Hemma hos Astrid Lindgren

Astrid Lindgren älskade träd, tror jag. Hennes vardagsrum pryds av sex tavlor med vackra träd och i ett fönster står en skulptur av ett träd. I hennes böcker hittar man också träd av alla sorter, sockerdricksträd såväl som klätterträd och körsbärsträd.

Jag har besökt Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46 i Stockholm, med utsikt mot de vackra träden i Vasaparken. Det kändes högtidligt att vara där. Lägenheten står kvar intakt och visas för mindre grupper på begäran. När Astrid Lindgren flyttade med sin familj till fyrarummaren var hon en okänd småbarnsmamma, när hon dog i sin säng i lägenheten år 2002 hade hon positionen av berömd författare älskad över hela världen.

Foto av Karin Nyman och Astrid Lindgren som sitter i den gamla barnsängen.

Dottern Karin Nymans gamla säng måste vara litteraturhistoriens mest berömda barnsäng. Det var här Karin låg och lyssnade när mamma Astrid på dotterns förslag började berätta sagan om Pippi Långstrump.

Astrid Lindgren låg kvar och författade -- stenograferade -- sina böcker i sängen på förmiddagen. Sängen är smal och man ser på mattan var hon satte ned fötterna.

Ur Astrid Lindgrens stenografiblock

Vid det här skrivbordet och den här skrivmaskinen besvarade Astrid Lindgren sina läsarbrev -- jag fick också svar den gången jag skrev till henne -- tills arbetet blev för omfattande och hon fick hjälp av en sekreterare. På Kungliga Biblioteket förvaras de 75 000 brev som hon mottog från hela världen. Astrid Lindgrens arkiv, det största på KB, upptar 150 hyllmeter. 

Köket är litet men välutrustat,  med gasspis.

I hallen hittar man författarens vita keps

Jonas Hassen Khemiri på engelska

I går skulle jag gå och se "Gudfadern" med Marlon Brando på vår utmärkta biograf Gröna Ladan i Sigtuna, men det gick inte, Postnord klarade nämligen inte att leverera den gamla rullen i tid. Finns det någonting alls som Postnord klarar, undrar jag som en av många i klagokören.

Istället stannade jag hemma och läste novellen "As you would have told it to me (sort of) if we had known each other before you died" av Jonas Hassen Khemiri som var införd i den amerikanska veckotidningen The New Yorker.  Att bli publicerad där är ärofullt, så grattis till författaren.

Om man går in på thenewyorker.com/podcasts kan man lyssna på Jonas när han läser sin novell.  Man får också veta att han har blivit översatt till 20 språk och att hans senaste roman har getts ut i USA. 

Våra vitsande frisörer

Hårfint i Hässleholm

Äntligen, säger jag bara. Äntligen får jag en förklaring till varför svenska frisörer hittar så roliga namn till sina salonger. Huvudkontoret, Salong Sax och Fön, Lady och Kalufsen -- det är ingen hejd på fyndigheterna.

I  Svenska Dagbladet i dag läser jag att en tysk språkforskare vid namn Ann-Katrin Mehren har som sin nisch just vitsiga affärsnamn, vad hon kallar ideofiers (fråga mig inte hur det uttalas), och skriver  nu en avhandling om detta fenomen med exempel från bland annat svenska frisörsalonger.

Hårizont  i Umeå

I höst ska Ann-Katrin Mehren föreläsa om sin specialitet vid Göteborgs universitet vilket passar bra. Det är språkforskaren Johan Järlehed som svarar för inbjudan och på frågan varför just frisörer är så vitsiga svarar han att de, som arbetar med ett föränderligt personligt yttre i en kvinnodominerad sfär, kan kosta på sig att vara mindre formella än andra yrkesutövare.

Vi skulle inte anlita en målarfirma med ett humoristiskt namn -- den firman skulle vi betrakta som mindre seriös -- men tilltalas av lekfullheten i ett fyndigt namn på en salong.

Hur såg Marie Antoinette ut?

Var Marie Antoinette vacker? Det är något jag har tagit för givet -- hon var ändå en omsusad drottning -- men i The New York Review  läser jag att den franska drottningen hade ett utseende som ställde hennes porträttmålare inför en grannlaga uppgift: ett porträtt av drottningen måste vara likt men på samma gång smickrande. En som som klarade den utmaningen bra var Elisabeth Louise Vigée Le Brun, en vacker, förmögen och framgångsrik fransk konstnär som målade drottningen fyra gånger.

Mot slutet av sitt liv skrev Elisabeth Louise Vigée Le Brun en handbok för porträttmålare. När man målar kvinnor måste man smickra dem, tala om hur söta de är, vilken vacker hy de har och så vidare, det får dem att må bra, skrev konstnären.

Använder den som målar självporträtt sig av smicker? Det händer, skulle jag tro. Men knappast Carin Ellberg. Hon är en landets mest kända konstnärer och har målat sitt eget porträtt om och om igen, ibland ett om dagen, alltsedan 1985. På konstgalleriet Andréhn - Schiptjenko i Stockholm visas just nu 622 av Carin Ellbergs självporträtt.

Blir det inte väldigt enahanda bilder? Nej, för utseendet skiftar med kläderna, frisyren, hårfärgen, åldern och dagsformen. Kvinnan på bilderna ser bister, butter, stursk, ledsen, vilsen, ifrågasättande,  avståndstagande eller osäker ut. Är hon glad någon gång? Nej, hon är lika oleende som Karl Nordströms fiskarkvinnor.

