Trix på Tillväxtverket

Tillit är nog bra, men kontroll är bättre. Så gick tanken när jag läste om Tillväxtverkets gigantiska felhantering av skattepengar i Dagens Nyheter i går. Hur kunde generaldirektören Christina Lugnet hållas med sitt enorma slöseri utan att någon stoppade henne? Det handlar ändå om 16.5 miljoner kronor för kul trivselaktiviteter under två år -- hann de anställda med något annat? Vad gjorde revisorerna?

I dag skriver Dagens Nyheter att Tillväxtverkets kostnader för öl, vin, lyxmiddagar, chokladavsmakningar, spavistelser, fjällresor med mera ofta listigt bokförts som seminariekostnader. Det 1) ser bättre ut och 2) den kreativa bokföringen har gett tillbaka mer momspengar än man hade rätt till.

Heder åt Dagens Nyheter som avslöjat dessa missförhållanden.

Från min trädgård 5/12 -- hosta

Min vän Jette Harboe är trädgårdsarkitekt och vet allt om buskar, blommor och träd. När hon var här förra sommaren för att inspirera oss lite såg hon våra rundlar med öppen jord kring äppelträden och berättade att på Franska ambassaden i Stockholm har man planterat hosta (även kallad funkia) under sina äppelträd.

 

Klart att jag ville ha det lika charmante som på Franska ambassaden. Så här ser det  ut nu vid foten av Mantet.

Grenvinklarna är för snäva, jag borde ha åtgärdat det när trädet var ungt. Bortom häcken av ölandstok, som inte blommar ännu därför att vi klippte ned den i början av sommaren, skymtar en allmänning.

Vacker utsikt gör gott

Fick ett brev från min vän Francis i Denver i går, det är skrivet före biografskjutningen. Francis berättar om en utflykt till staden Estes Park  uppe i Coloradobergen. Hon och hennes vänner ser en rodeouppvisning, sedan kommer ett kortvarigt regn och därefter "a double rainbow appeared! Very, very beautiful".

Jag är också fascinerad av regnbågar som alltid gör mig lite lycklig. På kvällen efter regn dyker det ofta upp en regnbåge som jag beundrar från fönstret i vardagsrummet. Tänk att se en dubbel båge!

Underbara upplevelser -- som en regnbåge, en vacker utsikt, en röd solnedgång över havet, ett stiligt vattenfall -- kan ge tröst och göra oss lite lyckligare. Det slår forskare vid Stanford university fast. De har funnit att awe --  vad vi känner när vi möter något så överväldigande vackert att vi nästan slutar andas --  förändrar människors perspektiv: det känns som om tiden går långsammare, vi blir mindre otåliga, känslan av stress avtar och vårt välbefinnande ökar, åtminstone för en stund.

Har du semester? Då kan det finnas tid att njuta av underbara utsikter.  Stanfordforskaren Melanie Rudd menar dock att vi också under resten av året bör ta vara på alla de överväldigande stunder vi kan möta; om vi ger oss själva vad hon kallar awe therapy  -- har någon förslag på ett bra svenskt ord? upplevelseterapi kanske? -- kommer vi att må bättre och bli lite gladare. Själv kommer jag att fortsätta fotvandra varje dag längs Sigtunafjärdens stränder och så ofta jag kan njuta av vackra blommor, solnedgångar och regnbågar. 

Sörjer Lars Ardelius

Livs levande heter den femte delen av Lars Ardelius självbiografi som kom för två år sedan. Sedan i förrgår är författaren inte längre livs levande och nyheten fyller G och mig med gråt och bestörtning. Bara sjunka ihop och dö, hur kunde han göra så? Vi skulle ju ses allihopa igen i september när han och Carin skulle vara tillbaka från Gotland. Nu blir ingenting sig likt utan Lars underfundiga kommentarer och underhållande historier. Vad den mannen har varit med om, tänkte man ofta.

 Lars var författare, uppfinnare, skulptör, resenär och en charmerande sällskapsmänniska. Alla vi som var hans vänner sörjer en älskvärd, multibegåvad människa och vi kommer att hålla minnet av honom starkt och livs levande. Den största förlusten har hans anhöriga gjort och mina tankar går till Carin, barn och barnbarn.

