Emma. Namnet får kanske några att tänka på Emma Bovary, den olyckliga fransyskan som tog sitt liv. Eller så tänker en på Jane Austens romanfigur, överklassflickan som mognar och lär sig att vara lite mer empatisk och lite mindre beskäftig. Så här på kvinnodagen kanske man också tänker på Emma Pankhurst, den brittiska suffragettrörelsens ledare.
Men jag tänker på Emma Jung, från en av de mest förmögna familjerna i Schweiz, som sa nej när Carl Jung friade till henne, men sedan ändå gifte sig med honom, mycket därför att hennes mamma tyckte om Carl och övertalade honom att fria på nytt.
Catrine Clay har skrivit en tjock biografi med titeln Labyrinths över Emma Jung som kom förra året. Carl Jung -- psykoanalytiker och Freuds vän under många år tills det blev en brytning mellan männen -- var inte lätt att leva med. Han hade en splittrad personlighet, kunde få plötsliga raseriutbrott, han kunde vara vulgär, hade ett förskräckligt bordsskick -- smackade och sörplade högljutt när han åt -- och han flörtade med kvinnor. Emma hotade med skilsmässa tre gånger och tog tillbaka sitt hot lika många gånger. Hon försökte sätta ned foten, men kunde inte göra något åt att de kvinnliga patienterna fann hennes man oemotståndlig och förälskade sig i honom, den ena efter den andra.
I nära tre decennier delade Emma sin man med en annan kvinna, Toni Wolff, som visserligen inte bodde tillsammans med paret Jung och deras fem barn men krävde tillgång till Carl och reste utomlands ensam med honom flera gånger. En förutsättning för ett bra äktenskap är sexuell frihet, hävdade Carl. Den friheten gällde förstås mannen, inte kvinnan.
Emma hade lätt för att skratta, hon tyckte om att skratta. Carl kunde vara underhållande och det är omvittnat att paret Jung skrattade väldigt mycket tillsammans. En annan utmärkt sida hos Carl: han uppmuntrade Emma att utveckla egna intressen och inte bara ägna sig åt honom och barnen. Hon, som från första början visat stort intresse för Carls arbete, utbildade sig och började själv att ta emot patienter i analys. Emma -- klok, empatisk, älskad av hela sin familj -- blev en av de första kvinnliga psykoanalytikerna. Hon dog i cancer när Carl var 82 år och han sörjde henne djupt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar