Ig Nobel i Stockholm

Jag  har sett flera av Ig Nobels roliga prisceremonier på nätet under åren. I  går fick jag otroligt nog se ceremonimästaren och prisgrundaren Marc Abrahams livs levande när han framträdde på Fri Tanke förlag tillsammans med tre pristagare.

Där var Fredrik Sjöberg, som tilldelades förra årets litteraturpris, en stor ära.

Där var finska psykologen Minna Lyons som forskar i England och har funnit att nattugglor är mer narcissistiska, mer manipulativa och har fler psykopatiska drag än morgonpigga människor. Donald Trump, sa hon, är en nattuggla som twittrar när som helst på dygnet och antagligen lider av stort sömnunderskott som försämrar hans omdöme.

Den tredje närvarande pristagaren var Piers Barnes, matematiker, som gjort avancerade analyser på hur många gruppbilder man måste ta för att få en bild där ingen blinkar. Svaret är: för en grupp på 20 människor eller mindre, om det är dåligt ljus, dela antalet personer med två. Om det är bra ljusförhållanden, dela med tre.

Om du inte har tid att ta många bilder, be alla i gruppen låta bli att blinka. Det funkar bra.

Ansiktsblinda och ansiktsminnesmästare

Trevliga människor måste man ta vara på så G och jag bjöd hem ett par som bor vid en närliggande gata på en kopp kaffe häromveckan. Det visade sig att mannen i fråga är ansiktsblind. Förvånar mig inte, vi som glömmer nyllen är ett stort gäng. Man kan ibland läsa att två procent av befolkningen är ansiktsblinda -- har prosopagnosi -- men det är en siffra hämtad från en enda studie i Tyskland. Jag, som intresserat mig för ämnet i mer än tio år och pratat ansiktsblindhet med mängder av människor känner mig väldigt säker på att frekvensen av ansiktsblinda i Sverige är långt högre. Det tycks som om i varje grupp jag befinner mig så finns det alltid någon prosopagnostiker förutom jag själv.

Forskarna räknar med två extremgrupper: på ena ytterkanten de som har nedsatt förmåga att minnas ansikten och på den andra ytterkanten de som kallas super-recognisers eller ansiktsminnesmästare och är fantastiska på att komma ihåg ansikten. Det spelar ingen roll om de har sett ett ansikte bara flyktigt en gång, eller om det är en människa som de mötte för längesedan och som sedan dess har lämnat barndomen, tappat håret och lagt på hullet -- de känner ändå igen vederbörande.

Minnesmästarnas märkvärdiga förmåga är inte kopplad till vare sig hög IQ eller allmänt gott komihåg utan utgör en alldeles speciell begåvning för sig. Metropolitan Police i London använder sig idag av en utvald grupp super-recognicers för att hitta efterspanade  brottslingar.

Tittar de ansiktsblinda och ansiktsminnesmästarna på människor på olika sätt? Det har man undersökt vid Bournemouth University. Vanliga människor tenderar att fokusera på ögonen i en ansiktsbild medan människor med prosopagnosi undviker ögonen och tittar på munnen. (Så gör jag själv. Jag kan minnas leenden och tänder ganska bra; när jag möter någon med allvarliga, stängda läppar är det svårt att känna igen personen).

Och hur gör ansiktsminnesmästarna? Det visade sig att de fokuserar på näsan när de tittar på ett ansikte. Kan hemligheten med att komma ihåg ansikten ligga där?  Jag ska försöka minnas att höja blicken från munnen till näsan i fortsättningen när jag möter folk. Hoppas att det hjälper. 

Farliga mejl

Polisens nationella bedrägericenter (NBC) varnar för en ny ransomware-trend med många drabbade, ett mejl med rubrikraden ”Betala din faktura” eller liknande fakturaanspelningar. Mejlet självt innehåller inga skadliga filer och kan därför passera förbi datorns filter och antivirusskydd. Mejlet  innehåller däremot en Dropbox-länk till något som sägs vara fakturan som ska betalas. Klickar man på den länken, smittas datorn av ransomware och låses. Den utsatte uppmanas sedan att betala för att låsa upp datorn igen.
 
Precis ett sådant mejl fick jag nyss och raderade det omgående, tack och lov.

Om du har drabbats och filer på din dator blivit låsta rekommenderar NBC  att man kontaktar sin IT-säkerhetsleverantör eller söker hjälp på nomoreransom.org/, ett samarbetsprojekt mellan europeisk polis och IT-säkerhetsfirmor.

