kristina berättar att hon såg den på Klarabiografen i Stockholm. Ser att operan The Hours visas där även 13, 14 och 17 december, kanske kan jag köpa biljett till någon av dagarna.

Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway handlar mycket om döden. Virginia Woolfs tanke var först att Clarissa Dalloway skulle dö i slutet av boken – antingen ta livet av sig eller bara falla ihop och dö  – men det blev istället den manlige huvudpersonen som tar livet av sig. Av programbladet till den nya operan framgår att även det här verket har döden som tema. Virginia Woolf ( i Richmond 1923) spelas av Joyce DiDonato, Clarissa Vaughan (i New York 1999) av Renée Fleming och Laura, en tredje kvinnogestalt ( i Los Angeles 1949) sjungs av Kelli O´Hara. Ja, det är komplicerat: de tre kvinnorna befinner sig på olika platser i världen och allt sker på en enda dag.

 

Första recensionen

I dag har Virginia namnsdag. Adeline Virginia Woolf fick heta Adeline efter moster Adeline Vaughan (1837–1881) som hade fått namnet efter sin moster, Adeline MacKenzie (1812–1836); hennes mormor hette också Adeline. Namnet Virginia kom från Adeline MacKenzies syster, en kvinna så vacker att hon beundrades av high society och kom att gifta sig med the Earl of Somers. 

I dag har tidningarna inte lika stor bevakning av böcker som förr men Bibliotekstjänst skriver alltid om nya verk. Jag fick deras recension över min Woolf-biografi i går. Den är skriven av Inger Littberger Caison-Rousseau; det är inte tillåtet att återge hela hennes text men här är ett tre utdrag:

Läsaren får en levande bild av Woolfs barndomsmiljö och tidiga liv en stor familj. 

Vi kommer Woolf in på livet och  får en god uppfattning om hur hon var som person. 

Att följa henne från 1800-talets sista decennier fram till hennes självvalda död mitt under andra världskriget är lika spännande som att läsa en roman. 

Bara beröm hela vägen faktiskt! Så glad jag blir. 

 

Rumpelmayers filial

"Rumpelmayers folk skulle komma" står det i början av romanen Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Boken handlar om societetskvinnan Clarissa Dalloway som ska ha ett stort party på kvällen. Vad som serveras på festen vet vi inte förutom att gästerna ska få glass (texten nämner glasskålar på ett ställe) och den kommer från Rumpelmayers som var det ställe i London där high society köpte sina frusna desserter. 

Anton Rumpelmayer startade  1903 ett konditori vid Rue de Rivoli i Paris. Där var Virginia Woolf  gäst tillsammans med författaren Hope Mirrlees i april 1923. Några år senare, 1907, öppnade Rumpelmayer en filial i London där alltså mrs Dalloway var kund. 

Vi hade bokbytardag i min bostadsrättsförening i lördags. Jag plockade upp  Ett hörn av paradiset av Knut Ståhlberg som berättar om sina många år som korrespondent i Paris. Han skriver bland annat om Rumpelmayers konditori på Rue de Rivoli i Paris och nämner att det populära konditoriet finns med i Lars Ahlins bok Huset har ingen filial. Jag fick stadsbibliotekets bussiga personal att plocka upp den novellsamlingen från magasinet i går. Bokens inledande novell Huset har ingen filial handlar om författaren Ann-Margret Hagenberg som reser till Paris för att träffa en liten gosse, Jacques. som hon älskar som sitt eget barn. Hon tar pojken med på Rumpelmayers där Jacques får äta så många läckra bakelser han vill. 

"När de kom in fann de att vartenda bord var upptaget av en elegant publik – mest damer naturligtvis som det är på alla konditorier världen över. Här hade gamla väninnor stämt möte för en angenäm pratstund. Men också utlänningar, också familjer, också unga par satt här. Man smuttade sitt te och mumsade sina bakelser och lutade sig mot varann småleende, viskande, bullrande. Hon tyckte att ett pikant, småelakt skvaller hade bildat en essens i själva atmosfären".

Bakom disken på Rumpelmayers såg Hagenberg  en skylt som sade La maison n´ a aucune  succursale, huset har ingen filial.  Jag vet inte, kanske stängde Anton  Rumpelmayer sin filial i London under kriget.