Strindberg och guldet

August Strindberg fick aldrig Nobelpriset. Han hade gjort sig ovän med för många. Och så var han en stolle, trodde att han kunde göra guld.

Den 22 juli 1897 skriver Strindberg till Zacharias Olsson, apotekare i Lund:

Bäste herr Olsson,
Då jag för ett år sedan talade med Er om mitt "guldmakeri" var saken ännu i sin linda. Sedan dess har den vuxit ut, och om Ni gör er besvär läsa medföljande skrift, ser Ni att Crookes af Emmen förmåtts upprepa dennes experiment med Silfvers transmutering i Guld. Med andra ord: Crookes har gjort guld af silfver. Som ämnet synes intressera er Er vågar jag föreslå ett möte i eftermiddag eller i afton när och hvar Ni behagar för att åtminstone språka om saken.

Högaktningsfullt
August Strindberg
Tomegapsgatan 22, Lund

"Falaise" är titeln på tavlan målad 1902. Den och andra verk av Strindberg visas just nu på Nordiska Muséet. Om man vänder tavlan upp och ned ser man författarens profil, skriver muséet.

Tung helg

Det har varit en tung helg. Ett år efter massakern i Norge har vi alla återigen i tanken varit med om det förfärliga skjutandet på ön där ungdomar i glad samvaro mötte en svårt störd våldsverkare ute för att döda. Livet för de överlevande blir aldrig som förr, de kommer aldrig att känna samma tillit till människor.

I slutet av 60-talet bodde jag tre år i Denver och har fortfarande vänner och bekanta där. Mina tankar går till dem och alla boende i Colorado som i slutet av förra veckan drabbades av en ny masskjutning. James Holmes hade planerat det väl under en längre tid: samlat på sig vapen och ammunition och valt en fullsatt biosalong som scenen för massmord.

Vi vet att Anders Breivik hade spelat våldsamma dataspel i flera år. Skjuta människor i dataspel var  del av hans träning inför massakern. Många forskare är säkra på att hos människor med sårbart psyke kan nätvåldet -- blodiga dataspel och våldsamma splatterfilmer -- snedvrida tänkandet och verka avtrubbande.

I dag börjar förhören med James Holmes. Han, precis som Anders Breivik, var en ensamvarg. Utan vänner och med familjen bosatt långt borta. Man kan gissa att även denne unge man har använt mycket tid till våldsamma dataspel och annat nätvåld. Det finns unga mördare i vårt land som förklarat sitt dåd med att att de "ville känna hur det är att döda på riktigt".  Kanske ville James Holmes känna hur det är att skjuta många människor, på riktigt.

Hortensiaträd på Alnön

Ytterst sympatiskt med Sundsvall och Alnön var frånvaron av mygg. Så fort jag går ut på min egen tomt får jag ett stick, men i Medelpad mötte vi inte en mygga. 

På Alnön, när vi åkte Fyrskeppsvägen uppför, fångades jag av det här vackra trädet som stod i vad som måste vara öns vackraste trädgård. Vi fick gå runt i den stora trädgården och njuta av allt, så väl uttänkt med hjälp av proffs, så väl omskött.

Hortensiaträdet, som jag döper det till, har stomme av ett dött äppelträd som klätts med klätterhortensia.

Vänliga Medelpad

Var dansade Elvira Madigan på lina innan hon rymde med greve Sparre?  I Sundsvall förstås. Se där något man lär sig på Sundsvalls museum och kan lägga till sitt förråd av ovidkommande vetande. Man vet aldrig när man får användning av det.

G och jag har varit ett par dagar i Sundsvall och på Alnön. Vi ville gärna övernatta på Alnön -- ön som kan ha fått sitt namn av att den är rik på al, gråal säger G som förstår sig på botaniken -- och det blev Slädagården som jag ger 10 av 10 möjliga vandrarhemspoäng.

Folk är väl hyggliga överallt i landet men den vänlighet vi mötte på Alnön och i Sundsvall var något extra. "Vänliga Medelpad",  så borde landskapet marknadsföra sig. Ta till exempel Sundsvalls stadsmuseum och Sundsvalls bibliotek som ligger grannar i det så kallade Kulturmagasinet mitt i stan, personalen kunde inte ha varit mer hjälpsam.

Även på turistbyrån mötte vi förekommande människor. Kan rekommendera lunch i det nyöppnade Orangeriet intill turistbyrån. Där sitter man skönt intill olivträd och väldoftande citronträd, lyssnar på fågelsång och det kommer lätt för en att man är på besök i Verona.

Marie Antoinette och von Fersen

Bio-romaner är på modet. Man bygger berättelsen på fakta om en känd person men diktar lite. Författare har ju rätt att skarva och dikta till, eller hur?

Nu jag läser en bokrecension av Marie Arana på Washington Post. Boken, skriven av den etablerade amerikanska författaren Francine du Plessix Gray, heter The Queen´s Lover  och handlar om Marie Antoinette och Axel von Fersen. Du Plessix, 81 år i år, föddes i Warsawa som dotter till en rysk kvinna (bland annat känd för att ha haft ett förhållande med poeten Majakovskij). Pappan var fransk adelsman och man kan förstå att den franska historien intresserar du Plessix.

Detta är en färgstark berättelse om en dödsdömd romans och författarens porträtt av Gustav III trollbinder läsaren, skriver Arana. Men vad har hon diktat ihop om vår svenske Axel von Fersen? Enligt du Plessix Gray levde han efter drottningens död i 17 år som en pooh-bah -- en man med uppblåst ego -- i Stockholm för att senare gå en våldsam död till mötes. En sexuellt omättlig vällusting, för prålig och skrytig för sitt eget bästa. Men stopp, inte var väl von Fersen sådan?

Vad kommer Christoffer O´Reagan att säga? Och Herman Lindkvist? Jag ser framför mig hur de  kommer att rycka ut till grevens försvar när/om boken når Sverige.

Återkommer den 18 juli.

Från min trädgård 4/12 Moses brinnande buske

Ber att få rekommendera Moses brinnande buske. Liten buske som står upprätt och blommar länge. När jag flyttade till Sigtuna för nio år sedan stod en liten rosa blomma under ett par småtallar på tomten. Moses brinnande buske, sa min vän Ulla Hasselquist (som skriver bloggen Fröboken, kolla den) och växten fick flytta till en bättre lokal, blev stor och präktig.

Dock, kontakt med busken skadar den som är allergisk  för växten, säger Björn Kalin som chefar för Brunstorps gård utanför Jönköping. Han berättar för mig att gården en gång hade besök av politiker när en centerpartist från Uppsala råkade snubbla in i en buske. Politikern stämde kommunen och fick 10 000 kr i ersättning för sina skador. I dag finns det en varnande skylt bredvid Moses buske på Brunstorps gård.

Brinner busken? Den innehåller en eterisk olja och lär kunna spraka till. Mitt försök att tända på misslyckades.

Att bli äldre

Blir man tråkigare när man blir äldre? Absolut inte. Men man skrattar inte åt allting som tidigare. Ser jag någon halka på ett bananskal och falla blir jag inte munter utan orolig och undrar hur det går. Nu har jag sett filmen Fula, skitiga och elaka.  "En sanslös komedi av Ettore Scola" står det på förpackningen. Där står också att en stor kvällstidning gett filmen 4 getingar och en annan stor kvällstidning skriver "magnifik underhållning."

Jag möter en italiensk familj som lever miserabelt i en kåkstad och en despotisk husfar som super, slår sin fru sönder och samman, är elak mot sina barn och tvingar sig till samlag av sin svärdotter. Roligt? Nej.

Ler just nu åt en skämtteckning i The New Yorker:
En hund och en katt sitter vid ett köksbord och spelar Alfapet. Katten säger:
-- Grrr är inget ord.

Skrattar också åt det här skämtet från engelsk tidning:
Professor Peter Higgs:
-- Det är väl bra att man har hittat min partikel. Men tänk om någon ville hitta mina glasögon också.

Stora fina blåbär i år

Plockade sommarens första blåbär i går i den lilla skog som tomten gränsar mot. Bären var inte så många som de brukar vara men desto större tack vare allt regn vi har haft. Blåbär och mjölk, en kalasefterrätt.

Tyvärr ser jag att allt regn som kommit också främjat angrepp av skorvsvamp i äppelträden.

Barn behöver clowner

Skämtteckning i The New Yorker: En utmattad gycklare knäar framför kungen som sitter hopsjunken på sin tron. Bredvid står två anklagande män: "Vi har hört att du inte har skrattat i dag".

Gycklarens uppgift är att hålla kungen vid gott mod och nu har han misslyckats. Kungen kanske är deprimerad. Bankväsendet är korrupt, byggarna som uppför den nya tuppfäktningsarenan är korrupta, någon skickar ut bluffakturor med postdiligenserna, det pågår rackarspel överallt i riket. Hur ska den stackars kungen kunna vara glad.

Det är nyttigt att skratta, men ibland är det svårare än annars att slå sig lös i ett befriande gapskratt som lyfter människan. När man är sjuk kan man behöva hjälp med att se det roliga i tillvaron och känna förtröstan. Varje gång vi besöker en sjuk vän är det bra att ta med en rolig historia och en rolig bok eller en cd med fin musik.

Här är en annan skämtteckning från The New Yorker: Ett par lejon ligger sida vid sida i en dubbelsäng. Lejonhannen sitter upp och tänder sänglampan. Han har svårt att sova och säger: "Men att räkna får gör mig bara hungrig".

Såg i tidningen att Östergötlands landsting söker en clown. Hoppas att man får tag i en riktigt inkännande glädjespridare som kan muntra upp alla barn på länets sjukhus. Barn behöver allt som gör sjukhusvistelsen lite uthärdligare och besök av en underfundig och lustig clown är något för de små patienterna att se fram emot.

Från min trädgård 3/12 St Nicholas

Jag har skrivit om St. Nicholas tidigare, tror jag. Min favoritblomma, en alldeles förtjusande ros. Halvfylld, väldoftande. Någon sa mig att rosexperten Lars-Åke Gustavsson, kunnigast i landet på rosor, nyss hade rekommenderat den i radion som en ros som motstår svampsjukdomar.

Rosens ursprung är okänt. I sin bok Rosor för nordiska trädgårdar kallar Lars-Åke den för underbar och berättar att den är uppkallad efter en herrgård i Richmond, Yorkshire, i vars trädgård den troligen uppstod spontant. Vill du sätta en rosenhäck, välj St. Nicholas.

Tala med katter

Jag har blivit ofattbart duktig på att charma katter sedan jag började följa Wemans kommentar från april om hur man umgås med djuren. Den okända svarta katten sitter på pass flera meter bort när jag talar till den med min sötaste röst. Direkt kommer katten springande och stryker sig ett varv runt benen på mig innan den rusar tillbaka. Jag måste förstå att den inte kan stanna länge, inte den här dagen, när den har span på en mus.

Kvinnan som kan tala med katter. Vem kunde tro det om mig för några månader sedan.

På Sigtuna museum

Klänning av Vanja Brunzell

Gustav Klimt har inspirerat till denna tavla i lapptäckesteknik

Sigtuna museum visar inte bara permanenta utställningar med mer än tusen år gamla fynd hittade i stadens svarta jord. Där kan man också se fina, tillfälliga utställningar som byter av varandra. "Paradisets trädgård" heter en utställning sammanställd av vice museichef Elisabet Claesson. Det är en samlingsutällning med skilda material (olja på duk, trä, keramik, collage, akvarell, valkad ull med mera). Elisabet, som har arrangerat mer än 400 utställningar på muséet, hoppas att denna sommarutställning ska ge ett återsken av den persiska, paradisiska trädgården på Zarathustras tid. Besöker du Sigtuna, se denna utställning.

Alla lapptäckesfantaster får också sitt. På muséet kan man se flera skickligt gjorda tavlor i lapptäckesteknik av Ulla Söderstedt. Nästan så att man får lust att börja quilta som det heter numera.

Från min trädgård 2/12 -- klätterhortensia

Två tallar som stod intill varandra i trädgården vissnade för ett par tre år sedan, okänt varför. Vi lät hugga av grenarna och planterade klätterhortensia vid träden. Det kom arga kommentarer från en förbipasserande trädfällare som uttryckte att tallarna var en skam för omgivningen, retsamma kommentarer från bekanta som liknade träden vid klädhängare och beundrande kommentarer från besökande trädgårdsjournalister som förstod precis hur fint det skulle bli.

Och se! Hortensian har hunnit riktigt långt i sin klättring och den blommar. Om ett par år står här ett stort vitblommande träd. Slutsats: Om du tror på din idé, genomför den. Även om du möter motstånd.