 


Backen är mager och krokusarna blir inte större än så här, men de lyser ändå och säger att det är vår....

Så minns jag Torgny Lindgren

Torgny Lindgren på Sigtunastiftelsen

För något år sedan gjorde Torgny Lindgren ett framträdande på Sigtunastiftelsen. Jag har fått en släng av  cancer, skojade han. Och tillade att nu var det var sista gången som han mötte en publik.

Han var svårt sjuk, och kanske lite hopsjunken, men det fanns en kraft i orden uttalade med hans underbara röst och västerbottniska tonfall. Jag minns hans eleganta handrörelser när han ville betona något särskilt.

Han har skrivit mycket, men vad jag strax kommer att läsa om är hans fina självbiografiska bok "Minnen". På varje sida visar han klokhet och humor. Nog hade den mannen hela tiden en räv bakom örat?

Se på mig! Ny bok om Zarah Leander

Visserligen höll jag på att läsa "Swede Hollow" av Ola Larsmo, en roman om de umbäranden som våra svenska utvandrare till USA i slutet av1800-talet drabbades av. Den boken lägger jag åt sidan för mer spännande läsning: "Se på mig!" Det är den första svenska biografin över megastjärnan Zarah Leander som Beata Arnborg använt de senaste tre åren till att skriva. 


 Beata Arnborg presenterar sin nya bok "Se på mig!"


Eftersom Beata är min granne och vi träffas då och då -- vilken sagolik tur med grannar jag hade när  flyttade till Sigtuna för 14 år sedan -- så känner jag redan till många bitar av Zarahs komplicerade liv med starkt kontroversiella inslag. Att nu få hela hennes livsöde paketerat i en tjock läcker bok på 500 sidor med omfattande noter  är väldigt, väldigt roligt.

Biografin över Zarah Leander blev en stor volym och Mattias Enn hjälper Beata att hålla boken när hon läser ur den.




Mattias Enn är mannen med den underbara rösten som gärna framför Leanders sånger och rullar lika kraftfullt på sina rrrrr som hon gjorde.


Sveriges Radio sände i går kl 13´00 en intervju med Beata Arnborg. Gå in på sr.se och sök upp P1 Kultur.

En rutten värld

Då går jag till Maxim /

tillsammans med mitt team /

av unga teatertjejer /

som fattar vad jag säger /

Marie och Ann-Sofie/

Julie och Stefanie/

jag lär dom att vi lever uti en rutten värld.

Så sjunger Henrik Dorsin i sin briljanta bearbetning av operetten Glada änkan (som visades nyss på Sigtunas biograf i direktsändning från Operan i Stockholm). 

En rutten värld? Ja, på många sätt. Brottsförebyggande rådet, BRÅ, släppte i förra veckan sin nya rapport över brottsutvecklingen i landet. Den visar att antalet anmälda bedrägeribrott har mer än tredubblats under den senaste tioårsperioden; år 2015 var antalet 185 000. Det är väldigt, väldigt mycket.

Var och varannan dag utsätts jag för bedrägeriförsök. Det kommer försåtliga mejl om än det ena, än det andra. Jag skulle vältra mig i guld om jag verkligen hade vunnit så mycket pengar som dessa mejl från jordens alla hörn försäkrar att jag har gjort. Sedan är det mejl om att jag har paket att hämta på posten eller att det är trubbel med en betalning eller något annat. 


Jag följer ett gammalt råd: Klicka aldrig på en länk i ett mejl om du inte är bekant med avsändaren.

Emma Jung, en pionjär

Emma. Namnet får kanske några att tänka på Emma Bovary, den olyckliga fransyskan som tog sitt liv. Eller så tänker en på Jane Austens romanfigur, överklassflickan som mognar och lär sig att vara lite mer empatisk och lite mindre beskäftig. Så här på kvinnodagen kanske man också tänker på Emma Pankhurst, den brittiska suffragettrörelsens ledare.

Men jag tänker på Emma Jung, från en av de mest förmögna familjerna i Schweiz, som sa nej när Carl Jung friade till henne, men sedan ändå gifte sig med honom, mycket därför att hennes mamma tyckte om Carl och övertalade honom att fria på nytt.