Tack, Hasse Alfredson!

Farfar Anderssons hus i Malmköping

Ibland går man med en låt i huvudet. Häromsistens var det "Han hade foten i en potta och kunde inte komma loss." Ganska irriterande, särskilt som jag inte kunde mer än just de orden. Försökte nynna på någon annan riktigt bra sång, som "Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma", men det hjälpte inte. Pottan satt ohjälpligt fast till den slutligen lossnade, efter ett par dagar.

Precis som man kommer ihåg var man hörde att någon känd person hade dött -- G och jag tankade bilen vid en bensinstation i Småland när vi fick veta att Diana hade dött, då för 20 år sedan -- så minns man var man mötte en känd person. På restaurang Blå Porten i Stockholm såg jag en gång Hans Alfredson med fru och han såg precis lika rar och finurlig ut som i teve. Den store humoristen finns inte mer, men han blir kvar i vårt minne. 

Bilden visar en privatbostad vid Förrådsgatan i Malmköping där jag var i somras. I det här huset bodde Malmköpings Spritbolags förste disponent Alfred Andersson med familj. Barnen tog namnet Alfredson och ett av barnbarnen, Hans Alfredson, begåvades med ett extra stort mått av varm, skön, dråplig humor som vi alla har haft förmånen att få ta del av. 

Christer Lindarw -- här är hans liv

Att läsa sanna historier om andra människors liv är bland det roligaste som finns, medge det. Hur började det för henne eller honom, hur gick det till när hen tog sig fram på tiljorna/i författarvärlden/på idrottsarenan/som designer? Visst vill man veta det?

Hur kom det sig att en klädintresserad kille från Eskilstuna -- som växte upp med sin ensamstående mamma i en etta i Eskilstuna och hade designerdrömmar -- blev en mäkta framgångsrik, applåderad dragshowartist? Den resan är spännande att följa och författaren Christina Kellberg ger oss Christer Lindarws historia, så som han har berättat den för henne, i den stora, läsvärda boken This is my life med så glamoröst omslag att man först tar den för en tung chokladkartong.

Jane Austens år i år

Times Literary Supplement 21 juli 2017

Det är 200 år sedan Jane Austen dog och författaren firas stort i Great Britain. Många hyllar henne som en av landets största författare. Jane Austen är rolig och bitsk och Virginia Woolfs åsikt var att  Austen visserligen skrev bra men inte vore rolig to have at home. Många menar nog att Virginia Woolf inte heller hade varit så rolig att få besök av.

I England skojar man om att böcker som handlar om golf, katter och nazister garanterat säljer bra. Eftersom det hela tiden, och särskilt i år, kommer en strid ström av böcker om Jane Austen måtte de också sälja som smör. Ett julinummer av Times Literary Supplement handlar nästan helt och hållet om böcker som olika författare har skrivit om Austen. Kanske borde jag läsa  Growing older with Jane Austen av Maggie Lane? Själv blev hon inte så gammal, bara 41 år, så vad den boken kan lära ut vet jag inte.

Austens romaner är underhållande läsning men, handen på hjärtat, de handlar framförallt om pengar: ung man söker kvinna med pengar, ung kvinna söker man med god försörjningsförmåga. Och som någon har påpekat växlar Austen mellan tre intriger: kvinna möter man men inser inte att han är Den Rätte. Kvinna möter man men han inser inte att hon är Den Rätta. Man och kvinna förälskar sig men föräldrarna sätter hinder i vägen för deras förening.

Svampens dag

Morgonens skörd

Eftersom det är Svampens dag (alltid första söndagen i september) gick jag ut i skogen i morse för att leta något matnyttigt. Jag hittade tre mandelkremlor och en sopp, det var allt. Det är retfullt när man vet att svamparna finns där i massor, gömda under jorden som hyfer (tunna svamptrådar). Just i år har de inte skickat upp så många fruktkroppar till oss människor och djur, i alla fall inte i min trakt. Hyferna hade behövt mer regn.

Skyddsomslag att hata eller älska

Min kärlek till pockets -- om de inte är tryckta i alltför liten stil förstås -- är stor. Kostar inte mycket, väger inte mycket. Och de har inget besvärande skyddsomslag.

Skyddsomslag ställer till det. Ska jag ha det kvar på boken för att det faktiskt skyddar den? Eller ska jag ta av det före läsning eftersom det vackra omslaget (med bild på författaren) som någon har lagt stor möda på kan bli skadat annars?

Nu har jag fått tag i ett slitet exemplar av Nigel Nicolsons intressanta bok "Porträtt av ett äktenskap" som jag läste för längesedan men tänker plöja igen och sedan ge vidare. Men ska jag då låta omslaget vara kvar? Eller ta bort det för att det är trasigt och boken ser stiligare ut utan?

Skyddsomslag heter jacket eller dust wrapper på engelska och sovraccopperta  (överrock) på italienska. Clement Attlee (tidigare brittisk premiärminister) hatade skyddsomslag. Han skrev i en essä att han alltid tog bort dem från böckerna i sitt bibliotek för  "if they have come to stay, why should they wear their overcoats?"

När jag berättade det här för en bekant talade han i sin tur om för mig vad Churchill sa om Attlee: "A modest man, who has much to be modest about".