Catrine Clay har skrivit en tjock biografi med titeln Labyrinths över Emma Jung som kom förra året. Carl Jung -- psykoanalytiker och Freuds vän under många år tills det blev en brytning mellan männen -- var inte lätt att leva med. Han hade en splittrad personlighet, kunde få plötsliga raseriutbrott, han kunde vara vulgär, hade ett förskräckligt bordsskick -- smackade och sörplade högljutt när han åt -- och han flörtade med kvinnor. Emma hotade med skilsmässa tre gånger och tog tillbaka sitt hot lika många gånger. Hon försökte sätta ned foten, men kunde inte göra något åt att de kvinnliga patienterna fann hennes man oemotståndlig och förälskade sig i honom, den ena efter den andra.

I nära tre decennier delade Emma sin man med en annan kvinna, Toni Wolff, som visserligen inte bodde tillsammans med paret Jung och deras fem barn men krävde tillgång till Carl och reste utomlands ensam med honom flera gånger. En förutsättning för ett bra äktenskap är sexuell frihet, hävdade Carl. Den friheten gällde förstås mannen, inte kvinnan.

Emma hade lätt för att skratta, hon tyckte om att skratta. Carl kunde vara underhållande och det är omvittnat att paret Jung skrattade väldigt mycket tillsammans. En annan utmärkt sida hos Carl: han uppmuntrade Emma att utveckla egna intressen och inte bara ägna sig åt honom och barnen. Hon, som från första början visat stort intresse för Carls arbete, utbildade sig och började själv att ta emot patienter i analys. Emma -- klok, empatisk, älskad av hela sin familj -- blev en av de första kvinnliga psykoanalytikerna. Hon dog i cancer när Carl var 82 år och han sörjde henne djupt.

Änglarnas sorg

Just nu vid Prästgatan, Sigtuna

Snöbild från november 2016 tagen av Carin Ardelius

Min vän Ingrid läser just nu en bok skriven av en isländsk författare med titeln "Änglarnas sorg". Det är snö som är änglarnas sorg. Ingrid och jag håller med, när vi hade sagt adjö åt vintern och trodde på vår, var snön som kom nyss och täckte den blommande vintergäcken inte välkommen, det var änglasorg.

Ingrid brukar citera Tjechov (Körsbärsträdgården):
".. och ute snöar det, vad är det för mening med det?"

Själv läser jag "Belles Saisons" av Colette. Hon skriver att i Frankrike säger man att snön är bra för hjärtat, bra för matsmältningen, hjälper dig att sova och att gå ned vikt. Kan man på Colettes tid
ha tagit in skopvis med snö för att konsumera? 

Sigtunafjärden eftermiddagen 4 mars

Avlyssnat

Hon: Alla människor pratar om Trumpen.

Han: Han verkar vara lumpen.

Hon: Jag vänder honom gumpen.

Eustace Vladimirovitch Tilley

The New Yorker har en mascot med namnet Eustace Tilley. Varje år omkring den 24 februari pryder mr Tilley tidningens omslag (om redaktionen inte råkar glömma bort det) och hans pose är alltid densamma: den välklädde dandyn studerar en fjäril genom sin monokel.

I år dyker mr Tilley upp på omslaget lite försenad. Han ser annorlunda ut. Fjärilen ser annorlunda ut. Har de blivit alldeles ryska på redaktionen?

I tidningen finns en artikel som diskuterar den ryska röran kring Trump. Mr Flynn fick lämna sin post därför att han ljugit om sina kontakter med Sergej Kislyak, den ryske ambassadören i Washington under presidentkampanjen. Nu är frågan om inte justitieminister Sessions måste avgå, av precis samma orsak.

Harry Belafonte 90 år

I dag är det 90 år sedan Harry Belafonte föddes. Det var i Harlem, men den blivande artisten växte till stor del upp hos sin mormor på Jamaica. År 1956 fick han sitt stora genombrott med "Day-O", en arbetssång som sjöngs av sjåarna som arbetade nattetid  med att lasta bananer på båtar. "Daylight come and me wan´ go home".

Harry Belafonte är inte bara en världsberömd sångare. Han är också en aktivist som stöder viktiga ärenden. Nyss hjälpte han till med att organisera kvinnomarschen i USA dagen efter presidentinstallationen.

Varför inte fira Belafontes födelsedag så här: gå in på Youtube och lyssna när han sjunger "Matilda" på Operan i Stockholm tillsammans med publiken, Monica Zetterlund, Hasse Alfredsson, Tage Danielsson. En konsert för att stödja Martin Luther King som ägde rum 31 mars 1966.